Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 28 augusti 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 (DUN 211
ögon ropade hon och föll så afsvimnad ned
på, golfvet, där hon efter en stund fanns af
sköterskan, som kom in rhed lillen på armen
till modern.
Det blef naturligtvis mycket oro i huset.
Man fick den unga matmodern till sängs, och
när läkaren kom, hade han att konstatera
utbildad hjärnfeber, föranledd af någon häf-
tig och stark själsskakning.
Dagar kommo och dagar gingo, nätter följ-
de på nätter, och alltjämnt sväfvade hon mel-
lan lif och död. Men oftast ensam med sjuk-
sköterskan. Ty hennes mor måste till följd
af faderns konkurs, vårda sin make, som in-
sjuknat af bekymren, och hennes egen make
var allt mera från hemmet. Han hade ej
gift sig för att vara sjukvaktare, sade han,
och hemmet hade blifvit så fördömt tråkigt
på en tid. Inte kunde han heller tåla att
höra ungen skrika, hvilket nu var fallet till
följd af ombyte.
Det sades, att ädlingen vid spelbordet på
klubben hade en förbåld otur, hvilket han
ville afhjälpa med allt högre spel, som dock
endast gjorde afgrunden djupare.
* *
*
Då efter ett par månader den så tidigt
pröfvade kvinnan omsider kom till medvetande
och klar åskådning af förhållandena, var det
sorgliga tidender, som snart buros fram till
henne. Hennes man hade en dag sagt upp
tjänarne, med undantag af en piga, och då
hennes mor kom till henne, hade hon att för-
tälja, att hon af sin måg underrättats att
han äfven sagt upp våningen. »Det har icke
f-n råd att bo som en prins med inkomster
som en torpare», hade han sagt, och hon
kunde tillagt, att han äfven yttrat: »Jag
hade gift mig med en guldklimp, men fick
en fattig jordklump.»
Blifven allena, knäppte den sjuka ihop
sina hvita, afmagrade händer, och bad, öfver-
lemnande sig åt hängifvelsen till honom, den
högste, som lisar när han slår, som leder allt
till det bästa. Och ögonen förblefvo torra,
men där brann i dessa en glans, som hade
ett öfversinligt sken, en glans af religiös hän-
förelse. I den stunden var hon ej i denna
världen. Hon hade något högre och anam-
mat någonting bättre.
Det gick nu hastigt med tillfrisknandet,
ty nu var vilja inom henne, viljan att bli
stark. Och då hon väl var återställd, bör-
jades förberedelserna till flyttningen. De flyt-
tade från dockhemmet till allvarshemmet, en
liten våning om tre rum vid en aflägsen
gata. »Där är utrymme nog, se’n vi ingen
kassakista har längre», sade maunen, som
från den förre eleganten, alla unga damers
förtjusning, blifvit något malproper och hvars
ansikte skvallrade om ruckel och nattvak.
Den unga frun arbetade så godt hon för-
mådde. Hon hade genom forna relationer
fått renskrifning, ty hon hade en elegant och
vacker handstil, men allt, hon förtjänade där-
på, räckte ej långt till hushållet, och för
hvar gång hon begärde penningar af man-
nen, blef det uppträde, så att hon helst und-
vek det utan hellre mottog af modren, fast-
än denna själf hade det mycket knappt, ty
faderns affär hade varit så undergräfd, att
han ej kunnat bjuda eller fått något ackord,
utan måste gå ifrån allt, från rubb och stubb,
och nu på gamla dagar lefde af att föra böc-
ker för andra och af understöd från en frände
och vän, som han förut själf hjälpt.
Och likväl var hon rik, den unga makan
och modern, rik i sin kärlek till sitt barn
och sin religiösa hängifvenhet, hvilken väl ej
kunde jämna ut skrynklan vid näsroten, men
dock gaf ett uttryck af lugn, frid och har-
moni åt anletet, hvilket kom detta att be-
hålla sin fägring.
* *
*
Men en dag kom, då vår Herre tog bort
hennes älskling. Han hade fått scharlakans-
feber, och trots den ömmaste omvårdnad,
mejade liemannen af den tunna lifstråden.
»Alla komme, när lede döden bjuder», heter
det i fornsagan, och det lilla barnet kom
upp till honom, som har boningar för oss
alla.
Det var ett tungt slag, som för en stund
alldeles döfvade modern. Hon kunde ej,
ville ej, tro på möjligheten af, att hennes
älskling var henne för alltid beröfvad. Men
när det klarnade för henne, att så dock var,
kastade hon sig öfver den biomhöljda kistan,
där han låg så söt och vacker, som om han
slumrade och drömde om sina båda julaft-
nar. Hon kysste och kysste omigen, och det
var som hans små fingrar lekte med hennes
lockar, som om hans händer smekte hennes
kinder.
Men när man så ville skrufva på locket,
uppreste hon sig däremot. Hon ville kämpa
som lejoninnan för sin unge. Man hade ej
rätt att plundra henne på det sättet. Hon
måste dock till slut gifva tapt. Och han
fördes bort, dit hän där han, af jord kom-
men, skulle till jord åter varda. Det var
nära, att förtviflans vansinne gripit henne
med sina järnklor, men så tyckte hon sig
skåda ett ljussken därute på himlen, och i
det skenet såg hon Guds herlighets glans och
sin son i den världsvida famnen.
