Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 16 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 IDUN 1891
ett intresse — att fä henne frisk. När hon
blef det, svalnade emellertid intresset, medan
hon kom honom till mötes — icke oblygt eller
påträngande —• men med så oförställd hängif-
venhet, beundran och tacksamhet, att det ver-
kade afkylande på hans kritiska sinne.
Hur hon kunnat skaffa sig kunskap om hans
vanor, hans görande och låtande, fattade han
ej ; men säkert är, att han träffade henne, där
han minst väntat, och att han förstod orsaken.
Om det än smickrade hans fåfänga, föreföll
honom en kvinna, som blottade sina känslor,
så oblyg, dåraktig, ja, rent af löjlig, att hon
skulle varit den sista han tänkt på att fästa
sig vid.
Men nu! Hur smått — hur ynkligt smått—
syntes honom ej detta åskådningssätt 1 Hvem af
de båda ■— mannen eller kvinnan — som visar
hvad hjärtat eger djupast och skärast — hvad
betyder det väl ! I detta ögonblick kände han
endast ett behof att falla till hennes fotter
och tacka henne för den dyrbara pärlan af
ömma känslor och varma tankar, som hon en
gång lagt i hans hand, och som han låtit falla
till marken, värdelös och obegagnad.
Hon var gift nu, sedan flere år tillbaka, och
han hade glömt henne under sitt arbetsfyllda
lif.
Hur annorlunda hade det ej kunnat vara,
om han ej låtit denna sitt lifs stora möjlighet
gå sig ur händerna! Han kunde egt ett hem
i stället för några välmöblerade rum ■— ömhet
och barnaglädje i stället för ensamhet och tyst-
nad — och dock! Bäst som det var — häst
på alla sätt!
När han slog upp ögonen, mötte de hennes,
där hon kom just under hans fönster på väg
hemåt. Flickan pratade och skrattade; men
modern hörde synbarligen ej på henne, ty hela
hennes själ låg i de varma, trofasta ögonen,
som ängsligt spörjande sågo upp i det döds-
bleka ansiktet uppöfver henne.
Två människor, som helsade hvarandra, med
fall förståelse, för första och sista gången i sitt
lif — hvad var det väl mer? Ett ögonblick
endast ur en hel tillvaro — ett ögonblick i
hvilket det förflutna, det närvarande och till-
kommande liksom concentrerade sig.
Tårarne stodo honom i ögonen, medan han
lutade sig ut och såg efter henne, tills hon för-
svunnit bakom gathörnet. Det var nära, att
han ropat henne vid namn — nära att han
bedt henne komma upp, bara för att få tala
vid henne en enda gång. Att få tala med en
människa, som förstod honom — tala fritt och
öppet — det hade varit det samma som att
fatta en hjälpande, räddande hand, och med
hvem kunde han talat, som med henne; men
han var ett barn af sin tid och visste, att
sådant ej låter sig göra — att skick, bruk, kon-
venans och etikett förbjuda äfven de oskyl-
digaste, naturligaste saker, som gå blott en
linie öfver det vanligas gräns.
Han stängde fönstret med en suck och gick
fram till arbetsbordet, dit han alltid gått för
att hemta mod och kraft.
Ja, arbetat hade han, så långt han mindes
tillbaka, först i det fattiga hemmet ute på
landsbygden, och sedan hela lifvet igenom.
Hur han slagit sig fram, fattade han knappast.
Litet hjälp här och där! Umbärande och öfver-
arbete! Bittert att minnas, men tillfredsstäl-
lande för själfkänslan också; ty hvad han var,
det hade han egentligen sig själf och sin oer-
hörda arbetsförmåga att tacka. Och ändå!
Här lêüT det verk, för hvilket han offrat sina
nätters sömn, sina tankar, sin helsa, sin kraft
— det verk som skulle kommit hans namn att
lefva mer än för stunden, och som skulle blif-
vit en välsignelse för mänskligheten, ofullbordadt,
halfskrifvet, för att aldrig bli färdigt. En an-
nan skulle komma efteråt kanske — komma
med samma tankar, rön och erfarenhet för att
stjäla ifrån honom hans förstfödslorätt. Denna
tanke hade pinat honom under sömnlösa nätter
och mer än en gåog drifvit honom upp ur
bädden för att med trötta ögon och darrande
händer nedskrifva en sida eller ett par, som
kanske kasserades dagen därpå.
Han hade arbetat, så länge han kunde —
ja längre — arbetat, så att han ej fått tid att
lefva, och nu var det slut — nu återstod endast
ett — att dö.
Som läkare hade han sett sjukdomen komma
smygande med symptom efter symptom obe-
vekligt — omutligt — tills han förbannade själfva
vetenskapeD, ty hade han ej egt kunskap, hade
han egt hopp.
För döden, som det varit hans lifsuppgift
att söka bekämpa, hyste han ingen fruktan.
Den var for honom endast metamorfosen
förvandlingen till en ny härligare tillvaro. Det
han fruktade var att dö bit för bit, i ändlösa
kval, tills intet fanns kvar af det, som höjer
människan öfver materien.
Vid mer än en sjukbädd, där döden varit
hans öfverman, hade han kännt frestelsen att
påskynda upplösningen. Det skulle varit så
lätt — så mycket lättare än att se lidandet och
intet förmå. Men hvad han ej vågade på en
annan, det hade han rättighet att göra med
sig själf, en förtorkad gren som han var, till
mera skada än gagn.
