Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 4 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 285
1891
För magister fordras därjämte hopp frän
högre trampolinen (den s. k. magistern), för
kandidat från den lägre (den s. k. kandidaten).
Deras höjd är resp. 14 och 24 fot. Tornets
är 36 fot.
Jämförda med de för herrarne gällande for-
dringarna, utgöra damernas ungefär något min-
dre än hälften.
Såsom hvarje simmare torde finna, äro ofvan-
nämnda prof, särskildt magisterprofven, om
ej så synnerligen fordrande, dock tillräckliga
för att ådagalägga en grundligt inhemtad sim-
färdighet, hvarmed man bör mäkta reda sig
under alla förhållanden i det våta elementet
samt kunna — magister betyder ju lärare —
meddela fullständig simundervisning åtminstone
åt kvinliga elever. Yi äro ock öfvertygade,
att en stor del af de unga flickor, som pro-
moverats, skulle med glädje mottaga en sim-
kondition under sommaren och förträffligt fylla
sin plats. Af lärarinnorna vid våra simskolor
skulle nog goda anvisningar lemnas på lämp-
liga simgouvernanter, de enda, hvarmed (i pa-
rentes sagdt), enligt vår oförgripliga mening,
flickor borde plågas under den korta somma-
ren.
Till nu ifrågavarande promotion hade magi-
sterprof aflagts af ej mindre än 17 kvinnor,
hvilka också alla den 26 augusti mottogo ek-
löfskransen. Af dessa hade 10 uppnått sam-
manlagdt 24 betyg i de ofvannämnda, 8 ma-
gisterämnena, således högsta betyget (3) i
hvarje ämne. Den inbördes ordningen mellan
dem bestämdes sedan efter den större eller
mindre lätthet, hvarmed de fullgjort sina
prof. Det är ganska märkligt, att den af
dessa 10, som blef primus — hennes namn
är Gundla Jarl — var yngst bland dem, näm-
ligen blott 13 år. Men hon är en ganska
storväxt flicka, för öfrigt lärjunge i Klara för-
samlings folkskola. Af de öfriga 16 magist-
rarna var en 20 är, en 17 år, sex 16 år, tre
15 år, tre 14 år, en 12 år och en 11 år.
De flesta af »magistrarna» voro ännu skol-
flickor, 9 från folkskolor, 4 från privata flick-
skolor, allt i Stockholm. Tre af dem (alla med
24 betyg) hade inhemtat simkonsten i frun-
timmers-simskolau vid Skeppsholmen.
Kandidaternas ålder varierade mellan 15
och 11 år. Alla utom 3 vore från våra folk-
skolor. Det har anmärkts, att de kvinliga
promovendi till så stor del vore folkskolebarn.
Detta torde väl bero hufvudsakligen därpå,
att de kvinliga eleverna vid Stockholms stads
bad- och siminrättning till allra största delen
bestå just af barn från folkskolorna, hvilka
där erhålla undervisning på kommunens be-
kostnad, under det de förmögnare klassernas
barn till största delen tillbringa sommaren
på landet och endast vår och höst besöka
simskolan. Mycket inverkar äfven den om-
ständigheten, att de fattigare flickorna äro
mindre vekliga och rädda. Dessa små, skralt
klädda och klent födda, lära sig ofta genom
sin tilltagsenhet ganska fort att simma och
detta, ehuru den undervisning, som kan bestås
dem, begripligtvis måste bli rätt knapphändig
till följd af deras stora antal. Det svåraste
profvet för många bland dessa magistrar och
kandidater ur folket är nog anskaffandet af
en presentabel simkostym för promotionshög-
tidligheten.
Den öfningstid, som erfordras, innan en
kvinna kan aflägga magisterprofven, uppgår
kanske i allmänhet till 3 à 4 somrar. Hon
kan börja inhemta konsten vid 8—10 års
ålder, men sedan blir ej alla somrar tillfälle
till fortsatt undervisnings erhållande, och på
det sättet går tiden. Det torde då böra be-
traktas som ett ganska godt resultat, om, så-
som fallet var vid senaste promotionen, medel-
åldern för de kvinliga magistrarna endast är
15 år.
(Slut i nästa n-.r.) H. H.
Löneförhöjningen.
Utkast af C. 0. G.
det lilla matrummet stod bordet dukadt
ilk för två personer. Från köket bredvid
hördes det fräsa i en panna och en stark
lukt af något stekt strömmade in, då dörren
öppnades. Ett rödblommigt ansikte tittade
in, ett par stora blå ögon riktades mot vägg-
uret och en behaglig röst utropade: »Redan
tu!» hvarefter dörren hastigt tillslöts och ett
förnyadt skrammel af kökssaker tog vid.
Någon stund därefter öppnades den till
förstugan ledande dörren i »salongen», som det
hemtrefliga rum helt ståtligt benämdes, hvil-
ket gjorde tjänst som förmak, arbetsrum och
allt i allo. En ung man med ett friskt och
gladt utseende inkom, upphängde sin sommar-
öfverrock på klädhängaren vid dörren och
skyndade genom matrummet direkt ut i kö-
ket för att straffa sin sölande lilla hustru
med en kyss, mot hvilken hon förgäfves sökte
värja sig med de framsträckta, mjöliga hän-
derna.
»Jag kan rakt inte hjälpa, att jag ej är i
ordning,» urskuldade hon sig, »men lektio-
nen hos doktorns drog ut på tiden, och dess-
utom är det ett långsamt göra att rensa och
steka fisk, skall jag berätta. Men nu är det
färdigt. Känn så godt det luktar, » tillfogade
hon och stack skrattande den fräsande stek-
pannan under näsan på mannen, som förfä-
rad ryggade tillbaka och tog till flykten.
