Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 28 augusti 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
1891
allt lugn och stilla ro, ty hon kunde ej finna
trefnad i att redan nu taga språnget ut ur
barnets värld i den utbildade ungmöns. Och
hon hade äfven ännu så mycket att för sig
klargöra, hon behöfde ännu andligt smälta
det, hvari hon senast hos presten och religions-
läraren fått inblick. Korteligen, tron behöfde
tid att samla sig, att sätta karakter.
* *
*
Kom så vintern. Nu fördes hon ut i stora
världen, såsom man kallar den i det hela
ofta ganska snäfva krets, som en fransk för-
fattare skrifvit en spirituel komedi om, den
han gifvit namnet »den värld, där man har
tråkigt».
För vår ungmö, Rosa kalla vi henne, vardt
det emellertid ej någon tråkig värld. Hon
kom dit ut frisk till kropp och själ. Hon
var skön, hon var rik, hon var intelligent,
och det goda hjärtat lyste ur hela hennes
väsen. Hvad under därför, att hon genast
kringsvärmades af alla dessa salongens unga
hjältar, som gå på eröfring, helst när bytet
för pluringar med sig till segraren.
Hon var saisonens mest strålande stjärna,
och bland de riddare sans peur — alldeles
sans reproche voro de ej alla —, som egnade
henne sin hyllning, var det en, som de unga
damerna, å sin sida för tillfället svärmade
för. Han föredrog för sin del, tycktes det,
Rosa, och i sin segerstämning öfver att få
binda honom, den af alla medsystrarne så
åtrådde och beundrade, vid sin char öfver-
talade hon sig själf, att det var Dågot inner-
ligare och varmare, än blott balsalens flarn
och flirtation som närmade dem båda till och
knöto dem vid hvarandra.
Han tillhviskade henne en afton eller rät-
tare en tidig morgonstund, då han efter en
bal halp henne ute i tamburen på med ytter-
kläderna, att han älskade henne, att han ej
skulle kunna lefva utan henne, och han sporde
henne, om hon tillät honom gifva hennes för-
äldrar del af dessa hans känslor. Ett ögon-
blicks tvekan under stark rodnad, ett hastigt
hviskadt, något nervöst »ja», en varm ömse-
sidig handtryckning, och löftet var gifvit och
besegladt —- detta löfte, som i sig innebär
det återstående lifvets öde, det som innefat-
tar hopp om sällhet och lycka, det som väl
håller ibland hvad det lofvar, men äfven ej
sällan sviker sig själf. Här var det åtmin-
stone för den ena partens del gifvit i tro,
och Rosa slumrade ej den natten. Ack, hon
drömde ändå, och änglar sväfvade på Jakobs-
stegen upp och ned.
Följande middag kom den unge mannen
och friade hos föräldrarne. Han bar ett namn,
hvilket intager mer än en sida i Sveriges
krigshistoria, han ansågs tillhöra den rika
grenen af sin gamla ätt, som lemnat mer än
en medlem af svenska rikets råd, han var
en ståtlig ung man, och kunde beräknas ha
en lysande framtid för sig. Nog af, föräl-
drarne gåfvo sitt samtycke, och då han sade
sig redan ega Rosas, var allting i ordning,
klappadt och klart, och ännu samma afton
vexlades ringarne i närvaro af hans enkefru
moder och nåd samt Rosas föräldrar. De
sistnämnde skulle helst velat uppskjuta när-
med för att i stället få med anledningen af
tilldragelsen gifva en fest, med det motsatte
sig Rosa. Hon ville helst, att de skulle få
vara ensamma med sin lycka, det var henne
som om där skulle i världens åsyn falla aska
på sällhetsfjärilens spröda vingar; och hen-
nes nåd, enkefru modern, såg äfvenledes helst,
IDUN
att det skedde i tysthet så till vida, ty visst
var fästmön en förtjusande varelse och lagom
förgyld för att motsvara den något skamfilade
friherrliga sköldens behof af reparation —
men det var dock en viss messalians, den
riksrådet under frihetstiden skulle med all sin
makt förbjudit.
Men fastän saisonen nalkades sitt slut och
fästmöns föräldrar detta år tidigt skulle flytta
ut till sin egendom på landet, där man nu
skulle göra i ordning brudens hemgift vid
sidan af kontanterna, spred sig dock snabbt
ryktet om förlofningen, och en följd af nya
fester började i bekantskapskretsarne, innan
inflyttningen verkligen skedde. Svärmodern
såg nog Rosas kvinligt skarpa blick, huru
afundad hon var, huru man fjäsade för henne
och detta stegrade yttermera hennes själfkän-
sla samt öfvertygade henne, att hon var
lycklig.
Redan på hösten skulle bröllopet stå, och
det firades på landtstället, ty Rosa ville vi-
gas i kyrkan, och det skedde bäst där uti
i det närmaste templet, hvars sockenpatronus
hennes fader var som godsets égaré. Efter
vigseln och en stor middag med tal, fanfa-
rer och hurrarop i oändlighet tillträdde de
unga nygifta, efter att hafva fått med på
vägen af fadern ett resekreditiv och en väl
späckad börs, sin bröllopstripp till Paris.
Det var en tid af njutningar och nöjen, som
nu genomlefdes af de unga, en tid på hvil-
ken ingen af dem såg en morgondag med
annat väder. Den tiden använde hennes för-
äldrar till att inreda den våning, den unge
mannen före afresan förhyrt.
