Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 4 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 I DUN 1891
Yid pensionen.
Skildringar för Idun
af
Channåh.
(Forts.)
egnet fortfor att strömma hela veckan, och
allting antog ett högst bedröfligt utse-
II ende. Vi sutto en förmiddag församla-
de i salongen. Sankta Marina småsjöng
vid pianot. Sonja trummade sorgmodiga melo-
dier på fönsterrutan, och madame saü och lade
patience om väderleken. Hon tänkte på om vädret
snart skulle blifva vackert, och patiencen gick
strax ut, men alltjämt fortfor smattrandet af
regndropparna. Madame började på nytt och un-
drade, om solen skulle skina om en half timme.
Patiencen drog ut tre kvart och svarade ja. Då
drog madame en djup suck .och gick ut med sina
förrädiska kort med sig.
»Nej, se en människa,» sade Sonja plötsligt,
»det var en ovanlig syn!»
»Det är Katharine,® sade fröken von Rothen
med bestämdhet, utan att se uppj hon hade ett
sätt att utsäga sina antaganden, så att de illuso-
riskt gjorde intryck af visshet.
»Men det liknar knappt Katharine,» sade Sonja
med misstänkt saktmod.
»Ja, men det är det,» fortsatte fröken von Ro-
then, som om Katharine hade varit det enda gång-
bara i staden i denna stund, »hon skulle skaffa
hem litet grönsaker till soppan, men hon sade
just, att det blir nog icke så lätt att få något i
det här eviga regnvädret.»
»Fröken von Rothen, för den stackars kusin-
löjtnantens skull sluta upp, medan det är tid, med
att vara så viss, när ni ingenting bestämdt vet.
Har ni någonsin sett Katharine nyttja ljusgrå ben-
kläder och guttaperkarock?»
»Är det en herre?»
»Kommer han hit?»
»Hvem kan det vara?»
»Hvem skall han söka?»
Nu blef det ett lif och en rörelse. Vi kikade
bakom gardinerna. Jo, minsann, under ett öfver-
väldigande stort randigt paraply närmade sig ha-
stigt nedre delen af en regnrock och ett par ljus-
grå ben, som omöjligen kunde tillhöra vår heder-
liga Katharine.
Nu kom han in genom grinden, svängde upp-
för gången, nu ringde klockan. Katharine, såle-
des hemkommen, tog emot, och just som vi i
hast gjort oss så omedvetna om ett besök som
möjligt och ledigt slagit oss ned på stolar och
soffor igen, stack Katharine in hufvudet genom
dörren, tydligen medveten om, att detta var det
mest presentabla af hennes person, så här kort
före middagen.
»Fröken» — hennes hufvud gjorde en familjär
inbjudande åtbörd mot mig (det var i parentes
sagdt ett mer praktiskt än elegant sätt af Katha-
rines egen uppfinning för att åskådliggöra, hvem
hon menade, utan att behöfva riskera tungan med
uttalandet af våra »konstiga» namn) »fröken, det
är en herre, som vill träffa henne,»
»Mig?»
»Ja ha.»
Katharine såg riktigt glad ut för min skull: »han
är strax här.»
Ja, det var han verkligen, ty då jag hann till
dörren, svängde han just af sig sin drypande regn-
rock i tamburen och kom gladt emot mig med ut-
sträckt hand.
»Se där har jag er ju, god dag, tack för sist!»
I början blef jag tämligen förvånad, men så
klarnade det plötsligt. »Ah ni, mr Royland.» Det
var den unge amerikanen, min kamrat under vän-
tans timmar vid stationen. »Ni här?»
»Ja visst, med fästmö och svärfar inregnade på
ett hotell. Och så kom jag ihåg, att ni var här,
och ville så gärna göra er en visit — jo tack,
får jag stiga in och sitta och språka en stund,
så vill jag det så gärna.»
Han gjorde en ganska oklanderlig bugning, när
jag presenterade honom, och fortsatte, sedan han
bekvämt saft sig tillrätta i en stol.
»Jag skall säga, det blir litet långsamt hemma
på hotellet. Min svärfar sofver ofta, när det är
solsken, och alltid i regnväder, och min fästmö
målar hela dagarna, och då är ingendera synner-
ligen sällskaplig,»
»Målar er fästmö?» — frågan kom i intresserad
ton från den yngsta miss Brook, miss Antonia,
som själf fuskade med pensel och palett.
»Ja, miss, första tiden af vår förlofning målade
hon uteslutande mig, men omsider upphörde hon
därmed, hon påstod, att motivet blef för enahan-
da. För närvarande målar hon en gammal gum-
ma, en kusin eller något dylikt till Vilhelm Tell;
åtminstone kunde hon vara det hvad åldern be-
träffar, så skrynklig och grå är hon, men min
fästmö säger, att hon är ett ovanligt intressant
studium, och hon fördjupar sig i hennes fåror
och skrynklor, som om hon skulle söka guld
däri.»
