Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 9 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 1891
I DU N
Älska framför alla dem, som synas hata dig, ty det är de, som
göra dig den största nyttan.
fi-.TA j3lRGITTÄ.
förnämt ansåg man henne hafva varit —
hvilken hade kommit från ett okändt land och
för dem talat underbara ting, som hon själf
sade sig hafva hört af Kristus och jungfru
Maria, De kunde berätta om hennes upp-
offrande godhet mot sjuka och fattiga och
om hennes mod, dä hon till kyrkans män,
huru högt uppsatta de än voro, talade för-
maningens och bestraffelsens ord, när de för-
summade sina heliga plikter. Alla kände
till underverken, som skett i klostret Panis-
perna, där reliker efter henne förvarades; det
hus hon bebodt i Rom fanns ännu kvar och
kallades Birgittas hus och där brakade alla
svenskar samlas, som kommo till Rom.
Att Birgitta skulle vara sä allmänt känd
i den eviga staden var rätt naturligt. Med
undantag för det år, då hon var på pil-
grimsfärd till det heliga landet, hade hon till-
bringat tjugutre år af sin lefnad därstädes.
Hon hade varit bland de många pilgrimer,
som hade kommit dit under jubelåret 1350,
och hon hade sedan stannat där till sin död,
som inträffade den 23 juli 13/3.
När Birgitta lemnade Sverige, hade hon
knappast tänkt att för alltid dröja i Rom.
Hon hade rest dit för att få bedja vid mar-
tyrernas grafvar, för att tala väckelsens ord
till kyrkans mäktige och för att af påfven
erhålla stadfästelse på en ny af henne instif-
tad klosterorden. När hon kom till Rom,
fann hon det kyrkliga tillståndet därstädes
bedröfligare, än hon hade tänkt sig. Kyr-
korna voro förfallna, munkar och prester ba-
nade öppet gudstjänst och sakrament, och
kyrkans öfverhufvud, påfven, vistades långa
tider i Frankrike, såsom den franske konun-
gens ödmjuke tjänare. Hon, den svaga kvin-
nan, började nu att predika väldeligen
mot missbruken inom kyrkan. »Han,» utro-
pade hon om påfven, »han, som skulle ropa
med Kristus: ’kommen till mig, och I skolen
finna ro för edra själar’, han ropar tvärtom:,
’kommen och sen mig i min prakt, större än
Salomos, kommen och tömmen eder pung,
och I skolen finna fördömelse för edra själar’.
Därför nalkas världens sista timme, och påf-
ven skall straffas såsom den där förskingrat
Sanct Peters hjord.» Dessa och dylika straffdo-
mar gingo ut öfver kristenheten. Birgitta råd-
frågades som ett högre väsen, och hon fann det
omöjligt att återvända till sitt aflägsna fäder-
nesland, allra helst som det dröjde år efter
år, innan hon fick stadfästelse på sin orden.
Först efter tjugu års vistelse i Rom vann
hon detta sitt efterlängtade mål, men då hade
hon vuxit allt för fast i de nya förhållan-
dena för att ej stanna, där hon var.
s!î ?•
%
När Birgitta kom till Rom 1350, var hon
nära femtio år. Hon var född omkring 1303.
Romarne hade nog rätt, att hon var rik och
förnäm, om hon också ej var en prinsessa.
Hon tillhörde den släkt, som sedermera an-
tog namnet Brake, och hennes far var en af
vår medeltids mera berömda personligheter,
lagmannen i Upland, Birger Persson till Fin-
stad. Modern hette Ingeborg Bengtsdotter,
af folkungarnes mäktiga ätt.
Birgitta visade redan som barn ovanliga
anlag. Hon var utrustad med djupa känslor,
en liflig inbillning och på samma gång ett
handlingskraftigt lynne. De lefnadsförhållan-
den, under hvilka hon uppväxte, utvecklade
dessa hos samma person sällan förenade egen-
skaper. Underbara sagor och legender, berät-
tade då familjens medlemmar samlades kring
sitt arbete, granna kyrkofester och stilla böne-
timmar i det lilla kapellet, ensliga vandringar
i de stora skogar, som omgåfvo Finstad, allt
detta gaf näring åt barnets af naturen rika
inbillning. Hon tyckte sig höra röster och
se syner, hon drömde om att lefva till Guds
och den heliga jungfruns ära. A andra sidan
lyssnade hon till sin faders tal om politik
och lagskipning. Birger Persson var en dug-
lig herre, som lefde midt upp i sin tids poli-
tiska fejder. Hon intogs tidigt af en brin-
nande önskan att liksom han gagna land
och folk.
Redan i sept. 1316 reddes hennes bröllop
med den rike och förnämlige Ulf Gudmarsson.
Den ej mer än trettonåriga flickan blef hus-
moder på Ulfåsa i Östergötland. Nu fick hon
endast undantagsvis tid att hängifva sig åt
sina religiösa svärmerier. Det fordrades myc-
ken omtanke att stå för »lås och nycklar» i
en stormans hus, och med åren såg hon sig
omgifven af en skara af åtta barn, som be-
höfde hennes bistånd. Hon var för sin man
en god hjälp, för alla ortens fattiga en tröst,
och ändå hade hon tid att med den lärde
kanniken Mattias från Linköping tala i reli-
giösa frågor.
