Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 21 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ÎDUN 271
ligen behöfde hans hjälp. Det är ett sannt
ord, att man alltid får tid till hvad man har
lust till, och i kärleksaffärer ser man bäst
hvilka omöjligher människorna göra möjliga för
att nå sin längtans mål.
Men en vän i den meningen är icke lätt
att finna. De flesta ha någon eller några el-
ler något, som hindrar dem, när det gäller att
tjäna en vän, och allra mest när det gäller att,
som engelsmännen säga: »Pay with ones per-
son». (Betala med sin egen person.)
En livar känner nog exempel på, att rika
människor, ja, till och med mindre förmögna
ädelmodigt och beredvilligt ha delat med vän-
ner, som voro mindre lyckligt lottade. Väl-
görenheten i alla former är gudskelof icke en
ovanlig dygd. Det vare långt från mig att
nedsätta ett sådant bevis på vänskap, där den,
som har mycket eller mera, delar med den,
som intet har. Alla människor hehöfva sina
pengar, och till och med de rikaste göra en
uppoffring vid att skilja sig från dem. Men
det finns andra saker, som sätta vänskapen på
hårdare prof. Hur många finnas, som kunna
uppoffra ett nöje, lemna eller afbryta ett ar-
bete för att hjälpa en vän?
Hur många skulle kunna vaka en natt med
en, när det gäller sjukdom eller död? Och
hvilken vän kunde, om det gällde ett offent-
ligt uttalande om något man har sagt eller
gjort, ha mod att motsäga sitt parti, att ri-
skera att stå ensam, om än blott för en dag,
för att försvara eller förklara en?
Jag tror, att hvar och en af oss kan räkna
de gånger en vän på ett sådant sätt har gjort
en uppoffring för oss, gifvit sin tid, sitt ar-
bete, sin bekvämlighet, satt sin fördel eller
popularitet på spel för vår skull.
En vän i sorgen är en stor hjälp. —- Man
skall icke begära för mycket. Ett besök, ett
vänligt ord, ja, endast en vänlig blick kan
vara välgärning för ett lidande hjärta. Jag
erinrar mig som ett oförgätligt minne ett
uttryck hos en person, som tyst tryckte min
hand till tecken på deltagande i en stor sorg
jag hade haft.
Den sanna värme detta ansikte uttryckte
gjorde mig mera godt, än ord kunna säga. Jag
kände endast litet denna människa, men hon
måste ha varit min vän.
Också har jag tyckt mig erfara, att sorgen
visar mer än något annat, att det hland män-
niskor finns en hel del medkänsla för andras
sorg.
gar omkring sig, — ja, räkna då de vänner,
som komma 1
Det finns ett franskt ordspråk, som säger: »I
den medgång vi ha finns det alltid någonting,
som grämer våra bästa vänner.»
Det är ett bittert ord, men det har nog sin
sanning, om man bara vill borttaga ordet:
»bästa». Yåra »bästa vänner» — eller vår
vän — ty det finns icke många, som kunna
räkna dem i pluralis, — är naturligtvis alltid
den, som först och varmast af alla skall glädja
sig öfver vår medgång, finna den välförtjänt
och berättigad, därför att han känner det bä-
sta i oss och förstår det.
Men de vanliga så kallade vännerna äro af-
gjordt de, som mest af alla vilja kritisera oss,
vilja finna det svårast att erkänna någon som
helst anledning till vår lycka och icke kunna
få det öfver sina läppar att säga en ett vän-
ligt ord i en sådan stund. De påminna en
tyvärr allt för ofta om hönans anmärkning i
Andersens: »Den fula ankungen» . . . »Yi
säga dig obehagligheter; därpå skall man känna
sina sanna vänner!» Vid sådana tillfällen,
då man har lyckats, är det alldeles märkvär-
digt, hur dyrbart hvarje uppmuntrande ord
förefaller våra vänner. Man skulle kunna tro,
att hvarje ord kostade en dukat, så svårt har
man att komma fram därmed. Orsaken där-
till har jag aldrig kunnat riktigt förstå. Man
skulle väl icke kunna finna den däri, att hvad
som hos oss eller i vårt arbete kan behaga
obekanta, just det behagar icke våra vänner.
