Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 11 september 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 291
Hela vår varelse måste vara med, alla
fibrer spännas. Själen mäste vakna till lif,
med full spänstighet omfatta en tanke. Då
får denna tanke makt öfver oss, annars icke.
Därför är allting af vikt, som framhäfver
tanken, fängslar uppmärksamheten vid den,
och detta gäller äfven om små oväsentliga
yttre omständigheter. Föresatsen i och för
sig, det tysta beslutet inom oss, är svårt att
hålla fast. Det måste fästas vid något yttre,
som vi ständigt kunna ställa fram för min-
net. Fadern, som icke lärde sina söner en
lexa om endräkt, utan gaf dem de samman-
bundna käpparne att bryta af, förstod det.
Harald Hårfager också, när han af sitt
oklippta hår städse ville erinras om sin lifs-
uppgift.
Det kan vara någonting en person ofta
velat slå fast, men icke lyckats. Så kom-
mer en yttre händelse till, som bränner, kan-
ske under ve och smärta, in i hans själ hvad
han tänkt på. Sedan står hvar dag och
stund föresatsen klar i hans medvetande —
och den har makt öfver honom.
* *
*
Jag skulle vilja erinra om en liten pjäs
af Dumas d. y., »Ett grått hårstrå».
Han och hon, mannen och hustrun, kom-
ma hem från sällskapslifvet och stå i begrepp
att säga godnatt, samma kalla godnatt, som
de sagt hvarandra hvarje afton sedan tio år.
Den unga hustrun hade kännt sig kränkt,
en brytning hade uppstått genast efter gifter-
målet, och åren hade icke förmått närma dem
till hvarandra. De hade lefvat som främ-
mande under samma tak: den sköna kvinnan,
som i resignation ser sin sommar förblomma;
den fine, ironiserande världsmannen, som med
bittert löje ser tiden plccka år efter år ifrån
lifvets längd.
Så ligger det denna afton allvarstankar i
luften. Ord komma, som äro kalla och ändå
bränna. Det kan blifva en brytning för all-
tid, det kan blifva försoning. Då ser hon
för första gången vid hans tinning ett hår-
strå, som är hvitt! Hon tager det och hål-
ler det för honom med sorg i blicken och
ändå med fröjd. Hon hade tänkt någon
gång på, att en sådan stund skulle komma,
och att hon då skulle öppna hela sin själ
för honom — när hon hos honom såg den
första skymten af ålderdomen!
Hon förstod att framkalla och markera
ett af dessa ögonblick, som kunna blifva
vändpunkter i ett lif. Dem gäller det att
gripa och att begagna.
* *
*
Iduns skollofskoloni
sommaren 1891.
Af d:r C. Flensburg.
ctl början af juni månad anmodades jag af
’S3 Iduns redaktion att undersöka ett tjugu-
tal barn, hvilka voro föreslagna som deltagare
i tidningens skollofskoloni. Det var en bro-
kig skara, som stämt möte i mitt mottagnings-
rum, stackars, fattiga, vid Stockholms gränder
fostrade barn, pä hvilkas ansikten armod och
nöd tryckt sin hårda stämpel. För ett par
veckor sedan såg jag dem än en gång. Det
var en sann glädje att se, hvad landtluft, god
näring och ömsint vård verkat på dessa förut
tvinande gestalter. Var det verkligen samma
barnaflock, som så lifligt stod i mitt minne
från sommarens början, dessa raska gossar och
flickor med brynta kinder och af helsa lifvade
ansikten ?
Före afresan undersökteä noggrannt barnens
helsotillstånd, hvilket antecknades jämte deras
vikt, längd och vidd öfver bröstet. Vid hem-
komsten gjordes ny undersökning enligt samma
plan. Af nedanstående tabell, där dessa upp-
gifter äro sammanställda, synes, att alla utom
två, hvilka ledo af kronisk bröstsjukdom, till-
tagit ganska betydligt i vikt och flertalet äfven
i längd och vidd öfver bröstkorgen. Dessa
tal visa säkrast och bäst den nytta barnen
haft af sin vistelse på landet.
Namn
■
O
j
Alder
i
är
Vikt
i kg.
Längd
i cm.
Bröst-
vidd
Ökning
Vid afresan Vid liemk.
vid
afresan
fcl’
i js
?
vid
afresan
vid
liemk.
vid
afresan
tP
© -d
b g
9?
^<1
• jj?
i
längd
cm.
bröstet
j
cm.
