Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 2 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 I DU N 1891
kort tid var den gamla åter på benen. Jag
mötte henne då en dag i porten.
»Ja, här går jag och skräpar ännu,» sade
hon. »Jag har varit sjuk, och jag var så
glad, ty jag tänkte jag skulle få dö. Det
skulle blifvit en så rolig begrafning. Det
skulle blifvit två vagnar, och komminister
Beckman och lille Hallander skulle ha kommit
hit, och de skulle fått en konfektpåse och en
stor kringla med sig hem, ack, hvad det skulle
varit roligt! Jag riktigt skäms för att gå
kvar här. Nu skall jag ut och titta på ett
lik, som lär vara så vackert svept och hafva
en dyrbar stoffkista; somliga säga, att de icke
tagit guldörhängena ur öronen på gumman.
Hon var bara sex veckor äldre än jag. Få
se, när det blir min tur!»
Den tiden lät icke vänta på sig.
2.
Öfverflödig.
Det gifs existenser så djupt vemodiga, att
vi ovilkorligen stanna inför dem och fråga oss :
hvarför detta? Bland dem måtte den bittra-
ste vara den att känna sig totalt öfverflödig,
att hvarken vara till glädje eller nytta för nå-
gon enda medskapad varelse, att liksom icke
ega rätt att vara till.
Sådan var lille Burmans lott.
Ingen af er kände honom ; tillåten mig där-
för presentera honom för er, stackars liten!
Kanske har han många likar. Under somma-
ren gick han barbent; jackan var trasig, men
växten fin och smärt, och en hållning var det
på den pojken, som kunde göra mången äran
stridig. Ansiktet bar nästan prägel af anor
med sin buktade näsa och sin breda panna,
omgifven af en ram af bruna lockar. Godhet
och vemod talade ur draget kring munnen, och
de själfulla ögonen afspeglade ett lifligt tanke-
spel. Ofta såg man honom med händerna på
ryggen utanför stugudörren; och frågade man
efter hans ålder, visste han ej så noga att
gifva besked. Kyrkboken upplyste emellertid,
att han var tolf år fyllda, ehuru det allvar, som
bredt sig öfver hans väsen, kom honom att
se äldre ut, hvarjämte den hektiska rodnaden
skvallrade om någon dold sorg.
Utanför tullen stod vid vägen en halft för-
fallen stuga. Där bodde hon, som födde ho-
nom under skam och tårar. Rosor glödde for-
dom på hennes kinder; men de hade längese-
dan vissnat, sedan hon gift sig med en stenhug-
gare för att åt sig och barnet finna tak öfver
hufvudet. Mannen sökte sig en hustru, som
kunde laga hans mat och hålla stugan i ord-
ning. Lifvet hade gjort honom något hård,
och barnet, som följde med på köpet, kunde
icke fånga hans kärlek. Den gafs bort åt
yngre kullen, en hel flock hvithåriga, blåögda
barn af den vanliga sorten. Kommo så de
tärande näringsbekymren. Det blef för både
far och mor ett svårlöst, ja, hardt när olösligt
problem, huru vällingen skulle kunna räcka
till åt så många munnar.
Lille Burmans kloka ögon sågo allt för väl
den tryckta ställningen, modrens släp och fa-
drens dysterhet, och med barnets fina instinkt
kände han, att han var öfverflödig.
En dag kom han in till modren, där hon
satt vid spiseln och vyssjade det minsta barnet.
»Mamma,» sade han, »jag har så ondt i
bröstet, kanske får jag dö till hösten. Det
blefve helt visst en lättnad för pappa, och jag
själf skulle vara riktigt glad åt det. Härom
dagen begrofs på kyrkogården handelsmans lilla
Mina, den snälla flickan, jnamma minns, som
brukade skicka mig ärenden och var så vänlig
mot mig. Hon var älskad, hon, det var nog
ej så lätt för henne att dö. Pastorn kastade
mull på kistan och talade om uppståndelsen
och ett bättre lif. Jag såg ned i grafven och
tänkte, att där nog fanns rum för två. Och
sä undrade jag, huru de fattiga bära sig åt för
att hålla begrafning i sin nöd. öm jag dör,
mamma, får jag också en kista? Kommer pa-
storn för min skull? Skall klockarn sjunga
psalmer och kyrkklockorna ringa? Stackars
mamma, det blir dyrt det, och du har ju inga
pengar.»
Modren kunde icke gråta, men orden stoc-
kade sig i halsen, då hon svarade :
»Det gifs fritt åt de döda, min gosse, då
man ej har egna medel.»
Då log lille Burman förnöjd, log åt att
mamma skulle slippa från begrafoingsbekymret,
åt att pappa skulle blifva befriad från det
sjuka barnet, åt att pastorn skulle bevisa ho-
nom den sista tjänsten och bedja Gud vid
grafven, åt att klockarn skulle sjunga, som
han hade hört den dagen, då den snälla flic-
kan jordades.
Kort därefter gick det honom, som han
trodde. Fastän ung skildes han med glädje
frän detta lif, som förfarit så kärlekslöst mot
honom, som aldrig låtit barndomens solsken
lysa öfver hans stig, som aldrig låtit honom
smaka en enda droppe ädelt vin.
3.
En lärorik historia.