Han hade intet att sakna — knappast något
att minnas. Ingen i världen stod honom nära.
Ingen skulle lida af hans bortgång ingen
anklaga — ingen misstänka ens! En yrkesbrö-
der möjligen, men han skulle tiga och lura de
rofgiriga tidningarna på deras själftagna rättig-
het att dissekera bevekelsegrunder, orsaker och
verkningar; och bäst af allt! — själfva proces-
sen skulle hli så kort och lätt! Han kände
det bästa sättet — alla möjligheterna. Där
borta i skåpet, bland de kirurgiska instrumen-
ten, fanns allt som behöfdes — det var dock
godt att vara läkare!
Det fanns intet hopp — inga möjligheter —
det hade han vetat länge! Endast ett ohygg-
ligt, allt upplösande, förtärande kval, som det
stod i hans makt att utbyta mot ögonblicklig
hvila och ro — hvad hade han att betänka?
Och sedan? Efteråt?
Skalle han, som lefvat endast för att tjäna
mänskligheten, dömas, för att han gått ur tjän-
sten, när han intet mer förmådde och således
ej heller svek en enda ofullbordad plikt? Nej!
Så småsint var ej den Herre han tjänat!
Redan nu skulle det ske ! Han tordes ej vänta,
tills plågorna stulit all hans kraft. Denna sista
natt hade varit värre än alla andra, och den
stund kunde snart komma, då han ej längre
egde kraft eller reda nog att utföra sitt be-
slut.
Ännu en gång smekte de fina vaxbleka hän-
derna det halffärdiga manuskriptet — det kära-
ste af allt — det svåraste att lemna. Om han
blott kunnat arbeta! Men då kunde han ju
också lefvat!
Han öppnade skåpdörrarna. Längst in i ett
hörn stod en liten flaska, kring hvilken hans
tankar irrat i evig kretsgång dag och natt.
Nu höll han den i sin hand och kände liksom
en försmak af befrielsen — — —.
I samma ögonblick ringde det häftigt på
tamburklockan, och han, som kännt sig så modig
och stark, spratt till, darrande och förskrämd
som en brottsling.
Hvem kunde väl söka honom? Sin praktik
hade han afsagt sig för länge sedan, och några
besökande tog han ej emot. »Hon! Kan det
vara hon?» jublade det dåraktiga hjärtat.
Han hann knappast sätta undan flaskan, förr
än hans gamla tjänarinna visade sig på tröskeln.
»Anders i Backa, stenhuggarn, som doktorn
skötte förra sommarn är här, oeh hustrun med.»
»Du sade väl, att jag inte tar emot.» Den
af själsrörelse osäkra stämman lät barsk och
sträf.
»Det sade jag visst, men han har fått sten-
skärfvor i ögonen, och hustrun är så rent för-
tviflad —■ hon tror nu inte på någoa annan
läkare.»
»Jag är sjukare än han — säg honom det.»
Från tamburen utanför hördes ett tungt stö-
nande oeh en stämma, som tycktes tala tröstande,
uppmuntrande ord, afbrutna af snyftningar.
»Låt dem komma in!»
Hvarför han öppnade sin dörr, visste han
ej själf. Kanske af behof att se andras lidande.
Kanske för att slippa vara ensam — för att
komma ifrån sig själf och — för att få upp-
skof.
Det var förfärligt, så tilltygade dessa ögon
voro, isynnerhet det ena — för det fanns intet
hopp.
Hvarifrån han fick kraft, lugn och säkerhet
på handen, fattade han ej, men aldrig hade
han utfört en lyckligare operation.
Först när han slutat, sveko krafterna, och
han måste stödja sig mot skrifbordet för att
ej falla; men i hans ögon låg samma varma
glans, som då han första gången aflade den
hippocratiska eden i sitt hjärta.
»Mister jag min syn —jag menar på båda
ögonen?» frågade patienten, en starkt byggd,
groflemmad karl, så ödmjukt att läkaren rördes
däraf.
»Det ena kan möjligen räddas», svarade han
dröjande. »Vi skola plåstra om det på bästa
sätt. Jag skall titta till er i morgon.» Så
inne var han i sin gamla läkareifver, att han
glömde, att det för honom ej skulle finnas ett
i morgon och ej heller kraft att hjälpa.
»Kommer doktorn verkligen?» Det var hust-
run, som talade, och hennes af gråt uppsväll-
da ansikte sken af glädje.
Nu mindes han ! Det var ett förfärligt ögon-
blick! »Om jag ej kan komma själf, skall jag
sända någon annan — lika skicklig.»
»Det är inte doktorn i alla fall.»
Det rörde honom och gjorde godt på samma
gång.
»Orkar jag åka ut, så kommer jag!»
Hon såg på honom och märkte nu först,
hur sjuk han såg ut.
»Hvar och en har sitt att bära», sade hon
enkelt, »men det ska’ väl så vara — en får
ta’, hvad Herren skickar.»
Doktorn böjde sitt hufvud som för ett slag.
»Ja, vore det inte för hustru och barn så»
— inföll mannen, medan den starka kroppen
skakades af undertryckt gråt.
»Oroa dig inte för oss», bad hustrun och
strök smeksamt hans hårda valkiga hand,» det
blir väl någon råd.»
»Ja, det blir det», svarade Falk med en
hastig impuls — »lita på mig och — tavk!»
Han räckte fram sia fina hand, som greps
af tvänne grofva arbetsmärkta händer.
»Det är vi, som få tacka! Gud välsigne
doktorn ! »
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