1 Dreifaldt, Fanny ... 11-} 26,5 26,5 126 127,5 58 59 0 1,5 i Börj. lungtuberk. Oförbättrad
2 Svensson, Eleonora 10 23,5 25,o 125 125 57 59 2,4 0 2 Bleksiktig, bronch. Betydl. förb.
3 Johansson, Hilma... 11| 31,i 35 132 134,5 62 64 3,0 2,5 2 Något blek. Friskt uts.
4 Green, Nanny....... 9} 21,2 23,2 114 114 56 59 2 0 3 Blek, blodfattig Bättre
5 Kosendahl, Hildur... 13 33,7 38 146 146 66 69 4,3 0 3 Svårt hjärtfel Betydl. förb.
6 Johansson, Lovisa... 12 — — 132 133,5 58 62 1,5 4 Täml. godt hull Förbättrad
7 Andersson, Sigrid... 10} 27,i 29,5 129 129,5 63 65 2,4 0,5 2 D:0 D:0
8 Brun, Signe............ 8 22,7 23,7 120 120 — — 1 0 — — —
9 Larsson, Anna___ 12} 29,7 32,4 133 134 60 62 2,7 1 2 Frisk
10 Möller, Fina............ 133- 37 138 138 65 66 0 1 Blek, kraftigt bygd Förbättrad
11 Karlsson, Alfred ... 10} 24,i 26,5 117 119,5 60 62 2^4 2,5 2 Jämförelsev. dukt.
12 Karlsson, Otto........ 10 27,2 29 128 131 63 — 1,8 3 — Ljumskbråck Förbättrad
13 Hansson, Herman... 12 32,8 35,2 142,7 143 — — 2,4 0,8 — — —
14 Karlsson, Bror____ 9} 23,25 24,5 125 125 59 60 1,25 0 1 Täml. godt hull Förbättrad
15 Ljungkvist, Anton... 10| 23,7 25,8 118 119 — — 2,i 1 — Puckelryggig Betydl. förb.
16 Westerström, Johan 13 — —
17 Karlsson, Johan ... 9f 29,i 29,4 129 130 63 64 0,8 1 1 Täml. godt hull
18 Obergsson, Bror ... 9} 19,25 20,6 119 119 54 56 1,35 0 2 Mager, blodfattig Förbättrad
19 Andersson, Axel ... 8| 23,g 26,2 127 128 57 59 2,6 1 2 Svällda lymfkörtl. Bättre
20 Aberg, Frans ....... 9 27,s 27,5 132 133 59 — –0,8 1 — Bröstlidande Oförbättrad
Skollofskolonien har till föreståndarinna denna
liksom föregående sommar haft fru Fr. Falk,
hvilken på ett särdeles utmärkt sätt löst sin
ingalunda lätta befattning.
Innan jag slutar denna lilla korta redogö-
relse, anser jag det som en kär plikt, att till
Eder ärade läsarinnor, som njuta af ett lyck-
ligt hem och älsken en klok och välsignelse-
rik välgörenhet, ställa denna uppmaning: när
nästa sommar stundar och samma upprop lju-
der, glömmen då ej att bereda de stackars
fattiga barnen en glad, lycklig och helsobrin-
gande sommar!
tiil doktor Flensburg för det varma in-
tresse, han visat Iduns skollofskoloni, bedja
vi få instämma i hans uppmaning till denna
tidnings högt aktade läsarinnor att ej för-
tröttas i kärleksfull omsorg om de små,
fattiga sjuklingar, som utan deras mellan-
komst sommartiden skulle fa försmäkta i
stadens kvalm och hetta. Dâ I härofvan
tagit del af det synnerligen vackra resul-
tatet af koloniens verksamhet, hören I,
ärade läsarinnor, känna Eder synnerligen
tillfredsställda och fullt belönade för den
hjälp, I hafven lemnat.
Red. af Idun.
På samma gång vi härmed hembära
både vårt och de små kolonisternas tack
Alla stunder af högtid och allvar — eller
af glädje! — dem skall du vakta på; hvarje
sekund då din själ lefver.
Långa tider förgå ibland, och du kan icke
gå in i ditt hjärta. Så en dag faller det still-
het öfver dig, hvardagstankarne lägga sig till
ro som på en lördagskväll, det blir så stilla,
att du kan höra klockorna ringa. Då är
stunden inne att göra löften.
Det är därtill vi hafva lifvets högtidsda-
gar, tysta helgdagar, festliga märkelsedagar,
en födelsedag, en årsdag af något minne, en
silfverbröllopsdag ; om dessa förgå, utan att
vi samla oss och blicka tillbaka, gå in i oss
själfva — det är oersättligt.
Vid sådana dagar kan ett löfte knytas.
* *
*
En föresats behöfver det festliga ögonblic-
kets helgd. Vår ande har sin stolthet. Den,
som skall bjuda öfver den, måste hafva nå-
gon sanktion på sin rätt. Ett beslut, fattadt
utan högtidlighet, bär icke den adel, som väc-
ker vördnad. Att i förbigående, i vimlet och
köpenskapen på torget göra sig ett löfte,
lägga sig till med en föresats, det är god-
tyckligt. Vår själ kräfver högtidlighet, takt,
etikett skulle jag kunna säga. Den vill hylla
en tanke i en af lifvets andaktsstunder, un-
der festlig stillhet eller fröjd eller stora ödens
allvar — då böjer hon sig för dess välde.
❖ *
*
Jag bör icke säga, att det är så lätt att
hålla en föresats. Men det faller mig ofta
in, som om det här vore lättare att hålla än
att lofva. Och som om äfven det att lofva
icke är svårt, när den rätta stunden är inne.
Men detta är af allt i lifvet det svåraste:
att skapa sig dessa stunder, att i sinnets in-
nersta få högtid, allvar, stillhet, glad fröjd
- helS- H~ s L.
•\lo
»Familjelifvet’ är egenkärlekens skönaste
graf», och från den grafven har sedligheten
sin upprinnelse.
P. Genberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0299.html
