Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. 21 augusti 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 IDUN 1891
det löje grefvinnan Mörners beskrifning af loc-
karne i en viss biskoplig peruk väckte hos ho-
nom. I den rodnad, hennes djärfva infall
kunde någon gång väcka, låg dock ej — »åtmin-
stone då jag hörde det», säger Wieselgren —
något osedligt. Hon tvärtom besvärade sig,
när hon tyckte, att någon bröt mot den vörd-
nad, de gamle erkände sig skyldiga ungdom.
Hon hade äfven stor förmåga att teckna; äfven
häri framstaek oftast det löjliga. Här visar
sig ett släkttycke med hennes brorson, den be-
römde målaren och tecknaren Hjalmar Mörner.
Wieselgren berättar vidare, huru det var som
12:årig gosse han kom att första gången göra
grefvinnan Charlotte Mörner-Cederströms be-
kantskap. Jämte en sin väninna, en lagmanska
Leander, brukade hon ofta besöka Vexiö skola, un-
der det undervisningstimmarne i historia pågingo.
Den unge Pehr fick en dag en fråga, om hvad
som vore att säga om Karl XII, och lemnade
därpå ett längre svar, hvilket så frapperade
grefvinnan Cederström, att hon strax efter-
hörde gossens namn och födelseort, och när
denna senare händelsevis var hennes egen hem-
ort, ökades hennes glädje, och hon erbjöd gos-
sen hjälp under hans studietid i Yexiö; detta
erbjudande behöfdes ej, utan afslogs tacksam-
ligen, men togs tolf år därefter i anspråk för
en annan fattig yngling, * scm i Yexiö gjorde
sina förberedande studier, och accepterades
också af den välvilliga grefvinnan. Hon fick
en gång se tryckt ett poem, sin författares,
en nyss blifven magisters, första försök, och
den gamla krigspresidentskan skref strax till ho-
nom ett tacksägelsebref på vers. Hon trifdes
bäst bland snillen, konstnärer och vetenskaps-
män: »Det är Guds verkliga adel», sade den
högborna grefvinnan, och hon öfverflyttade
denna åsikt om konstens och vetenskapens id-
kare på sina barn. * Kort före sin död be-
gärde hon ljus in i rummet, men då man
sade henne, att det ju vore dag, suckade hon:
»mitt eget ljus har slocknat» och uppgaf
andan.
Hennes sånger ha aldrig samlats och af
trycket utgifvits, men flere af dem banade sig
under hennes lifstid väg till folket, s. t. ex.
hennes i de flesta landsorter då allmänt sjungna
(hon har själf satt melodien till den melanko-
liska utgiutelsen;
Välkommen, o måne, min åldrige vän,
du ende, som delar min smärta.
Du sjunker i molnen, men lyser igen
lik hoppet i uslingens hjärta.
Du lyser i mörkret min ensliga gång
bland grifter, som höljt mina vänner,
du blickar sä ömt vid min sorgliga sång
och tyckes förstå, hvad jag känner.
Af himlen förskjuten, från människor skild,
då nöden i plågor sig vrider,
du flyter ur molnen så ljuflig och mild
att trösta den usle, som lider.
I grafven din anblick jag mera ej får,
ty mörkret blott herskar därinne.
Så lys då den vännen, som sorgsen där står
och skänker en tår åt mitt minne.
Ännu ett prof af Charlotte Mörners skald-
skap må anföras, hemtadt ur en handskrift i
** Det var Karl Magnus Ekbohrn, sedan fil. d:r
och på sin tid mycket bekant poet och publicist,
död för omkr. 20 år sedan såsom tullinspektor vid
Blockhusudden.
*** En af hennes söner var öfverstekammarjun-
karen Axel Gyllenkrook, på sin tid känd som fram-
stående zoolog, mecenat och filantrop. Bl. a. anlade
han, 1857, det bekanta räddningsinstitutet vid Kåby
for vanvårdade barn.
kongl. bibliotekets samlingar. År 1811 hade
det s. k. bondeupproret i Skåne utbrutit, och
man vet, att det var chefen för Mörnerska hu-
sarerna, som fick den sorgliga plikten att vid
Klågerup låta hugga in bland den förvillade,
förgäfves till skingring befallda bondhopen —
det bittraste ögonblicket i den redlige Hampus
husars lefnad. Yid regementet red då som
kornett en hans unge systerson, Th. Gyllen-
krook, och till honom skref nu modern ett
litet poem, som i all sin korthet, all sin en-
kelhet, så rörande tolkar den sorg, som vid
denna tid gripit ett svenskt kvinnohjärta:
Det var ej tungt, det hvässta, skarpa stålet,
som blixtrade uti din unga hand,
då du fick skynda till det stora målet
att strida för ett älskadt fosterland.
Men, ve! den stund, då nu trumpeten skallat!
—- Medborgare! hvi blef det emot er? —
Nödvändigheten våra vapen kallat;
må tårar droppa på din sabel ner . . .
* Ÿ
*
Det är väl icke många af dem, som behaga
dröja vid dessa rader, hvilka ej någon gång i
sitt lif hört sjungas, — til! en af dessa ton-
gångar, som af den »musikaliska» fåkunnighe-
ten kallas: »slagdängor», men af den verkligt
musikaliskt bildade igenkännas som genljud ur
folkhjärtat — själf gnolat eller åtminstone läst:
När månen vandrar pä himlen blå
och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan:
hvad du är lycklig, du måne klara,
som får så högt öfver jorden fara
och blott se pä !
