Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 28 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ÏDUN 275
sig, och mot hvilka hon vill åtaga sig de
dyrbaraste plikter. Trots och näsvishet höra
nog ej till sällsyntheterna, och hafva barnen
redan hunnit något längre i ålder, tveka de
måhända ej att visa henne sitt förakt och
förklara henne öppet krig; alla hennes ord
och handlingar missuppfattas eller uttydas på
ett för henne rent af obegripligt sätt.
Ofta är roten till detta onda att söka hos
äldre kvinliga anförvandter samt hos tjänare.
De förstnämnda se icke med blida ögon, att
en främmande kommer och intager första
platsen i hemmet, undanträngande dem själfva;
och afundsamt frukta de, att på samma sätt
få afstå sin plats i barnens hjärta; de se-
nare känna misshag under strängare tyglar.
När den nya modren visar ömhet och vän-
lighet, heter det: »hon försöker bara ställa
sig in». Då hon har sig ålagdt att dana
och utveckla karaktärer, måste hon äfven kan-
ske ganska snart både straffa och förmana.
»Nu börjar hon visa klorna», lyda då vis-
hetsorden. Hon måste hålla barnen till ar-
bete och i hemmet införa en sparsammare
hushållning, då mycket öfverflöd vanligen
uppstår under ett interregnum. Sagans obil-
liga, snåla, missunnsamma styfmoder är då
färdig. Folk i allmänhet har för öfrigt den
ovanan att helt lättsinnigt säga vid samman-
träffandet med någon ung person som fått
styfmor: jag beklagar er?, hvad er ställning
måtte vara obehaglig?, huru kan ni stå ut?,
är hon mycket tråkig?, eller något annat dy-
likt, lika dumt som farligt.
Och barnasinnet slites mellan önskan att
hängifva och förtro sig åt den nye vännen
och fruktan, att hon bara spelar intresse och
kärlek, att i grund och botten hon ändock
är en elak människa, som helst såge barnen
röjda ur vägen. Äldre syskon, hvilka i sitt
högmod ej kunna lida, att en främmande in-
tager platsen vid fadrens sida, underblåsa de
yngres sämre instinkter, afklippa hvar tråd,
som möjligen spunnits mellan modrens och
deras hjärtan, samt låta hat och bitterhet
taga öfverhand hos sig själfva, så att styf-
modrens ställning snart kan vara alldeles out-
härdlig.
Händer så, att fadren själf af svaghet för
sina barn låter draga sig öfver på deras sida
och litet smått gör gemensam sak med dem
— så där helt oskyldigt och i tysthet —,
då är allt förloradt, och hemmet framter an-
blicken af grusad familjelycka; makarna sins
emellan har därvid äfven uppstått ett svalg,
som icke mera öfverstiges.
En och annan kvinna har ju lyckats öfver-
vinna en styfmoders alla svårigheter, lyckats
förvärfva sina styfbarns genkärlek, förtroende
och tacksamhet för ett välsignelserikt hem
och den riktning, hon gifvit deras lif, hvilket
måhända annars skulle ha blifvit förfeladt,
och hon står segrande vid målet; i sanning
en stor personlighet, värd all ära. Återigen
att hon strandat, att hennes sårade sinne slu-
tit sig för dem, som ständigt mötte hennes
ärliga sträfvanden med misstro eller förakt,
att hon till sist som en främling betraktar
dem, och att öfver hennes blödande hjärta
lagt sig en isskorpa, som aldrig smälter, det,
tro vi, vara det vanliga förloppet. Men
hafva vi då ens rätt att bryta stafven öfver
henne?!
Därför I äldre, tanter och mostrar, om I
verkligen älsken barnen, lemnen dem, huru
påkostande det än kan kännas, åt styfmod-
ren; hon är nu blifven deras naturligaste
uppfostrarinna och närmaste anhöriga. Där-
med främjen I deras bästa. Sägen ej, som
vi nyligen hörde berättas: »Lilla Sigrid är
nu hos moster och får dricka så mycket kaffe
hon behagar: här missunnar ingen.» Trä-
den tillbaka och utsån ej splitets och miss-
trons sådd i deras unga hjärtan! Och må
utanför stående personer akta sig, att in-
kasta en brand i andras hem genom ett be-
klagande, som ej är på sin plats.
Att för de barn, hvilka själfva kanske nä-
rapå äro styfmodrens jämnåriga, inträda i ett
underordnadt förhållande till henne, kan ju
vara svårt nog; men den uppväxta sonens
eller dottrens plikt är och förblir dock i alla
fall att hedra sin faders hustru och icke
möta ’ henne med camaraderie, än mindre med
förolämpningar. Detta är enda möjliga vä-
gen för att ett godt förhållande mellan henne
och dem skall kunna uppstå. En bildad
styfmoders takt förbjuder henne helt säkert
att mot dem göra sin myndighet gällande på
något stötande sätt. Men skulle så vara,
att de fullvuxna icke kunna förlika sig vid
tanken, att en annan intager deras moders
plats, må de då lemna hemmet och icke
ådraga sig en dom genom att förbittra en
medmänniskas tillvaro med sin egen afvoghet
och genom att uppfostra sina yngre syskon
till hätskhet och upproriskhet mot den, hvil-
ken af Gud insatts i det heliga föräldraem-
betet.
