Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 16 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 335
Nu visste han det! En olärd kvinnas enkla
ord hade träffat hans hjärta och påminnt honom
om, att »hvar och en måste bära sitt»—hvad
det nu än är — bära det modigt och tåligt
— inte endast för sin egen skull, utan för
allas.
Hvad betydde det, att han stod ensam i värl-
den utan ansvar, förpliktelser och frändskap
med någon särskild individ, när hela mänsklig-
heten var en enda stor familj, med hvilken han
var solidarisk!
Stod det också ej längre i hans förmåga att
tjäna och hjälpa — ett kunde han — ett måste
han, liksom hvarje människa, kunna — stå kvar
på sin post, som ett exempel, en föresyn, ett
stöd för andra lidande; och vore än det omöj-
liga möjligt — alla lifvets plikter fyllda — en
återstod —• den att värdigt dö.
»Skola eller hem?»
Genmäle till M. N.
S
kolans och hemmets olika uppgifter, med af-
seende på barnen, tyckas vara den »viktiga
fråga», som föresväfvat förf. till en uppsats,
med ofvanstående titel i Idun för den 4 september.
För att kunna lemna tillfredsställande utredning af
detta ofta dryftade spörsmål fordras nog mera sak-
kännedom och erfarenhet, än hvad både underteck-
nad — ehuru genom flerårig verksamhet initierad i
skolförhållanden -— och M. N. äro i besittning^af.
Syftet med dessa rader är endast att uppvisa ohåll-
barheten i de af M. N., i nämnda artikel, uttalade
åsikterna.
Förf. stöder sina påståenden på följande ofta an-
vända, men icke dess mindre uppenbarligen grund-
falska resonnemang: Jag är i stånd att väl uppfostra
mina barn ; jag kan bibringa dem de eller de nyttiga
kunskaperna, inplanta hos dem de eller de goda
egenskaperna; jag känner åtskilliga andra mödrar,
som äro i besittning af samma lyckliga förmåga —
hvarför i all världen skall man då bereda de tusen-
tals barn, hvilka ej åtnjuta samma fördelar som mi-
na, tillfälle att på annat sätt, t. ex. genom skolan,
förvärfva det vetande och de egenskaper, som jag
bibringar mina barn i hemmet? Med andra ord:
alla de skolbarn, som sakna förmånen af god ledning
i hemmen, Iemnas alldeles ur räkningen. Återstår
då att se, om M. N.-s åsikter hålla streck med af-
seende på den andra kategorien af barn.
M. N. har alltid ansett det vara »ett helgerån
mot hemmen», att barnen i skolan undervisas i
religion, och tillägger : »Hvar, om ej i hemmet, skola
barnen lära sig fatta Guds kärlek? ... I hemmet,
i det dagliga lifvet är det tillfälle att ständigt till-
lämpa religionens ädla bud». Man förstår däraf, att
förf. tänker på den praktiska utöfningen af religio-
nens bud, men helt och hållet förbiser det teoretiska
vetandet. Eller är det kanske M. N.-s mening, att
äfven kunskaper i biblisk historia, kyrkohistoria
m. m. skola i hemmet bibringas barnen? Men gif-
vas då ej tillfällen för barnen att äfven i skollifvet,
i sitt arbete, i sitt förhållande till lärare, lärarinnor
och kamrater »tillämpa religionens ädla bud» ? Ge-
nom att begagna sig af M. N.-s resonnemang skulle
man, med samma berättigande, kunna uppkasta så-
dana frågor som dessa: »Hvarför skall skolan vänja
barnen vid rättvisa, lydnad, höflighet, ordning, ren-
lighet m. m. m. m. ?» Hvar, om ej i hemmet,
böra de unga lära sådana saker? Nej, andra och
bättre skäl måste andragas för borttagande af den
obligatoriska kristendomsundervisningen i skolorna.