Väl ser du dårskaper utan tal,
det vill jag nog hålla troligt :
båd’ älskande, som förgås af kval,
och älskande, som ha roligt;
väl ser du tåren, från ögat rinner,
men sorgen aldrig upp till dig hinner —
det är för högt.
O, kära måne, tag mig till dig
från denna världen så trånga !
Här skulle visst ingen sakna mig,
ty sà’na ha de så många.
Jag längtar till dig upp i det höga:
där skall väl en gång mitt trötta öga
ej gråta mer.
Om författarinnan till detta väl fyra gene-
rationer kära barndomsminne vet jag blott, att
hon hette Kristina Lagerlöf och skref visan i
sin ungdom till en gammal folkmelodi, som
sjöngs i Värmland i slutet af 1700-talet, samt
att hon 1855 i en ålder af 68 år afled å Bo-
fors’ bruk i Karlsskoga bergslag. Hon hörde
till samma släkt som den unga författarinna,
hvilken i våra dagar genom Idun blifvit så
bekant.
Kanske får man se måne klaras skaldinna
skymta fram bland de gamla vermlandsgestal-
terna, när Gösta Berlings saga en gång före-
ligger fullbordad.
Kvinnorna leda oss ; låt oss söka att göra
dem fullkomliga; ju mera insikt de få, desto
mera upplysta skola de blifva. På kvinnor-
nas själsodling beror männens visdom.
B. B. Sheridan.
Hvad är barndomen annat än en tid af
lyckliga illusioner? S. Smith.
Våra vänner.
För Idun af
Helena Nyblom.
(Forts.)
■
11a de vänner, som äro oss sympatiska, ha
något af den medfödda begåfning i en eller
annan riktning, som gör att vi kunna glömma
eller förlåta deras fel. Men däri ligger också
en frestelse — den att icke bry sig om de-
ras fel, att förlåta och beständigt förlåta, till
dess vi slutligen riktigt till grunden ha för-
stört en sådan sympatisk vän med vår blinda
hängifvenhet. Det är dock en trygg och god
känsla att ha en vän med karaktär ! Men
jag kan icke välja en till vän, endast därför
att han har karaktär; är sympatien icke med,
så blir det en kylig vänskap, en af dem som
jag en gång hörde benämnas med den kvicka
titeln: »ett resonnemangsparti».
Att veta att en vän är att lita på är en
härlig sak, att veta att han kan tiga, vänta,
förlåta är styrkande för ens lif. En vän med
karaktär är som oftast en vän, som ger, en
sympatisk vän är ofta en vän, som fordrar.
Nu beror det på, hvad man tycker mest om
— att ge eller att få.
Lyckligast är det, när båda delarna äro för-
enade; när man icke vet, hvem som ger och
hvem som får. Den som har något andligt
eller lekamligt godt, delar med den andre, lik-
giltigt från hvilken af parterna det kommer.
Lyckan ligger just i att dela.
En vän måste kunna tro på mig . . . Ofta,
ack, allt för ofta tvingar lifvet en att skiljas
från en kär vän. Haf och land och, hvad
värre är, många människor gå emellan.
Det kan bäras många bud, sägas många ord,
som för evigt skulle kunna förspilla min väns
vänskap för mig, om han trodde därpå. Det
beror på, hur mycket han från början har trott
på mig, pä mitt verkliga och innersta väsen.
En verklig tro står så oberörd af allt för-
tal som en klippa i hafvet, när böljorna spruta
och hoppa omkring den med larm och dån.
De kunna aldrig tränga in i den, de kastas
alltid tillbaka.
Men står denne vän mig nära, och ser och vet
han, att jag är på väg att göra något orätt,
då kan ban icke bära det, icke tiga därmed.
Han beklagar sig icke för andra, han talar
till mig själf, och den som talar i kärlek kan
säga märkvärdigt svåra saker, utan att såra.
Han förstår mig så väl, att han till och med
förstår, hvarför jag vill bära mig dumt och
orätt åt. Han ser kanske däri, liksom alla
som se djupt, att det dåliga i mig just är ett
slags öfverdrift af något godt han håller af.
Han hvarken hatar eller föraktar mig därför.
Det finnes icke mycket på en gång så starkt
och mildt som det tag hvarmed en god vän
griper en i armen och säger: »Betänk dig!
Gör inte detta!»
Att en vän icke öfverger en i olyckan, följer
nästan af sig själft. De människor, som hålla
af en, därför att man är rik, förnäm eller har
andra fördelar att bjuda på, förtjäna icke ens
namnet af ens vänner.
De äro som vännerna till soldaten i II. C.
Andersens saga: »Elddonet», —• de kommo
till honom och tyckte så mycket om honom,
då han hade mycket pengar, men öfvergåfvo
honom alldeles, då han flyttade upp på vin-
den . . . »det var så många trappor.»
Inga trappor i världen skola kunna hindra
en god vän att komma till en, och ingenting
skall öfver hufvud hindra honom, om man verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0278.html