Allt hvad den moderna lyxen och förfi-
ningen kan bjuda, samlades här, vid sidan
af de återstoder från hans släkt3 storhetstid,
som kunde fås ihop, så att det komfortabla
nya hemmet hopfäste, hvad hymen förut hop-
tråcklat, den rike köpmannens prakt och öf-
verflöd med den anstolte ädlingens mera pom-
pösa och stortalande släktminnen.
* $
*
Ännu rusigt efter allt det hvirflande Paris-
lifvets buller och yra, hemkom det unga pa-
ret och tog sitt nya hem i besittning. De
skyndade båda som ett par uppsluppna barn
genom salongerna, beundrande allt och aldrig
upphörande med sina utrop af glädje och pris
öfver allt det slöseri, som föräldrarne här
utvecklat. Rosa i synnerhet fröjdades vid
åsynen af sin boudior, ett det mest förtju-
sande lilla näste man kunde tänka sig, och
med ett litet under till bokskåp, fylldt med
elegant och dyrbart inbundna små böcker.
Men nu kom den första skrynklan fram vid
den täcka näsroten. Dessa böcker voro alla
nya, hennes gamla kära klassiker och andra
voro ej där? Hvarför?
Men skrynklan utjämnades snart igen; här
var ej tid och ställe för allvarliga iakttagel-
ser nu. Allt strålade ju så nytt och leende
omkring dem, hvi stå då trumpen?
Det unga paret såg sina vänner hos sig,
och vännerna sägo det unga paret. Det var
en hel serie af läckra middagar och en och
annan supé, men utan dans, ty unga hennes
nåds kinder började allt mera förlora både
färg och rundning, och hon »måste vara för-
siktig».
En dag vardt kärlekspanten väl installerad
i den lilla praktvaggan med de fina battist-
kuddarne och lakanen, hvitglänsande som ny-
fallen snö, och ungmors ögon kunde ej slita
sig ifrån det runda, rödbrusiga anletet, hit-
tills hennes lyckobarn. Det var strålar af
den hängifnaste kärlek och ömhet, som dan-
sade mellan modersbädden och vaggan, och
mången gång sväfvade de frommaste böner
med tacksägelse ifrån de tjusande, om än
något bleknade läpparne.
Hon var ännu icke uppe, då en afton hon
saknade sin make vid den vanliga tiden.
Han var ännu icke hemkommen, hette det.
Hon räknade timme på timme, och han hör-
des icke af. Detta var första gången, sedan
de blefvo gifta, som han på detta sätt vikit
ifrån henne. Den, om ej vanställande, dock
skuggande skrynklan vid näsroten syntes åter,
men denna gången stannade hon kvar.
Först fram på morgonen hörde hon, att
mannen kom hem. Han gick genast in till
sig. Det var honom således möjligt att gå
till säng, innan han sett och sagt godnatt
till henne. Huru var något sådant tänkbart.
Hon grubblade och grubblade, därpå log hon
plötsligt. »Han har ej velat störa mig»,
tänkte hon, men skrynklan försvann ej. Den
satt där som ingrodd.
Det var långt lidit på dagen, då hon efter
en orolig slummer vaknade, och genast spör-
jande efter maken, underrättades hon om, att
han, som frågat efter hennes tillstånd, gått
ut, då han erfor, att hon ännu sof. Han
kunde således lemna henne, då dag var, utan
att han gifvit henne morgonkyssen. Skrynk-
lan blef djupare och kinden blekare, allt med
ett bittert drag kring munnen.
Då de frampå dagen åter sägo hvarandra,
fällde hon förebrående ord, dem han något
häftigt svarade på. Häftighet tager ofta det
onda samvetets försvar. Förvånad såg hon
på honom. Den blicken med sitt tårfyllda
djup kunde han ej uthärda; men, i stället att
falla på knä ned vid hennes sida, som lidit
i kärlek, vände han tvärt henne ryggen och
gick med buller, så att den lille i vaggan
vaknade. Ungmodren ropte, sköterskan kom
in och den lille lades vid modrens mjällhvita
bröst. Här insög det dess första sorgekvidan.
sjc
*
Det var ej gångna många månader efter
den dagen, då ett rykte spred sig i staden,
att hennes fars affärer voro intrasslade och
att han skulle bli nödsakad att göra kon-
kurs. Han kom själf en dag till sin dotter
och måg och bekräftade förhållandet. Dot-
tern tog det i djup smärta och försjönk i tå-
rar, men mellan de båda männen vardt det
ett obehagligt uppträde, hvarvid mågen lät
den gamla förstå, att denna ej haft rätt att
på galna spekulationer spela bort det, han
var skyldig de sina. Hårdt ord gaf det an-
dra, och det ändade därmed, att mågen i
vredesmod bjöd den andra att gå och ej mera
komma öfver hans tröskel.
Då fadern skulle till att gå, ville dottern
skynda fram för att kvarhålla honom, men
hennes man tog henne hårdt i armen och
hindrade henne, och då dörren slagits igen
efter fadern, sköt maken sin hustru häftigt
ifrån sig, utropande:
»Patrask! Slugt herrskap, som vill med
låtsadt guld köpa sig ett gammalt ärofullt
namn, men när det kommer till kritan, ej har
något att betala med! Adjö!»
Och han gick, i det han slog häftigt igen
dörren efter sig. Hon satt en stund stilla,
liksom lambunden och såg efter honom, där-
på rusade hon upp, offer för ett hysteriskt
utbrott, hela hennes kropp skalf, händerna
knötos, med feberglödande kinder och eldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0284.html