Mr Royland tycktes icke vara synnerligen in-
tresserad af ämnet, men Antonia var det så myc-
ket mera, och under tio minuter utspann sig ett
å hennes sida mycket lifligt samtal om färger,
motiv, vyer o. s. v., tills mr Royland rent ut för-
klarade, att nu voro hans kunskaper i det ämnet
uttömda, men om miss Brook ville göra hans
fästmö äran af ett besök, så visste han, att hon
skulle blifva förtjust öfver att finna en själsfrände.
Vid badorter och på resor, då man icke^vet,
om den bekantskap man stiftar skall få någon
morgondag, blir man genast lätt bekant. 1 den
unga amerikanens sällskap flög tiden. Vi glömde
regnet och melankolien och läto skämt och infall
flyga. _ .
Unge herrn tycktes ej heller längta hem till sitt
af så olika förrättningar upptagna sällskap. Först
pär Katharine i matsalen på ett i eget tycke syn-
nerligen grannlaga sätt med några våldsamma
och onödiga hopslagningar af porslinstallrikar lät
förnimma, hvad klockan var slagen, for han upp
från stolen tämligen röd och förlägen. Han tyckte
tydligen inviten till afmarsch var något för tyd-
lig, ty han bockade sig i största hast, tackade
för den oändligt angenäma stunden, som kommit
honom att glömma tiden, kröp in_i sin regnrock
och var med några språng ute på gatan och på
väg hem.
När dörren smällde igen, kom madame in med
en hast, som lät förmoda, att hon under visiten
varit så nära som möjligt, utan att behöfva synas.
»Var det en gammal bekant till fröken?»
»Nej, icke just, vi blefvo bekanta, när jag mötte
lady Threaton vid stationen och han skulle möta
sin fästmö.»
»Var det så,» sade lady Threaton, »da var det
kanske de, som voro i samma kupé som jag; en
äldre herre och en ung, ganska vacker dam.»
»Jag undrar, om han är af fin familj?» det var
tyskans funderingar..
»I den mening vi européer taga det,» sade
Sonja, »att kunna räkna åtskilliga framstående
led i släkten, är han det väl knappt, ty det är
icke omöjligt, att hans pappa började sm bana
med låda på ryggen eller skoborste i hand. Men
i amerikansk mening intager hvar och en en god
ställning, som på hederligt vis, med egen kraft
står på egna fötter, och däri har nog amerikanen
rätt, ty jag inser icke, att svärdet och lansen,
hvarmed våra förfäder skaffade sig och oss fram
i världen, äro så mycket förmer än skoborsten,
tvålen, synålen och de tusen andra nödvändiga
ting, hvarmed så många nu för tiden lägga grun-
den till rikedom, ära och anseende.»
»Däri kan ni nog hafva rätt,» sade lady Threa-
ton, »fastän ; det skall räcka många generationer,
innan våra samhällen vilja erkänna det, och i
en sak ställer jag amerikanen långt framför en-
gelsmannen. Den förre är stolt öfver, att han
från en ringa plats kunnat arbeta sig upp, då den
senare däremot sedan han blifvit rik och ser sig
i stånd att föra ett komfortabelt lif, högst ,ogärna
erinrar sig, att hans lefnads förtid tillbringades
bakom en disk, i ett väfveri, i en fabrik, eller till
och med vid affärer på öppen gata. Därför äro också
turistvägarna uppfyllda med resande landsmän,
som strö guld omkring sig, men i sätt och belef-
venhet beböfver taga lektioner af en fransk bonde;
hvarför, jo därför att de haft så brådtom att
skapa guld, såsom det sesam, som öppnar världen,
att de ej haft tid att lära det, som öppnar hjärtan.»
»Ni måtte icke beundra er nation,» sade Ma-
rina. .
»Jo, jag är stolt öfver att -tillhöra den, och jag
älskar den för mycket godt, som den eger, men
jag är ej blind för dess fel.»
På eftermiddagen sutto lady Threaton^ och jag
i mitt rum, när Sonja kom upp. Hon såg ovan-
ligt allvarsam ut.
»Mylady, jag skulle vilja varna er för nagot,
vet ni af, att ni i dag fått två bittra fiender?
Misserna Brook skola aldrig förlåta, hvad ni sade
på förmiddagen, och känner jag dem rätt, skola
de ej låta något tillfälle att göra er förtret ga
obegagnadt.»
»Ja, men det är ju omöjligt, jag har ju allde-
les icke talat, om dem. Skammen for nationens
svagheter faller ju lika mycket på mig.»