Madam Svensson var tvätterska, en rask
gumma om sjuttio år, med vänliga ögon och
ett hurtigt väsende. Ofta brukade jag med
barnen titta in till henne i hennes lilla lägen-
het, som utgjordes af en tvättstuga, och en
kammare innanför den. Man blef vid godt hu-
mör, då man fick prata bort en stund med
henne; och att se hennes nöjda min, då hon
ensam satt vid det lilla omålade träbordet i
hörnet framför sin kvällsvard, som bestod af
rykande potatis, en mugg mjölk och mjukt råg-
bröd, eller hon stod vid sin tvättbunke och
skrubbade kläderna, verkade som ett friskt bad
på ens sinne. Det var icke så godt att för-
klara hvarför, men måhända har hvar männi-
ska något af socialist i sig, och här går man
och knotar för sig själf och tycker, att andra
hafva det så mycket bättre. Då är det just
man behöfver en människa som hon: ensam,
nöjd och glad i sina små, små vilkor.
Alltid hade hon ett lustigt ord för barnen,
hvilka närmade sig henne utan den blyghet,
som dessa vanligen erfara för de gamla. Tyd-
ligen var hon barnkär.
Yi hade emellertid aldrig kommit att tala
om annat än hushållsbestyr och tillfälligheter,
och af hennes förflutna lif kände jag icke mera,
än att hon i många år varit enka.
En dag hade jag bedt henne hem på kalfe.
Sedan vi en stund spräkat om likgiltiga sa-
ker och hon druckit »påtåren», löstes hennes
tunga, och hon sade helt tvärt:
»Ja, det kraflar och går en dag om sender,
fastän man ibland tror, att tiden aldrig skall
taga slut. Det blir trettiofem år till hösten,
sedan Svensson dog.»
ȁh, att madam Svensson har varit ensam
så länge!»
»Underligt nog har det gått. Men i bör-
jan, vet frun, vardt jag så öfvergifven, att jag
trodde, jag aldrig skulle kunna öfverlefva den
sorgen; vi hade varit gifta i tio år och hade
aldrig haft ett ondt ord emellan oss, och ung
och frisk var han och den pålitligaste karl,
som fanns.»
»Hvad var mannen för något?»
»Han var trädgårdsmästare hos patron på
Säby, och patron trodde honom som sig själf
och rådgjorde med honom om allt. Så en dag
på hösten skulle Svensson in till Stockholm
med frukt, och det regnade så förskräckligt
den där dagen; och när han kom hem på
kvällen, var han genomvåt, och på natten bör-
jade han hosta och yra. Det blef lunginflam-
mation, och efter tre dagar vardt han död.
Ja, frun må tro, jag satt där moi ensam, utan
någon enda anhörig att ty mig till, och jag
bara önskade att få gå samma väg som han.
Frun på Säby, det var då en Guds ängel, för-
stås, hon öfvertalade patron, att jag skulle få
bo kvar. Och godt var det. Men på bara
husrummet kunde en stackare ju inte lefva,
och så funderade jag hit och dit, huru jag
skulle kunna slå mig ut, och så rådgjorde jag
med frun, och vi tyckte då båda två, att jag
skulle försöka med tvätt.»
»Och det har madam Svensson hållit i med
allt sedan dess?»
»Ja, Gud ske lof för helsan, som stått bi,
Arbete har aldrig fattats mig och ingenting
som jag behöft, för resten. Frun på Säby, bon
dog hon, rätt snart, och så kom det en ny i
hennes ställe, men en kunde ju inte begära,
att hon skulle hafva samma hjärta för mig,
och när hon efter ett år blef enka, fick jag
lof att flytta, och då kom jag hit.»
»Nå, har madam Svensson aldrig haft nå-
gra barn?»
»Jo vi hade en flicka oss emellan; hon föd-
des första året, förstås, och var på sjunde
året, när hon dog. Hvar gång jag ser hennes
namn i al’nackan, vet frun, komma tårarna i
ögonen på mig, så gammal jag är.»
»Ja, det där vet jag, huru det känns, kära
madam Svensson.»
»Jag kan se henne för mig, när jag vill, så
tydligt och klart i hennes lilla randiga kjortel,
som jag väft åt henne till julen. Det var ett
snällt barn, ja ett ovanligt snällt barn, det kan
jag säga, utan att skryta. Men Vår Herre vet
nog hvad han gör.»
Ja, Vår Herre vet nog, hvad han gör! Icke
en blind slump länkar våra lefnadsöden. Må
det vara vår tröst, när det ser mörkt ut om-
kring oss, när stöden falla och det käraste
ryckes bort, när bekymren bränna eller ensam-
heten isar ossl Han vet, hvad vi behöfva för
att uppfostras. Guldet skall renas från slagg;
men det lemnas icke i degeln längre än nö-
digt är.
Den enkla kvinnan hade för sin del löst
pröfningens gåta. Så kan man lära äfven af
de obemärkta och förbisedda, blott man själf
vill höra och se; men det är det, vi hålla
oss för högvisa för.
—/—n.
Husmoderlig’ almanack.
Oktober.
Lycklig den husmoder, för hvilken den 1 oktober
ej är förknippad med ombyte af bostad : göromålen
i och för en sådan flyttning äro mångahanda och
tålamodspröfvande — helst om inga rull- och fön-
stergardiner riktigt vilja passa i den nya bostaden.
I trots af husmoderns uppoffrande verksamhet tål
det ofta Here veckor, innan man hunnit göra sig
riktigt hemmastadd i den nya omgifningen. Den
som förgäfves försökt att fördrifva målar- och klister-
lukt i nyinredda rum, kan fresta följandeMan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
