Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 11 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 I DU N 1891
Löneförhöjningen.
Utkast af C. 0. G.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
|)m vän,» sade doktorinnan Byström, en
af stadens tongifvande fruar, till sin
mani »de där Berglunds äro visst mycket
hyggliga människor.»
»Jaha, jaha,» mumlade doktorn, ifrigt sys-
selsatt med sin patience.
»Och rätt goda inkomster måtte han hafva,
ty de äro riktigt elegant klädda, och jag har
hört, att han ändå skall vara mycket ordent-
lig i sina affärer.»
»Hm, ja, det tror jag visst,» lät det från
makens sida.
»Det är dumt, att hon slutat med sina lek-
tioner för terminen, ty jag skulle gärna vilja
tala med henne om vår försvarsfest. Hon
skulle passa utmärkt i ett stånd på mark-
naden, och han ser intelligent ut och kan nog
användas. Tror du inte, att jag skulle kunna
gå till dem och bjuda dem hit på den stora
sammankomsten ?»
»Jo, det tror jag visst,» svarade doktorn,
helt och hållet upptagen af korten.
»Jag tror, du hör inte på hvad jag säger?»
ljöd det litet skarpare från den ståtliga frun.
Doktorn spratt till och blickade upp.
»Jo, visst gör jag det... du talade om mark-
naden. Är det något du behöfver?»
Doktorinnan kastade en föraktfull blick
på sin herre och man och svarade: »Jaha ...
jag behöfver en fru i ett blomsterstånd och
en herre, som kan fatta, hvad jag menar, när
jag säger något,» hvarpå hon svepte ut ur
rummet.
Dagen därpå vid tolftiden satt Elisa vid
sitt arbete i »salongen», då det knackade på
dörren. Hon skyndade att öppna, men blef
vid åsynen af den besökande damen så
häpen, att hon knappast kom sig för att
bedja henne stiga in. Utom några vänner
till Tage och ett par unga flickor, med hvilka
hon blifvit bekant, hade ännu ingen varit
inne i dessa rum, sedan de flyttat dit, och
nu stod själfva doktorinnan Byström där,
leende och ståtlig. Nå, hon blef placerad i
soffan, Elise på en stol bredvid och så bör-
jade den främmande:
»Hon hade ofta velat helsa på lilla fru
Berglund och se, hur hon hade det, och där-
för hoppades hon, att det skulle ursäktas henne,
att hon så här gjorde första visiten. Hon
var ju så gammal, att hon kunde vara mor
åt illa frun.» Och så vidare ett ordsvall
af nedlåtande artigheter, som totalt förbryl-
lade »lilla frun».
Slutligen kom det långa talets korta me-
ning: »Skulle herrskapet ej vilja vara så goda
och komma hem till oss i morgon afton?
Vi hafva några vänner hos oss för att öfver-
lägga om en försvarsfest. Min man skulle
naturligtvis själf bedt herr Berglund, men
han är så upptagen, som läkare ju alltid äro,
och därför får det väl gå fruntimmersvägen.
Få vi det nöjet?»
Ja, fru Elise skulle tala med sin man
och om han ej var hindrad, skulle de visst
med största tacksamhet infinna sig, och kunde
de sedan hjälpa till med något, vore det dem
ett stort nöje. Ty nu förstod hon ändtligen
orsaken till den stora ära, som vederfarits
henne.
Vännen Tage blef på intet sätt hänryckt
af bjudningen och de därmed förknippade
följderna. Han förutsåg både tidspillan och
utgifter, fastän »det inte skulle kosta delta-
garne ett öre. Kassan får betala alla om-
kostnaderna.» Han förstod likväl att det
skulle uppstå en del dylika, för hvilka man
ej kunde fordra ersättning. Och något nöje
väntade han sig ej.
Men däri misstog han sig. Såväl på den
stora sammankomsten hos doktorns som sedan
vid alla komitésammanträden, som höllos än
hos den ena, än hos den andra familjen, gick
det gladt och trefligt till, och det var med
en känsla af förvåning det unga paret tänkte
på de flydda åren, då de jämnt varit för sig
själfva och ej vetat om alla dessa angenäma
människor, med hvilka de nu helt hastigt
kommit på så vänskaplig fot.
Festen skulle blifva midsommaraftonen, och
i hela staden och dess närmaste omgifning
arbetades af alla krafter för att få så myc-
ket som möjligt till basaren. Det var näm-
ligen i början af månaden, således ej mer
än tre veckor kvar. Elise sydde på en stor
matta, hvars ingredienser kostade »nästan in-
genting», men som hon nog ej skulle behöfva
skämmas för bland de andra ståtliga gåfvorna.
För resten sade Forsblads, att det ej brådskade
med betalningen vare för sig den eller de där
småsakerna till hennes kostym . . . hon kunde
betala dem, när det fölle sig lägligt. Allt
tycktes således vara godt och väl, idel lust
och glädje. Men . . .
Att det alltid skall finnas ett men!
»Vet du, Tage,» började hustrun litet tve
kande en dag, »det är något jag ville tala
med dig om. Vi hafva nu varit så mycket
borta och bli nog bjudna på de andra stäl-
lena också. Tror du ej, vi borde se dem
hos oss också en gång? Ja, det vill säga i
allra största enkelhet och ej allesammans för-
stås. De finge ju ej rum här, om de så stode
som packade sillar. Men om vi toge ett
elfva-kaffe för endast fruntimren ...»