Med ett hemlighetsfullt leende framtog han
ett par vinglas och satte dem på bordet till-
lika med en vinbutelj, som han hemtade ur
öfverrocken. Just som han slutat dessa an-
ordningar, kom hustrun in med den stekta
fisken, nu prydligt upplagd på fat och de
togo plats vid bordet. Då fisken spisats och
prisats, slog mannen i den af häpnad för-
stummade hustruns glas och höll tal.
»Det var en gång en ung man, som låg i
Upsala och läste juridik. Han ämnade blifva
justitieminister sedan. Men så dog hans
pappa och lemnade bara skulder efter sig, och
så tog den unge mannen sin Mats ur skolan,
for till sitt land igen och blef bankbokhållare
med hundra kronor i månaden att lefva på.
Men i Upsala hade han träffat på en den
allra som mest förtjusande seminarist — tyst
där och afbryt inte talaren — och hon hade
varit nog enfaldig att fatta tycke för och för-
lofva sig med den unge mannen, och då denne
nu såg sig i besittning af en säker inkomst,
skref han och bad henne gifta sig med honom,
hvilket hon också gjorde och nu hafva de i
fyra år lefvat lyckliga och nöjda, fastän hon
fått nöja sig utan piga och gifva musiklek-
tioner på köpet. Vin hade aldrig synts på
deras bord, förrän mannen en dag kom hem
med en hel butelj Lacaves bästa 80 öres
sherry och detta för att fira» — här gjorde ta-
laren en konstpaus — »sin löneförhöjning om
tre hundra kronor om året, det viil säga tju-
gufem kronor i månaden på köpet.»
Här afbröts han af hustrun, som sprang upp
från sin plats och under utropet »ack, så ro-
ligt!» lindade sina armar om hans hals och
återbetalade den i köket gifna kyssen med
fiere hundra procents ränta. Han lät sig
dock icke bekomma, utan ropade med stark
röst: »Till ordningen!» och föreslog därefter
en skål för det »förmögna» herrskapet Berg-
lund. Skålen dracks under allmänt bifall,
och middagen afslutades under den angenä-
maste stämning.
»Och nu, min sötaste Elise,» sade herr
Tage Berglund, då han, äfvenledes högtiden
till prydnad, rökte sin eftermiddagscigarr i sa-
longen, »nu har jag en bön till dig. Jag
ville litet mera än med vin och cigarr fira
denna dag. Säg mig därför något, som du
gärna skulle vilja hafva, men hittills ej an-
sett dig hafva råd till, och du skall få det
till minne af denna 26 april.»
»Tack snälla Tage, det är allt en hel hop
vi behöfva ...»
»Inte ’vi’,» afbröt mannen, »utan du, du
personligen. Någonting i toalettväg eller så . . .
det vill säga, inte alltför dyrbart.»
Fru Elise satt en stund småleende, med
ögonen fästa på sin sömnad. Därpå sade
hon sakta, medan färgen på hennes kinder
blef allt djupare:
»Jag har nog en önskan, men den är kan-
ske dåraktig. Min sommarhatt är bra ful
och blir nog svår att ändra för tredje gången,
och jag såg just i middags en den allra mest
förtjusande hatt i fönstret hos fröken Fors-
blad. Jag tänkte verkligen då: ack, den
som hade råd att köpa den!»
»Är en sådan där pjäs mycket dyr?» frå-
gade Tage eftersinnande.
»Ja, den går nog till en åtta, tio kronor.»
»Åtta, tio?» upprepade mannen lättad.
»Den är din och du följer mig och köper
den, då jag nu går på banken.»
Onödigt att säga hvad nu följde. Alltnog,
hatten köptes och befanns hänförande, stora,
genombrutna brätten, höljda med rosor och
den delikataste hvita crépe. »Den eleganta-
ste hatten i staden,» sade modisten.
Då de unga tu dagen därpå träffades vid
middagen, frågade Tage, om hans kära hälft
förvridit hufvudet på många ungherrar, ty hon
var verkligen alltför söt i sin nya hatt. Men
till sin förvåning fick han till svar endast ett
tvunget småleende och orden: »Ah, jag tror
just inte det.»
Förvånad och nästan förskräckt öfver detta
oväntade mottagande, frågade han ifrigt: »Hur
är det, min älskling? Är du ledsen? Eller
sjuk?» Och i stället för att sätta sig till
bords, drog han henne ned på sitt knä och
blickade frågande in i hennes ögon, hvilka
nu började fyllas med tårar.
Hon undandrog sig hans forskning genom
att gömma ansiktet vid hans bröst, där hon
hviskade: »Bry dig inte därom... det är
bara barnsligheter.»
»Barnsligheter,» upprepade han och tryckte
henne ännu närmare. »Det har således ändå
händt något.. jag kunde väl tro det, ty det
är visst första gången jag sett dig gråta.
Säg mig fort hvad det är . . . du kan väl
fatta, huru orolig jag känner mig.»
Hon gjorde sig sakta lös och steg upp, i
det hon sade: »Jag försäkrar att det är rakt
ingenting att tala om . .. bara dumheter . . .
men kom nu och ät innan maten kallnar.»
»Och det kan du tänka dig,» utropade
mannen häftigt och steg upp. «Ej en bit
smakar åtminstone jag, förrän jag fått reda
på alltsammans. Se så, min älskling, säg
nu hvad det är . . . är det barnsligheter, så
är det så mycket bättre.»
»Nå, eftersom du nödvändigt vill veta
det,» sade hon sakta, »skall jag väl tala om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