När man så väntar, att förf. skall klargöra sin
ståndpunkt i religionsfrågan, lemnar han helt plots-,
ligt hela saken och börjar orda om olämpligheten, af
att —• hushållslära ingår i skolundervisningen. Och
M. N. är af den åsikten, att ifrågavarande ämne är
ett af dem, som »minst, lämpa sig för skolbänken»..*
Då man vet, huru ofta från hemmen förspöijas klago-
mål, »att barnen i skolan ej få lära sig något verk-
ligt nyttigt, t. ex. matlagning, helsovård etc.», och
vidare betänker att det väl just är den starka opi-
nionen från hemmens sida vi ha att tacka för att
ifrågavarande ämnen lyckats skaffa sig en smula plats,
är det med stort intresse man tager del af de skäl,
som från det hållet anföras mot läsning af hushälls-
* Denna och öfriga kursiveringar i citaterna ur
M. N.-s uppsats äro gjorda af G. L.
lära i skolorna. Och hvilket är då förf:s hufvud-
skäl? Jo, öfveransträngningen. »Skolorna», säger
M. N., »äro i sanning mer än nog öfverhopade med
läroämnen, så att det vore olyckligt, om man än
mera behöfde inkräkta på de få rekreationstimmar-
nei>. Hvar och en, som någorlunda följt med denna
fråga, vet, att det aldrig varit tal om att öka lek-
tionstimmarnes antal, ej heller lexläsningen, utan att
det, vid införande i skolorna af såväl hushålls- som
helsovårdslära samt vid beredandet af mera tid åt
naturkunnighetsundervisningen i allmänhet, städse
gällt att åstadkomma bättre proportion mellan de
tider, som anslagits ål de olika ämnena, så att åt-
skilliga lorut mer än nog omhuldade har fått maka
åt sig för att lemna rum åt andra, styfmoderligt be-
handlade eller alldeles försummade.
I det därpå följande stycket bereder M. N. oss en
stor öfverraskning. Yi få där veta, att »om med
hushållslära endast förstås några rätters tillagning,
födoämnenas kemiska sammansättning och närings-
värde, hygienens fordringar på köket och bostaden
o. s. r.» (vi förmoda, att detta o. s. v. inbegriper
allt annat, som möjligen kan falla under benämnin-
gen hushållslära), skulle detta ämne »godt lämpa
sig för skolan» (!). Men M. N. låter oss strax
få veta, att skolan ändå ej bör befatta sig därmed.
»Dessa saker kan», heter det, »hvarje bildad kvinna
vid behof hastigt nog lära sig ur den oändliga massa
läroböcker man redan har i dessa ämnen». Men
på det sättet kunde man ju slopa flere andra skol-
ämnen! Hvartill tjänar det att i skolan läsa t. ex.
historia och geografi? Man kan ju på mycket kortare
tid inhemta nödiga kunskaper »ur den oändliga massa
läroböcker, man redan har i dessa ämnen». Hvarför
läsa främmande språk i skolorna, då det finnes böc-
ker, genom hvilka äfven den, som är »fullkomligt
obekant med det främmande språket, kan på tre må-
nader lära sig att felfritt tala och skrifva detsamma» ?
— Men de, som på egen hand skaffa sig elementar-
kunskaper i vare sig det ena eller andra ämnet, äro
ytterst få. Och detta är helt naturligt. För det
stora flertalet är det en nödvändighet och en väl-
signelse att genom skolan rent af nödgas att meto-
diskt tillegna sig kunskaper, som det eljes aldrig
skulle falla dem in att taga vara på.