»Nå, då skall jag väl vara tydlig. I en sydlig
stad i England finnes en fabrik, som tillverkar en
vara, som är nödvändig öfverallt, men hvars ur-
sprung icke är synnerligen poetiskt. Det är pap-
per. Ryktet förmäler, att mr. Brooks pappa gick
omkring och samlade ingredienserna, då sonen
kom på tanken att förädla varan. Från en yt-
terst ringa början har han upparbetat fabriken,
tills den återgäldade det med att gifva betydliga
summor i inkomst. Då mr Brook var fullt eko-
nomisk tryggad, lemnade han affären i andra
händer och flyttade till London, där han eger ett
palats, hästar, vagnar och betjänter, men sin
mesta tid tillbringar han dock på resor i sällskap
med sina barn. Som medlem i en alpklubb gjorde
han en tur här ibland bergen, då denna lilla
lugna villa upptäcktes. Den manliga afdelningen
skulle företaga en högst obekväm bergstigning,
som till och’ med trotsade missernas energi, och
ämnade därefter göra vetenskapliga studier bland
vildarna i Afrika. Som sagdt, denna lilla vrå
upptäcktes, den rika engelsmannens guld bestack
madame och f. d. pappersfabrikörens döttrar in-
togos i pensionen. Nåväl, hvarken mr eller mis-
serna Brook känna till den af er beprisade stolt-
heten öfver att komma fram i världen genom eget
arbete, och hafva därför på det omsorgsfullaste
gömt hemligheten med pappersaffären. Det är
min öfvertygelse, att Marthe tror, att ni pa nagot
sätt fått kunskap om hennes släkttafla och där-
för satt och roade er med att alludera därpå.»
»Ja, men något sådant skulle verkligen vara
mig främmande.»
»Det behöfver ni ej säga mig. Ingen verklig
lady skulle göra sig skyldig därtill, men Marthe
har ännu ej hunnit dit, och därför tänker hon
sig, att ni, som en dam sans peur et sans re-
proche, med förfäder kända redan i medeltiden,
finner er mindre tilltalad af att i en pension stöta
tillsammans med ett par damer, om hvilka ni
vet, att deras förfäder höra till dem, som de efter-
kommande helst tala så litet om, som möjligt,
och att ni därför med små nålstygn då och då
ämnar låta fäderna göra sig påminta. Hur jag
vet historien gör det samma, och den skulle fort-
farande fått hvila, om ej ert yttrande hade väckt
deras och i synnerhet Marthes vrede, som, med
den kunskap jag eger om hennes karaktär, kan
blifva obehaglig för er. Och nu till slut förlåt,
att jag blandat mig i ert görande och låtande.»
Lady Threaton räckte ut handen och __sade:
»Jag tackar er hjärtligt; är någon fattig på vän-
ner, så är det jag, och därför är hvart ärligt och
öppet ord dyrbart för mig.»
De sågo hvar andra en stund djupt in i ögat,
det var en vacker grupp. Englands ljusa, allvar-
liga dotter och steppens fria barn med trotset och
hånet plånade bort af vekare känslor. Båda hörde
till dem, för hvilka man ej förblifver ljum. utan
endera varm eller kall.
Sonja med sitt mjuka hår, sin bländande hy,
sin utsökta figur och sina djupa, outgrundliga
ögon var till utseendet synnerligen rikt utrustad
och därtill med fullständigt uttryckt herravälde
öfver sig själf, med lätthet att uttrycka sig och
med öppet öga för allt omkring sig. Hade hen-
nes tid som barn på skolbänken varit kort,
så hade hon så mycket grundligare studerat i
lifVet (Forts.)
Rättelse.
Under rubriken : Från kannans arbetsfält. Stu-
dier Jrån Stockholms horisont af G. Gullberg har
i n:r 30 af Idun ett par oriktiga uppgifter insmu-
git sig, hvilka härmed rättas : Doktor Karolina
Widerström är praktiserande läkare i Stockholm,
icke docent i gynäkologi vid Karolinska institutet;
och med. kand. Hedda Andersson fortsätter i Lund
sina studier för med. licentiatexamen (har icke
»öfvertagit sin mors praktik i Malmö»).
Innehållsförteckning:
Claude Vignon. (Med porträtt.’» Af Renholm. När jag
skall dö ; poem af Daniel Fallström. — Skola eller hem ; al
M. N. — Yid älsklingens sjukbädd ; skiss af A. Hill. — Apro-
pos senaste promotionen för damer, af H. H. Löneförhöj-
ningen, utkast af C. O. G. — Etterplock fran industriutställ-
ningen i Göteborg, af Scœvola. — Teater och musik. — brnä-
notiser från kvinnovärlden. — Yid pensionen. Skildringar
för Idun af Channåh. (Forts.)
IT’o.rloÆixixis-s- <ocli
ständigt lager hos
Juvelerar HALL8EKG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
« _ i J gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
Ja CVJLÎl&lSD&XXCl, tant eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
