Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 11 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 ÎDUN 1891
Sallad af svamp. Kokt svamp sönderskäres,
lägges i en salladsskål, öfverströs med litet fin-
hackad lök, kryddas med salt, peppar, litet fransk
senap, olja eller grädde och vinättika. Blandas väl.
Searnpfrikasé. Svampen rensas, sönderskäres
och sköljes väl. Ett stycke smör fräses i en
panna, svampen ilägges, fräses tillsammans, tills
svampen dragit åt sig allt smöret, fuktas sedan
med litet buljong, helst af kalf eller höns, kryd-
das med salt, peppar, litet rifven muskot, stötta
nejlikor och kanel samt litet hackad persilja. Ett
par skalade citronskifvor och smörsås,afredd med
äggulor och grädde, hälles öfver alltsammans och
omröres.
Fanny —g.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Fru Wendela Hébbe, f. Åstrand, den be-
kanta, spirituella författarinnan, fyllde i tisdags 83
år. Hon är nämligen född den 8 september 1808.
Den åldriga skriftställarinnan, som för närvarande
jämte sin dotter, den framstående konstnärinnan
Signe Hebbe, vistas å sommarnöje i Stockholms
skärgård, är fortfarande vid nästan ungdomlig vi-
gor och bästa lielsa.
Svensk sjuksköterslca i England. En kor-
respondent från London skrifver: En svensk sjuk-
sköterska, fröken Frida Lindholm, har med drott-
ning Victorias tillstånd blifvit inskrifven i Queen
Victorias Jubilee Institute for Nurses och erhållit
diplom såsom Queens Nurse för vårdandet af sjuka
i deras hem.
Teater och. musik.
Kungl. operan började i onsdags sina dramatiska
föreställningar med uppförandet af Shakespeares
»En midsommarnattsdröm» med Mendelssohn-Bar-
tholdys vackra musik. Spoles roll utföres af hr
Viktor Holmquist.
Som i går torsdag skulle första Arnoldson-före-
ställningen gifvas med »Mignon» pä programmet.
I morgon gifves den andra, då »Traviata» uppföres.
Angående allt detta hinna vi först i nästa num-
mer yttra oss. Att framgången äfven här är gif-
ven, taga vi för naturligt. Alla biljetter äro ut-
sålda för mer än en vecka sedan.
K. Dramatiska teatern gaf i lördags sitt första nya
stycke för säsongen, nämligen Blumenthals 4-akts
lustspel »Dubbelspel». Stycket, som vill framhålla,
hurusom människan i allmänhet äfven har ett
andra ansikte, olikt det hon vanligen bär till sy-
nes, är verkligen mycket roligt med lustiga för-
vecklingar och en spirituel dialog, i hvilket af-
seende Blumenthal fördelaktigt skiljer sig från öf-
riga tyska lustspelsförfattare. Utförandet är ock
på alla händer godt, ja delvis oöfverträffligt. Sär-
skildt gäller detta senare hr Fredrikson, hvilken
som den stolte och en smula på dekadans komne
grefve Balduin von Mengers torde hafva en af sina
allra bästa uppgifter. Fru Rundberg är förtju-
sande som den unga enkegrefvinnan, och fröken
Behrens — grefvens dotter Kitty — tordeblifvamyc-
ket användbar i dylika roller, särskildt om hon
kan få litet mera välde öfver sitt talorgan. Hrr
Skånberg, Bceckström och Hedlund förtjäna äfven
att nämnas. Iscensättningen är alldeles förträff-
lig och länder hr Personne till synnerligt beröm.
— Otvifvelaktigt har teatern i detta stycke fått en
god dragningskraft för den närmaste tiden.
Yid pensionen.
Skildringar för Idun
af
Channåh.
(Forts.)
jlady Threaton hade i stället sett ytterst ringa af
yL den stora världens lif. En säsong hade hon va-
rit i London, innan moderns död band henne
1 åter vid och inom det gamla stamgodset. Hen-
nes utseende hörde ej till dem, som frappera; det
var det lugna, säkra, klara, som småningom drog
hennes vänner allt närmare henne. Icke ett spår
af falskhet, icke en skymt af hyckleri^ icke ett
ord för mycket eller ett steg för långt åt sidan.
Och allt skedde, utan att hon själf tycktes fästa
sig därvid, blott därför att hon ej kunde frångå
en fin, ädel och bildad natur. Man anade, att
hjärtat kunde brinna innanför denna lugna yta,
men man kunde veta, att ingen obehörig skulle
få se branden. Däri, i en kanske tör långt drif-
ven stolthet, i rädsla för att låta något mänsk-
igt öga loda i hjärtat och mäta känslornas djup,
åg kanske hennes största svaghet, och därför var
ngenting så sårbart som just hennes stolthet.