Genom åtskilliga språng i tankegången kommer
M. N. så till den slutsatsen, att »hela hemmets tref-
nad ej beror på husmoderns kunskaper i matlagning,
hygien etc.» Alldeles riktigt; men äro de väl där-
för oväsendtliga? — Vi kunna föi-säkra M. N., att
det finnes en hel mängd unga kvinnor, som äro i
besittning af »god vilja», »kärleksfull omtanke» och
»glad offervillighet», fastän de ej varit nog lyckliga
att få tillegna sig dessa egenskaper »i hemmet, un-
der en kärleksfull husmoders ledning». Kanske de
förvärfvat dem i skolan uuder kärleksfulla lärarinnors
ledning, och kanske skulle de, om denna utväg ej
stått dem till buds, aldrig hafva tillegnat sig dem !
M. N.-s påstående, att sådana egenskaper ej kunna
ernås på något annat än det af henne angifna sättet,
tål lyckligt nog vid åtskillig modifikation.
Det är i hemmet, säger M. N„ som barnen skola
lära sig utöfva de små uppmärksamheter, som sprida
solsken i familjerna. Visserligen — om vi nu blott
tänka på de hem, där barnen verkligen få lära sig
sådant. Men då frågas: Är det ej minst lika lätt
att få de barn, som i skolan åtnjuta religionsunder-
visning, att utöfva kärleksverk i hemmet? Har ej
modern, när det gäller »hvars och ens älsklingsrätt»,
största hjälpen af just den dotter, som i skolan läser
eller läst hushållslära? Och måntro ej, där ett kär-
leksfullt sinnelag finnes, god undervisning i sjukvård
och helsovård är mera egnad att fostra en snäll
sjuksköterterska än hjärtats instinkt utan kunskaper?
Sedan M. N. därefter bl. a. försökt ådagalägga,
att undervisning i hushållslära är mera på sin plats
i folkskolorna, slutar hon, litet patetiskt, med dessa
ord: »Utan hem och fosterbygd hvad är ett män-
niskolif?» M. N.-s tankegång synas vara följande:
Ett människolif utan hem och fosterbygd är förfeladt.
Sådana förfelade lif alstras — då religion och hus-
hållslära läsas i skolorna.
Månne vi icke här hafva ett litet prof på, hvad
som ibland, litet försmädligt, plägar kallas fruntim-
merslogik.
G. L.
»Gösta Herlings saga».
Vi ’påminna våra läsarinnor att i tid till nedsatt
pris rekvirera det intressanta verket, hänvisande till
det utförligare tillkännagifvandet efter följetongen i
förra numret. Beställningssedel medföljer äfven i da-
gens annonsbilaga.
.
Teater och. musik.
Kungl. operan. Signor Francesco d’Andrade har
rest. Hans sista uppträdande egde rum förra
onsdagen som Rigoletto i Verdis opera med sam-
ma namn. Äfven här lade han i dagen sin ut-
omordentliga begåfning som skådespelare, hvilken
dock ej alldeles kunde öfverskyla bristerna i hans
sång. Hans gästspel härstädes har emellertid
framkallat det lifligaste bifall från publikens sida
och säkerligen också i visst afseende varit af stor
nytta för våra sceniska artister. Signor d’Andrade
lär komma att förnya sitt gästspel här fram på
våren.
Omedelbart efter den liflige portugisens afresa
påbörjades ett nytt gästspel af en italiensk opera-
sångare i samma bransch som den förstnämnde.
I måndags gafs nämligen återigen operan »Rigo-
letto», denna gång med signor Vincenzo de Pas-
qualis i titelrollen. Att omedelbart utsätta sig för
jämförelse med en sådan föregångare som d’An-
drade är minsann ganska riskabelt. Signor de
Pasqualis lyckades emellertid mycket bra skilja
sig vid sin uppgift. Visserligen kunde han i sitt
spel ej åstadkomma samma helgjutna typ i den
fadersömme och hämndlystne narrens roll som sig-
nor d’Andrade. Men signor de Pasqualis förfogar
i stället öfver en bättre och klangskönare stämma,
som’ han ock, om man frånräknar några antagligen
tillfälliga brister i intonationen, förstod att väl an-
vända. I ensemblerna, som denna gång gingo
bättre än vid det föista uppförandet, gjorde sig
hans stämma betydligt bättre gällande än d’An-
drades. Uppfattningen af narrens roll är på det
hela taget densamma som föregångarens. Äfven
signor de Pasqualis var föremål för synnerligen
lifligt bifall från den väl besatta salongen.