Det var henne en uppenbarelse om, att
sonen ej var död, fast han död var, att han
tvärtom lefde det lif, som ingen enda här,
och hon greps på nytt af hänförelse och bör-
jade jubla i salig fröjd. »Hon är galen»,
sluddrade mannen till ena pigan, då han såg
henne.
Men hon var lycklig trots all smärta och
sorg.
* #
❖
Jag såg henne ännu häromdagen. Hon
satt vid en fattig arbetarehustrus sjukbädd,
och hennes vård var så öm, så hängifven,
att den verkade bättre än något läkemedel
på den sjuka, hvilken genom henne erhöll ej
blott kroppens läkemedel, utan äfven själens.
Så är hon dagligen vid lidandets härdar och
gifver åt de behöfvande af Iduns äpplen,
vuxna i gudsrikets mark, och genom hvilka
de, som hon, anamma andens eviga helsa.
Skrynklan synes ej mera till.
.ste.
Valsen.
Ett litet danskåseri i »den döda säsongen».
» |4’n ung flicka, lätt klädd, kastar sig i en
_l4J ynglings armar. Han trycker henne
(3^® till sitt bröst, rycker henne med sig i
i så hejdlös fart, att hon känner, hur häftigt
hjärtat slår; det svindlar för ögonen. — det
är, hvad man kallar vals.»
Så skildrade en gång i sedlig harm en
hofmästarinna hos drottningen af Frankrike
denna dans. De stränga orden böra må-
hända närmast tillskrifvas en ovilja mot att
i de förnäma franska hofkretsarne upptaga
en främmande dans, som genom sin naiva,
okonstlade, men visserligen plebejiska natur så
vidt skiljde sig från de på den tiden enväl-
digt herskande kontradanserna, den sirliga
kadriljen och framför allt »dansernas drott-
ning», den gratiösa menuetten.
Ännu strängare bedömes valsen af den
tyske skriftställaren Weber, hvilken hufvud-
sakligen vänder sig mot det sinliga i valsen,
i det han finner föreningen mellan de båda
dansande allt för innerlig. »Bröst vid bröst,»
säger han, »öga i öga, flickans hand på yng-
lingens skuldra, hans arm ännu förtroligare
lagd kring svällande, runda höfter, hjärta,
klappande mot hjärta -— skall ej detta väcka
fantasien och sinligheten?»
Skälet, hvarför just valsen skulle utsättas
för dylika angrepp, låg tydligen däri, att
valsen var den första egentliga runddans, som
vann insteg i societeten. Vid de danser man
då använde, egde nämligen aldrig denna »in-
nerliga förening» rum, hvilken föreföll så an-
stötlig, och som däremot runddanserna nöd-
vändiggöra. Sedan man på sitt dansprogram
upptagit allt flere runddanser, har man emel-
lertid vant sig vid denna »förening» och ser
i allmänhet däri intet tadelvärdt numera. Oss
förefaller därför det omdöme, som en annan
skriftställare, ur en mer estetisk synpunkt,
fäller om valsen, mera sannt och träffande.
Med hänsyn till de af de dansande paren
beskrifna geometriska figurerna säger han:
»I ingen annan dans sväfvar så härligt fram
den mest fulländade figur i världen, cirkeln;
harmoniskt bildas den af de särskilda dan-
sande paren och genom allas kringsvängning.
Valsens karaktär är otvungen glädje.»
Man må tillägga valsen hvilka egenskaper
man vill, faktum är, att den under tidens
lopp vetat förskaffa sig medborgarerätt i alla
världens civiliserade länder. På salongens
bonade golf, på logen i gården, öfverallt dan-
sas vals med samma förtjusning, öfverallt är
den lika högt värderad. Ty hvad har väl
en bal haft för värde för mig, om jag ej i
minst två valser sväfvat hän med den jag
älskar! Och »damernas vals», denna revo-
lution i balsalongen, som gaf kvinnorna »val-
rätt», frigjorde henne, med hvilken spänning
motses den icke, och hur grymt känner man
sig icke besviken, om man i denna blifvit
förbigången af den flicka man älskar! Val-
sen är utan gensägelse det viktigaste numret
på programmet, och denna sin värdighet torde
den ännu många år behålla.
Valsens hemland är Tyskland. Den är en
tysk nationaldans, som under andra benäm-
ningar ursprungligen tillhörde Sydtyskland,
Österrike och Schwaben. Namnet vals, som
härledes ur det gotiska ordet »valtjan», gam-
malhögtyska »walzan», vända sig kring sin
egen axel, började för denna dans användas
kort före slutet af 18:de århundradet. Och
det är under denna benämning, som valsen
sedermera utbredt sig i alla civiliserade län-
der.
Vid sitt första framträdande i vårt land
var valsen en societetsdans. Den syntes trif-
vas väl i sin nya jordmån. Med sin lifliga,
behagliga melodi i vår nationela 3/<t takt hade
den också alla förutsättningar att. blifva po-
pulär. Sålunda hade valsen redan under
första tiotalet af vårt århundrade banat sig
väg till allmogens dansgillen, vid hvilka den
snart skulle göra den gamla polskan rangen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0285.html