»Kära Elise,» genmälde mannen, »för all
del ingenting så där rysligt. . . ja, jag me-
nar elfvakaffet, » tillfogade han hastigt, då
han såg, att hon fick en allvarlig uppsyn,
som han lärt att respektera. »Jag har verk-
ligen också tänkt på en liten bjudning, men
det skulle vara på eftermiddagen och så bara
en smörgås och en kopp te till kväll. Och
vi behöfva ju ej taga alla gubbar och gum-
mor med, utan hafva det mer som en ung-
domsbjudning, ungdomen ur hvar familj och
så några trefliga af mina bekanta. De bjuda
mig jämnt på schveizeriet, och jag har ej råd
att bjuda igen så ofta. Hvad säger du om
det?»
»Jo, det blefve nog det trefligaste. Men
tant Byström måste vara med, och så få vi
ha en efterrätt för damernas skull. Det går
an, att jag ännu knappast rört månadspen-
garne, och jag skall nog hushålla sedan .. .
du skall minsann få knapp diet,» tillfogade
hon skrattande.
Saken beslöts.
En smula måste ju rummen fiffas upp för-
stås, en duk på bordet, en blomkruka ser så
trefligt ut, ett litet bord vid det där fönstret
i stället för symaskinen och så vidare. Det
där var rysligt roligt och att öfverlägga om
smörgåsbordets innehåll och småbröd till kaf-
fet och allt annat... så lifvadt hade de al-
drig haft. Det var feststämning dagarna i
ända, äfven om Elise, som hade hufvudkas-
san om hand, ibland hojade till litet, då ånyo
en tia skulle vexlas. Men det var ju blott
för en gång, och då de hade haft sin »bjud-
ning», kunde de sedan med godt samvete
vara med hur mycket som helst hos de
andra.
Nå väl. Bjudningen gick af stapeln och
förklarades mycket lyckad. Man hade så
muntert och trefligt i de små rummen, och
doktorinnan, som lånat Elise sin kokerska —
»du behöfver bara ge henne ett par kronor i
drickspengar» — förklarade i beskyddande ton,
att sådana där små tillställningar kunde de
gärna hafva då och då.
Och snart var äfven den stora försvarsfe-
sten ett minne blott, men ett gladt minne.
Det var förvånande, att något dylikt kunde
åstadkommas i en landsortsstad, sade tidnin-
garna, som innehöllo spaltlånga referat och
måste tryckas i dubbla upplagor, emedan alla
som varit med ville hafva beskrifningen till
ett evärdeligt minne. Både herr och fru Berg-
lund stodo särskildt omtalade, hon som den
öfverdådiga och smakfullt ordnade blomster-
butikens förtjusande innehafvarinna, han så-
som ett allt i allo vid ordnandet af festen
och sedan som en den roligaste positivgubbe.
Visst var det förargligt, att en stor del af
de skänkta arbetena måste på slutet säljas
till lägre pris, än de kostat i inköp, arbetet
oberäknadt, men tillgången var ju så riklig,
att det ekonomiska resultatet af festen blef
högst lysande. Således voro alla nöjda och
glada.
Ja, till och med Tage Berglund, och han
kunde dock haft sina skäl att känna sig en
smula nedstämd. Dagen efter midsommardagen
berättade honom nämligen hans hustru med
en smula oro i rösten, att nu gick den sista
femman af hushållskassan, och dessutom stodo
de i skuld i boden för en hel del till kala-
set, som skrifvits upp på räkning, emedan det
var så besvärligt att jämnt bråka med betal-
ning af dessa tusen och en småsaker, som be-
höfdes. Och Forsblads räkning . . . och så
ändå på ett par ställen. Hon hade tänkt
betala .alltsammans på en gång efter festen,
men Gud vet, hvart pengarne tagit-vägen.
Herr Tage såg en stund litet betänksam
ut, men smålog sedan och utropade: »Men
roligt ha vi haft, och för en gång gör det väl
ej så mycket.»
Nu klarnade äfven Elise och gaf sin man
en kyss, för att han tog saken så förståndigt.
»Ja, vet du,» fortsatte han, »jag skall göra
rent hus med allt det där. Jag tar ett spar-
bankslån på en trehundra kronor och betalar
småskulderna med, och så får jag äfven lemna
tillbaka kamrerns hundra. Jag har tyckt att
gubben på senare tiden börjat se snedt på
mig, och jag behöfver inte krusa honom. Jag
skall ej få svårt att skaffa borgensmän, så
ordentlig som jag är i affärer.»
Och däri hade han rätt. De första af
sina vänner han frågade voro genast bered-
villiga att hjälpa honom. Stora och små björ-
nar slogos ihjäl, och ändock blef det så myc-
ket öfver, att man kunde lefva till månadens
slut och dessutom ej behöfva neka sig nöjet
att vara med om en så kallad afskedsfest,
som alla deltagarne i den stora försvarsfesten
hade i Parken, stadens förnämsta utvärdshus.
Och så reste »societeten» till brunnar och
bad. Våningarna stodo med kritade fönster,
och de kvarvarande gingo på de öde gatorna
och hade ledsamt. Deras enda tillflykt var
aftonkonserterna i Parken, och där träffade
Berglunds de få vännerna från den glada ti-
den, hvilka af en eller annan orsak nödgats
stanna i staden. Man pratade, drack ett glas
och sexade ibland samt öfverenskom då och
då om någon söndagsutflykt i den vackra
trakten, då hvar oeh en bidrog till både den
materiella och intellektuella välfägnaden efter
bästa förmåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