Särskildt beröm förtjäna hrr Ödmann och Lund-
qoist för deras utförande af resp. hertigens af
Mantua och grefvens af Monterone partier. De
bägge framstående konstnärernas stämmor tyckas
med hvarje uppträdande bli allt ädlare och skö-
nare. Särskildt är det oss ett nöje kunna konsta-
tera, att hr Ödmann ej blott i spelet går framåt
med hvarje ny roll, utan att hans stämma åter-
vunnit all den bedårande klang, den hade före
Köbenhavns-sejouren, men som under tiden när-
mast efter denna utbyttes mot ett, nu alltmera
sällan förekommande forcerande af rösten, som
ofta framkallade ett störande biljud. — Fröken
Moritz sjunger Gildas parti samvetsgrannt, men
stämman räcker ej alltid till.
Första abonnementsförestäliningen å k. operan
gifves i afton.
K. Dramatiska tsatern. Vår flitige och begåfvade
dramatiker, brukspatron Knut Michaelson, var till
den nya säsongen redan åter färdig med ett nytt
stycke, som i måndags afton för första gången
gick öfver Dramatiska teaterns scen. Af författa-
rens föregående alstring har tydligt framgått, att
franska mönster stått honom nära inför ögonen;
och härom är så mycket mindre att säga, som
mönstren varit goda och med urskiljning studerats,
ej imiterats. I »Skandalen i natt» gör sig det goda
inflytandet ej minst gällande genom en bland in-
hemske författare allt för sällsynt ledighet i dia-
logen, god karaktärsteckning och scenisk fyndighet,
på samma gång som författaren lyckats få trovär-
dighet öfver det hela, något som ej ofta blifvit
resultatet, när man sökt omsätta fransk komedi-
teknik i svensk konst, och något som därför måste
tillräknas hr Michaelson som en stor förljänst.
»Skandalen i natt» betecknar afgjordt ett framsteg
i den intelligente författarens dramatiska diktning ;
underhållande och delvis mycket lustig gjorde den
på premièren afgjord framgång, bekräftad af spän-
ning i salongen, liflig munterhet och lifliga applå-
der.
Till det skämtsamma intrycket bidrog i främsta
rummet ett par, som visserligen endast står i andra
planet bland de agerande, men som tecknats med
mycken humor och karaktäristik och funnit ypper-
liga framställare i fröken Ahlander och hr Bceck-
ström — den halfgamla, giftassjuka sjåpan fröken
von Jäger och den narraktige och kurtisante, men
envist ungkarlsinbitne hofintendenten Klingstrand,
mellan hvilka två till sist dock ödets spel lagar
ihop ett parti. Allvarsammare konflikter utspelas
mellan de två äkta paren: grefve Rudenfält, hr
Hillberg, och hans hustru Alice, fru Fahlman,
samt ryttmästar Wärenhielm, hr Palme, och Wera,
fru Sandell. Ormen i lustgården representeras af
en målare-professor, hr Personne, som dock helt
halt slinker ur spelet, när upplösningen nalkas —
en upplösning, dess bättre, till allmän tillfreds-
ställelse och åskådarnes gamman. Fru Sandell
hade en lycklig afton; hon gaf den nygifta, en
smula artistfördomsfria men hjärterena lilla frun
AV. IjAMBSUOS Kappaffär
44 Vesterlånggatan 44, Stockholm.
Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- oelx
Vinter-Dame-Kappor till kär pä platsen lägsta pris.
obs.! Särskildt framhälles mitt stora sortiment af Sllkesplyschkappor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