Må mannen äfven betänka, att han ej har
rätt att bjuda en kvinna sin hand och bedja
henne blifva mor för sina barn, så framt han
ej hyser oinskränkt förtroende för hennes ka-
raktär, och hennes rena afsikter. I annat
fall försyndar han sig djupt mot henne och
drager henne ned i mycken olycka. Man
och hustru böra i ett sådant äktenskap vara
ett om någonsin.
Och för att återkomma till sagorna: många
bland dem äro af hedniskt ursprung och icke
så alldeles ofarliga för barnen och i det för-
hållande, vi nu afhandlat, hafva de säkerli-
gen utträttat mycken skada. Huru rördes
man ej i sin barndom af den stackars lilla
Cendrillons sorgliga lott i hemmet, men vi veta
oss ej hafva återsett hennes motbild i lifvet.
Månne ej i vanliga fall styfdottern hålles
med lenare tyglar, och att det mera krusas
för henne än för den egna dottren! En mo-
der, som haft flere styfbarn yttrade, då hen-
nes egen gosse felat: »Gud ske lof att det
var min egen, så att jag kan aga honom.»
Därför, sofren sagorna!
Det vore önskvärdt, att denna ringa upp-
sats finge verka i det godas tjänst och ej
blefve missförstådd. Den har afsett att väcka
på och reagera mot ett missförhållande och
en fördom, men har visst ej velat framställa
alla styfmödrar som felfria och alla styfbarn
elaka — tvärtom äro vi öfvertygade, att
styfbarnen i sitt förhållande till andra kunna
vara helt älskvärda. — Men då motsatsen
så ofta blifvit framhållen, fordrar rättvisan,
att man må se saken äfven från den andra
sidan.
Till sist vill jag säga till alla styfmödrar:
edert kall fordrar mer än något annat ett
aktgifvande på eder själfva, ty vid minsta
felgrepp eller ovishet förloren I otroligt; där-
för, faren efter fullkomlighet!
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Några fruntimmersminnen.
Upptecknade
af
En gammal pennfäktare.
I.
Idun.
Ijradun, själf ungdomligt fager, förvarade de
cåk äpplen, af hvilka gudarne underhöllo sin
eviga ungdom och helsa.
* *
❖
Jag minns så väl den lilla elfvaåringen
med de * ljusa lockarne, hvilka hvarken be-
höfde brännas eller papiljotteras för att bölja
nedåt ryggen ; med de klara, blå ögonen och
deras stjärnskott, med den rena, hvita pan-
nan och den täcka, alltid leende munnen,
prydd med perlor; de runda kinderna med
sina förtjusande gropar. Jag glömmer aldrig
det behagfulla barnets silfverklingande skratt,
harmoniskt och i välljud. Då hon sprang
omkring i trädgården och lekte, utgöt det
sig liksom ett trollskt behag omkring henne.
Mjuka och täcka voro hennes rörelser. Som
om hon varit från fornhellenernas tid, var
där plastik i hvarje hennes åtbörd, skön-
het i hvarje linie, harmoni i hela före-
teelsen. En hvar, som kom i hennes närhet,
bragtes äfven under det oafvisliga inflytandet
af något oförklarligt angenämt, godt och sannt.
Man måste le och känna sig väl till mods.
Och god var hon, god som guld. Aldrig
hade hon en enda gång frampressat en sor-
gens eller smärtans tår ur sin moders öga.
Hon var mammas först och sist födda. Hen-
nes ankomst till världen hade varit en glädje-
högtid i det rika hemmet. Och den högtiden
fortfor länge.
Men i det komfortabla huset, där allt var
lyx och njutning, förmärkte man ej djupa
stämningar. Allt gick sin ytligt gilla gång.
Fester aflöste ofta hvarandra, och alltid var
den unga flickan föremål för pris och beröm,
det hon förtjänte genom sin älsklighet. Det
religiösa elementet i uppfostran kom emeller-
tid härvid ej till sin rätt i hemmet, och i
den pension eller skola, där hon erhöll sin
undervisning, var det den officiela kristendo-
men endast, som nödtorfteligen meddelades,
under det att elementen för salongsbildnin-
gen, lefvande språk, estetik, musik, teckning
och slikt, voro det förnämsta.
Så kom tiden för konfirmationsläsningen.
Denna skulle hon genomgå hos en allmänt
omtyckt prest ute på landet, och här öppnades
först för henne kristendomens stora och djupa
mysterium. Hon fick en inblick i religionens
väsen, dess kraf på den bättre lottade män-
niskaD i världen, att bringa offret af sig och
sina egodelar för sin andligt och kroppsligt
behöfvande nästa. Det var en ny värld,
hon sålunda blickade in i; men på ett sätt,
som ej dödade minnet i dess glädtighet, icke
framtvingade tårar ur körtlarne eller gaf from-
leriets helighetsmin åt det fagra anletet.
Hon gick därför sund och ej andligt förställd
ut konfirmationens lärotid med den första
nattvardens mystèr, hvilken för henne vardt
en hjärtats, en känslans och därför hela den
inre tillvarelsens angelägenhet, den hennes
förstånd ej sökte att i dess djup pejla. Tron
var henne nog.
Kristendomsporten var emellertid öppnad.
Sommaren därpå tillbragtes vid en badort
på vestkusten, men för den unga flickan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