Andra dagen kom Antonia till mig. Hon hade
fått bref från mr Roylands fästmö, miss. Marks,
hvari denna betygade sin glädje öfver det intresse
miss Brook genom hennes fästman visat henne
och den sköna konst, de båda älskade. Brefvet slöt
med en vördsam inbjudan titl hennes atelier, där
hon för tillfället var sysselsatt med en utomor-
dentligt intressant kvinnofigur.
Allt var mycket hyggligt och vänligt skrifvet,
och Antonias hjärta riktigt drogs till amerikan-
skan. Därför ville hon nu öfvertala mig att göra
henne sällskap, eftersom hon var alldeles obe-
kant med familjen.
Fastän min bekantskap var lika stor, lofvade
jag göra, hvad hon åstundade, och följaktligen,
när visittimmen ingått, svepte vi in oss i regn-
kapporna och tågade i väg.
Hotellet var det bästa som fanns, och vi traf-
vade hurtigt tre trappor upp till höger, där den
provisoriska atelieren skulle vara. Mr Royland
öppnade dörren vid vår knackning.
»Se det var vänligt att komma trots ovädret.»
Miss Marks tryckte vänligt våra händer, hon
hade ett godt, hurtigt utseende; det förra hade
äfven pappa Marks, som mödosamt reste sig från
något, som liknade en hemmagjord, orientalisk
hvilobädd.
Vi inbjödos att taga plats, men föredrogo att
se oss omkring litet först.
Rummet var stort, vettande mot norr, med gar-
dinerna fråndragna. Två väldiga solfjädrar, ett
par egendomliga hyenden, åtskilligt från växtvärl-
den framstickande på oväntade ställen och ännu
ett par möbler af nyssnämnda sort gaf det hela
ett ganska fantastiskt utseende. Staffliet, duken
och färgskrinet gåfvo dock tydligt tillkänna konst-
närens arbetsrum, och där, framför en brun bak-
grund, satt den omtalade Vilhelm Tells kusin be-
skedligt med händerna i knäet.
Antonia blef alldeles förtjust, Gumman syna-
des, taflan jämfördes. Det var den förargliga näs-
färgen, som miss Marks icke kunde fa fram, den
blef endera för bjärt eller för blek.
Antonia måste sätta sig ned och försöka blanda.
»Litet gult kanske?»
»Ja, det var icke illa, ännu litet mera.»
Åh, det var ytterst intressant.
Strax före middagen fick jag henne ändtligen
med mig hem. Miss Marks stod öjverst vid trap-
pan och viftade med sitt stora blå förkläde:
»Glöm nu icke att komma i morgon precis kl.
tio, ty då kommer modellen.»
Och mr Royland stod bredvid med hufvudet på
sned och sade bevekande: »Nu äro de två mot
mig ; får inte jag komma till er, när svärfar tar
sin lilla lur?»
Det hade stått hårdt åt att få löftet till utflyk-
ten, men nu hade vi det ändå, bara vädret fort-
farande ’ville vara vackert, som det varit de två
sista dagarne.
Förslaget kom från miss^ Marks och Antonia,
som önskade taga skisser från en för sin skönhet
mycket omtalad plats uppe bland bergen.
Miss Marks med fästman samt vi sex pensio-
närer skulle gå till fots, men den mindre lättfo-
tade delen, mr Marks, som dock kryat till betyd-
ligt, sedan solen börjat skina, samt madame de
Lassarre skulle däremot åka.
Som dagen var en af de sista i september, var
det troligt, att denna utflykt skulle blifva den
sista för året, ja för många af oss troligen den
sista för alltid bland Alperna, och därför när da-
gen rann upp, helsade vi med glädje en strå-
lande sol.
Tidigt på förmiddagen satte sig den lilla kara-
vanen i gång. Vi hade öfvergifvit slättlandet och
börjat själfva bergstigningen. Först kom skjut-
sen med de små, kraftiga hästarne, som varligt
satte ned de skarpskodda hofvarna bland stenar-
na. Madame och mr Marks gjorde intryck af ett
hyggligt, välmående äkta par, som företog en ut-
flykt tillsammans med alla sina barn, en son och
Vid middagstiden kommo vi till hotellet. Här
väckte vår ankomst tillbörlig uppmärksamhet. Två
gäster, som tillbringat regnperioden här uppe,
kommo ut på balkongen och beskådade oss med
det varma intresse, som personer, de där i fjor-
ton dagars tid endast sett uppassare och hotell-
jungfrur, lägga i dagnn, då ett nytt ansikte blir
synligt att vederkvicka ögat med.