Jag tror icke, att det är orsaken. Tigger
man om deras vänlighet, önskar man direkt
deras dom, skall det ofta visa sjg, att de verk-
ligen, fastän högst ogärna, måste erkänna, att
vi denna gång lyckats, att kanske både vi
själfva och vårt arbete kan ha ett visst värde.
Icke heller kan man antaga, att denna yt-
terliga reservation kommer af ett ömt bekym-
mer för vårt andliga väl, en förskräckelse för
att göra oss fåfänga, skrytsamma, — med an-
dra ord »skämma bort» oss. »Yåra vänner»
veta nog, att gamla förståndiga människor icke
taga någon skada af en vänlig uppmuntran el-
ler uppriktig lyckönskan.
Jag vill icke ens tänka, att det skulle vara
afund. Det skulle vara för simpelt.
(Forts.)
Yid pensionen.
Skildringar för Idun
af
Channäh.
J
adame de Lassarre sköt bort sin tömda
chokoladkopp, klämde fast binockeln och
började därpå efter ett lätt »pardon» att
öppna och genomläsa sina nyss med
morgonposten anlända bref, medan vi, hennes 6
pensionärer, fortfarande hängåfvo oss åt frukost-
bordets njutningar. Madame var ett ståtligt frun-
timmer med väl bildadt, vackert ansikte, som föga
bar spår af årens framfart. Hon var till börden
fransyska, hennes man hade varit officer, men
stupat i kriget, hvarefter hans maka öfvergifvit
sina fäders jord och afflyttat till Schweitz, där hon
öppnade en pension, mer för att tillfredsställa ett
verksamhetsälskande och lifligt sinne än för ekono-
misk vinnings skull, något som icke nog högt
kan värderas, när det gäller att uppehålla sig för
längre tid i främmande land. Däraf följde äfven,
dels att madame endast emottog ett begränsadt
antal pensionärer, 6 högst 8, hvarigenom något
af familjelif var möjligt, i motsats till en del an-
dra anstalter med sina ända till 20, ja 30 unga
damer, där begreppet om utrymme är nästan lika
tänjbart som förfrågningarna om plats, dels att
madames skara var utvald, d. v. s. ingen intogs
utan noggranna personliga meddelanden, hvarige-
nom pensionen stod i mycket godt rykte och
platserna voro synnerligen eftersökta af folk från
åtskilliga jordens länder. Här satt Englands re-
presentanter, två unga misser Brook, systrar, tvil-
lingsystrar tror jag till och med, litet fräkniga,
ljusa, tämligen obetydliga, men med af kropps-
öfningar härdade lemmar innanför den lediga grå
linnedräkten. Ytan var tämligen intresselös, men
man kom snart underfund med, att inom båda
fanns_ en energi, en uthållighet, något af »go a
head» som förde dem rakt till målet, hvilket det
nu gällde, en i molnen försvinnande bergstopp,
ett mognadt beslut eller något annat. De vistades
mest^för sig själfva, med ingen af oss andra stodo
de på vänskaplig fot, med ryskan nästan på fiendt-
lig, åtminstone försummade hon sällan något till-
fälle att reta dem till vrede, något som roade den
lilla, tjocka tyskan, fröken v. Rathen, alldeles
ofantligt. Hon utgjorde, efter egen tanke, det för-
näma elementet i pensionen. Hon hade en on-
kel, högt uppstigen på ärans stege, beklädande
någon framskjuten plats i det tyska kejsarriket,
hennes föräldrar tjänstgjorde vid ett af de tyska
furstehofven, själf var hon trolofvad med en ung
militär, »min kusin kavallerilöjtnanten», hvilken
hela pensionen kände genom allt, som den lilla
medelsamma tyskan beredvilligt berättade om sina
familjeförhållanden. Hon skulle nu under ett års
tid bilda sig i pensionen, för att därefter föras ut
i världen, presenteras vid hofvet, gifta sig med
kusinen, en gång i framtiden intaga moderns plats
bakom furstinnans stol och lefva lycklig och nöjd
till sin död.