Hennes ovanliga egenskaper fäste på henne
allas uppmärksamhet, och då konung Magnus
Eriksson fick från Natniir sin unga drottning
Blanche, uppdrogs det åt Birgitta att blifva
dennas hofmästarinna. Hon kom till hofvet,
skötte sin tjänst med nit, kanske var hon till
och med för nitisk, blandade sig i politiken
och sparade hvarken på råd eller förmaningar,
så att hon skaffade sig många fiender.
Detta verksamma, rörliga lif hade trängt
undan, men ingalunda förkväft hennes svär-
miska sinne. Hon längtade ofta efter lugn,
efter ett stilla lif, helgadt åt Gud. Hennes
make delade hennes åtrå, och båda beslöto
sig för att öfvergifva sina världsliga bestyr
och företaga en vallfärd till Norge och sedan,
1341, en än längre färd till den helige Ja-
kobs graf i Gömpostella i Spanien.
På hemvägen sjuknade Ulf Gudmarsson.
I sin ångest mångdubblade Birgitta sina böner
och späkningar, hon tyckte sig höra en röst,
som förutsade hennes kall som sierska, och
som lofvade henne, att den älskade maken
denna gången ej skulle fråntagas henne.
Han kom också hem till Sverige, men hans
helsa var bruten. Makarne lefde nu hvar
för sig åtminstone tidtals i klosterlig afstängd-
het, och den 12 febr. 1344 afsomnade herr
Ulf i Alvastra kloster.
Birgitta var förkrossad. Hon hade älskat
honom med den hängifnaste kärlek, och när
han var borta, syntes henne jordelifvet tomt
och ödsligt. Hon lefde i bönen, likgiltig för
allt och alla. Det var under dessa sorgens
dagar, som hon tyckte sig förnimma Guds
röst, som sade åt henne, att hon skulle blifva
Guds brud, och att Han genom henne skulle
tala till människorna.
Denna uppenbarelse blef bestämmande för
Birgittas senare lefnad. Då nu mannen var
död och barnen vuxna, återhölls hon ej längre
af jordiska omsorger från att hängifva sig åt
vakor, fastor och alla späkningar. Under
långa timmar låg hon försänkt i bön. Synerna
kommo allt oftare, hon talade ej mera af
sig själf, utan ansåg det vara Gud, Kristus
eller jungfru Maria, som talade genom henne,
väckte, förmanade, bestraffade och profeterade.
Hon kom i ett extatiskt tillstånd, hvarken
vakande eller sofvande, och när detta gått öf-
ver, upptecknade hon själf uppenbarelserna.
Ryktet om sierskan spriddes i allt större
kretsar och gick slutligen ut öfver hela den
kristna världen. Sverige blef henne för trångt,
och i Rom fann hon en större verkningskrets.
Ty verka för Guds rikes utbredande, det
var den henne beherskande känslan. Hon ville
först gagna sitt land, som hon innerligt äl-
skade och sedan hela världen. Genom en ny
klosterorden hoppades hon ingjuta nytt krist-
ligt lif, och hon gaf en del af sin förmögenhet
till ett kloster i Vadstena, som redan under
hennes lifstid grundlädes. Själf var hon out-
tröttlig i att bispringa sjuka och fattiga. In-
gen sjukdom var så afskyvärd, att hon vände
sig bort därifrån, ingen brottsling var så lågt
sjunken, att hon ej sökte att hjälpa honom.
För sin egen del behöfde hon mindre och
mindre för hvarje år, fastän hon varit en för-
näm och rik mans dotter. Hela hennes lif
var ett lif i kärlek, och hon var ej af dem,
som endast ropade: »Herre, Herre», utan hon
sökte också göra Fadrens vilja på jorden.
$
Katolikerna togo alltid med vördnad till-
vara alla minnen efter sina helgon. Birgit-
tas hus i Rom blef en vallfärdsort och är
det än i denna dag, om det också undergått
en eller annan förändring.
Den bild, som åtföljer denna lilla minnes-
teckning, kan icke betraktas som ett porträtt
af Birgitta, men den är tagen efter den äld-
sta kända afbildning af henne, hvilken före-
kommer på en tafla, som under flere hundra
år prydde ett kapell i hennes hus i Rom.
Nu förvaras den i ett katolskt universitet i
Indiana i Norra Amerika.
Hennes lekamen begrafdes först i klostret
Panisperna, men sedan kroppen multnat, för-
des benen under stora högtidligheter till Sve-
rige och insattes i Vadstena klosterkyrka.
När reformationen blifvit införd, befallde Karl
IX för att hindra all vidskeplig tillbedjan,
att de skulle nedgräfvas på ett lönligt ställe.
Om denna befallning verkställdes, vet man ej,
men ännu på drottning Kristinas tid visades i
Vadstena kyrka ben, som sades vara Birgittas,
och en fransk balettmästare, Antoine de Beau-
lieu, som fick se dem, blef så intagen af heligt
nit, att han beslöt att stjäla dem. Det lyckades
honom, med hjälp af den franske ministern,
men denne behöll sedan för egen del det dyr-
bara godset och sände det till sin socken-
kyrka Courçon i Normandie, där relikerna
ännu förvaras — och tillbedjas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