Värden själf stod på trappan, fyra uppassare
täflade om att få bära in våra filtar och en plaid.
Det var tydligt, att den döda säsongen redan tack
vare regnet inträdt.
Middagen var ypperlig oeh stämningen den allra
bästa. Mr Marks visade sig vara^ en mycket jo-
vialisk herre, och endast hans asyn, de rutiga
turistkläderna med fickor på alla upptänkliga stäl-
len och dfc korta små benen, instuckna i snör-
kängor, gjorde ett ytterst komiskt intryck.
Madame satt bredvid, och båda sökte meddela
sig med hvarandra, men det var icke så^ godt, då
hvar och en endast talade sitt eget språk, hvar-
igenom en mängd förvexlingar uppstodo.
Hemfärden skulle icke ske, förrän månen kom-
mit upp, hvarför vi, de yngre af sällskapet, fort-
satte med en vägvisare i spetsen upp till en
platå för att därifrån se solens nedgång.
Djupt, djupt vid våra fötter låg den lilla staden,
och själfva tyckte vi oss stå skyarna och molnen
nära. Hösten var inne, och höstens rika färg
prakt hade brutit sommarens grönska, mark och
växter skimrade i guld och rödt. Bakom oss låg
ett jätteberg med evig snö, blänkande, och gnist-
rande på toppen. Och så sjönk solen sakta
ned...
Ingen pensel, ingen penna kan skildra en syn
så härlig som denna. Vi hade sett den alla förr,
och dock grep den sinnet mäktigt och djupt, sa
som alla naturens härliga taflor griper den, som
eger ögat öppet därför.
Först när solen helt hade gömt sig, bröts tyst-
naden, och med varsamma steg begyntes nedfär-
den. Vår sista utfärd tillsammans hade gatt till
ända.
Sommarens korta lugn var förbi. Höstens kalla
vind hade strukit öfver berg och dalar och tryckt
sin frostkyss på markens blomster, tills de alla
stodo vissnade och svarta.
Så kom vintern. Flinga på flinga föll. Snö-
tyngda moln tycktes hänga på alpernas toppar.
Det var en tidig, kall vinter, som jagade oss in-
omhus och samlade oss vid kaminen.
Sankta Marina saknades i vår grupp. Hon låg
däruppe på sitt rum i full feber. Trots snön och
en bitande vind, hade hon för några dagar se-
dan besökt messan, det var på moderns dödsdag,
hon hade aldrig försummat den förr — och så
kom hon hem genomkyld och förbi.
Det blef tunga dagar och svåra nätter. För-
kylningen slog sig åt bröstet, lungorna blefvo an-
gripna. På de vanligen bleka kinderna glödde
sjukdomens förrädiska rosor. Hon var mild, tå-
lig och foglig i allt, blott ett, dit drogs hon med
hvarje fiber i själ och kropp — hem tillj sitt
land och sin far. En den förfärligaste längtan,
häftigaste åtrå efter honom hade gripit henne.
(Forts.)
Med detta nummer följer till prenumeranterna i
Stockholm ett cirkulär från det storartade etablisse-
mentet » Kaiser-Bazars i Berlin, hvilket numera hör
till den tyska kejsarstadens sevärdheter.
jte*
Innehållsförteckning:
Drottning Margherita af Italien, af J. A—st. (Med por-
trätt.) — Carl Snoilsky, 1841—1891 ; poem af Daniel Fall-
ström. — Föresatser ; af H—s L. — Iduns skollofskoloni som-
maren 1891 ; af d:r C. Flensburg. — Löneförhöjningen, utkast
af C. O. G. (Slut frän föreg. n:r.) — Efterplock frän industri-
utställningen i Göteborg, af Sccevola. (Slutet.) — Apropos se-
naste promotionen för damer, af H. H. (Slut från föreg. n:r.)
_ Några anvisningar för konservering och anrättning af
svamp. Prisbelönt svar på frågan n:r LXY. Af Fanny—g.
— Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. —
— Yid pensioned. Skildringar lör Idun af Channåh. (Forts.)
Förlofnings- oola. vigselrinsar
ständigt lager lios
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
-T-. T- _ 1 _ __ j gammalt gnid, silfver oeh juveler uppköpas kon-
JTOITlAsLiS OeCilCL, tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