Ens sanna vänner glömma en icke i sorgen.
Till och med de tystaste och kyligaste kunna
då gifva bevis på, att de hålla mera af en,
än man hade anat. Också har jag sett, hur
vänners ömma deltagande kan bära en stor
sorg, som böljor bära en båt öfver ett grund,
tills den åter kan flyta på djupt vatten. En
verklig vän sviker icke i motgången. Han kan
icke härda ut att se sin vän lida. -— Men
något som han ofta icke heller kan tåla att
se, är att en vän har — framgång.
Det är icke blott i motgången, det är kan-
ske mest i medgången man skall känna sina
bästa vänner. Om man är sjuk, fattig, glömd
och olycklig, rörs lätt en väns hjärta att
komma till en. (Det är blott de allra simp-
laste människor, som försvinna från sina vän-
ner, när nöden kommer.)
Ar man nära att drunkna, finns det gärna
någon, som vill vara nog ädelmodig att draga
upp en. Men går det godt för en, har man
för omvexlings skull medgång, icke just pen-
gar och öfverflöd att bjuda på, men sympati,
uppfattning, kanske till och med bifallsyttrin-
Teater och musik.
Kungl. operan öppnade i lördags åter sina por-
tar med en repris af Gounods »Faust». På sön-
dagen _ gafs den populära »Konung för en dag»
samt i måndags »Regementets dotter» och balet-
ten »Undina». Repertoaren är för öfrigt med hän-
syn till det större antal resande, som vid denna
tid plägar besöka hufvudstaden, uppgjord med be-
römvärd omvexling.
^Flere nya operor komma att under det nu in-
gångna spelåret upptagas.
Kungl. Dramatiska teatern gifver om torsdag sin
första föreställning för säsongen, då skådespelet
»Ara» uppföres. På fredag gifves lustspelet »Ett
lysande parti».
Personalen blir i det närmaste oförändradt den-
samma som förra säsongen, förstärkt med följande
nyengagerade: fru Anna Sternvall, fröken Lotten
Seelig samt hrr Mauritz Gränder och Georg Törn-
qvist.
Vasateatern började i går sina förberedande ar-
beten för säsongen med att kollationera »Adam
och Eva», lustspel i 4 akter, bearbetning af Ha-
rald Molander.
. Sonja Petröwska, ryskan, kunde aldrig förlika
sig med detta långa lifsprogram, och därom ut-
kämpades mången het strid dem emellan. »Att
gå», sade ryskan, »hela sitt lif på en slät väg,
som andra banat för en, att veta sig gift om ett
år, om tio år vara uppasserska åt en liten furst-
inna», ^här rodnade tyskan af vrede öfver titeln,
»och så låta_ lifsdagarne löpa, utan att själf taga
ett själfständigt steg.» Nej, det var tysk kälkbor-
gerlighet, bättre då att vara fri, fri som fogeln i
luften.
»Som första bästa skjuter vingen af», invände
tyskan.
»Nej, som ^ lyfter den så högt, att lifvets små-
aktighet ej når honom.»
Ja, ryskan var verkligen fri! Långt in i det
ryska riket sträckte sig milslånga jordvidder, som
voro hennes, alltsedan den dag hennes fader, den
unge fursten, från en jakt bars hem, lemlästad
och döende. Makan med den lilla Sonja sökte
sig väg till Frankrike, moderns hemland. Hon
gifte snart om sig, ^och Sonja dref därefter som
en redlös farkost på oceanens vågor. Än i mo-
derns hem bland gäster och främlingar, än gömd
och glömd för månader i pensioner och kloster,
så ihågkommen och befunnen vara något att bril-
jera med, något för en mor att visa, indragen i
sällskapslifvet, innan hon ännu trampat ut barn-
skorna, bortskämd, firad, smickrad, brådmogen
och mätt till döds af ett jäktande sällskapslif, in-
nan ännu hennes jämnåriga införts däri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
