Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 16 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 IDUN 1891
med oväntad friskhet. Herr Palme gaf visserligen
icke mycket militärisk illusion, men spelade varmt
och känsligt. Herr Hillberg åstadkom ånyo en
präktig och karaktäristisk typ, allt från maskerm
gen till spelets minsta detalj, och fru Fahlmans
Alice bar kännemärket af noggrannt och intelli-
gent studium, om ock rollen icke helt kan anses
»ligga för» henne. Dramatiska teaterns nya pro-
gram bör med ett ord ha utsikter att blifva länge
lockande.
Vasateatern — »Den sköna Helena», se där vec-
kans nyhet i den lättare genren. Nu vidare tarf-
vas väl ej några exklamationer öfver den Offenbach-
ska musikens genialitet, öfver librettons satiriska
kvickhet. »Gammal bekant är väl känd», säger
ordstäfvet; och kontentan är och förblir dock allt-
jämt — hvad nu »Den sköna Helena» beträffar
— den är outslitlig, det heter på det högre konst-
språket: den är i sin bransch klassisk.
Men det var en ny upplaga, en ny »öfversätt-
ning» så att säga af det gamla verket, Vasatea-
tern i dagarne släppt ut i marknaden. Alla habi-
tuéer — kvinliga som manliga — ha skyndat att
taga del af versionen. Och den har befunnits vara
en god sådan.
Gerda Grönbergs »dotter af Leda» är för lands-
orten en länge välkänd prestation, för hufvudsta-
den en nyhet. Apparitionen, det måtfulla,. men
dock lagom parodierande spelsättet, den goda sång-
konsten förena sig att gifva framställningen relief.
Hr Strömbergs Menelaus är kanske starkare
chargerad än någon af de många företrädarnes
inom rollen. Det är ett vackert prof på bärighe-
ten af denne originelle konstnärs talang, att pre-
stationen det oaktadt så ypperligt häller samman
till ett litet mästerstycke af drastisk komik. Paris
kunde ha varit bättre representerad än af hr An-
der, men en komplimang anse vi oss böra gifva
särskildt hr Hugmanns Calchas och hr Salaisons
Achilles med sina roliga Hampelmannfasoner. De
många lustiga bifigurerna i ölrigt kalkerades med
framgång pä traditionella mönster; ensemblen var
af god effekt, och vi tillönska slutresultatet af re-
prisen att blifva detsamma.
»Störd vigsel», professor Josef Weisers berömda
stora målning, Kommer att visas i Konstförenin-
gens lokal, Kungsträdgården, ännu endast en kort
tid, och för att bereda så många som möjligt till-
fälle få se denna högst intressanta målning har
inträdesafgiften blifvit nedsatt till endast 50 öre.
I en vrå. af världen.
Berättelse för Idun
af
Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts.)
» Xfj| ch så är här — åh — det härligaste vat-
|lj| ten både i viken och i brunnen, dit det
V/ kommer så klart och kallt från sandban-
T karne därute — och ni kan inte tro så
präktigt bröd här är — ty rågen därute på sand
backarne är också så utmärkt — det lilla det
blir.»
»För våra gäster till deras rum,» sade presten
afbrylande, »de äro väl trötta och längta efter sitt
rum och en kopp te.»
»Ja, rum ha vi tillräckligt,» sade prestfrun och
skrattade till, ett litet halft belåtet, underligt kort
skratt med slutna läppar, »nu kan ni själf välja,
antingen ni vill bo här uppe eller nere i gården,
—- där kan ni ha ett helt hus alldeles för er
själfva —»; och med ett nytt, lika underligt, nä-
stan tomt skratt gick hon före oss genom den
långa mörka gången, som, fylld af en unken in-
stängd luft, ledde längs hela huset.
S illatigande följde vi efter. Till tröttheten hade
kommit en viss känsla af beklämning. Detta med
grönt öfvervuxna hus med grafstenen utanför dör-
ren och fuktluften i gången, den underliga frun
—- alltsammans var just raka motsatsen till det
vänliga presthus vi tänkt oss, och där vi inbillat
oss skola få det så angenämt med det lilla säll-
skapet af badgäster.
Och nu — alldeles ensamma!
»Det här artar sig ju till cellstraff på vatten
och bröd,» hviskade min väninna förstulet till mig.
»Här är det bästa rummet — var så god och
stig in,» sade i detsamma prestfrun och uppslog
dörren till en liten kammare, hvars linoljestrukna
kallblå väggar voro fuktfläckade; en liten nästan
obrukbar spegel hängde öfver tvättstället, hvars
rynkade domestiksgardin en gång varit hvit; fram-
för fönstret, där ett par snedt upphängda
hvita skynken föreställde rullgardiner, stod en
rankig, trasig soffa med ett bord framför, en stol
och tvänne stora omålade sängbritsar, om hvilkas
lakan man nog också kunde säga, att de en gång
varit hvita; därtill — enligt bruket vid aflägsna
kustorter — golfvet betäckt med hafssand, sådant
var det rum, hvari vi inträdde.
»Se, här kan ni nu ha det riktigt trefligt,» sade
prestfrun, i det hon tände ett slags tregrenad
ljusstake med sneda ljus — »det bor ingen i hela
den här delen af huset — egen ingång ha ni och
trädgården utanför •— och när ni så varit här
några veckor, så skall ni se, hvilken färg ni få
på kinderna, och hur friska ni bli — det bli de
alla, som komma hit» — och med en nick lem-
nade hon oss åter.
Smått häpna sågo vi på hvarandra, men ut-
brusto slutligen i skratt åt den ömkliga figur, vi
gjorde på vårt nya badställe.
»Ja, äro vi nu komna hit, så få vi också stanna
här,» kommo vi till slut öfverens om och började
aflägga resplaggen, »det blir kanske ändå bättre,
än hvad det nu ser ut till.»
Väl en timme fingo vi emellertid sedan sitta
och språka i kyrkoherdens kammare, där ingen
gjorde min af att tända ljus, innan det efterläng-
tade teet blef färdigt.
Det var egentligen kyrkoherden, som ensam fick
föra ordet. Det var något så ohyggligt mörkt och
kvaft och tungt inne i detta rum och denna luft,
vi kände en stark längtan att åter sätta oss upp
på vagnen och fara ut bland sandkullarne, där
luften var frisk, det gaf ett intryck, som om den
klara ljusa dagern öfver aftonhimlen med dess
lätta skyar ännu skulle dröja kvar därute, som
om endast här vore allt mörker i världen kon-
centreradt ; det väckte ovilkorligen en tanke på
vikens vatten ; så mörkt och svart det måtte vara,
då solen helt försvunnit.
Prestens lugna, säfliga röst var rent af nervre-
tande; det var nästan omöjligt att begripa den
förnöjsamhet, som framgick ur hans yttranden,
lika litet som hans hustrus synbara stolthet både
öfver huset och stället. Vi började i all tysthet
fundera, hur vi åter skulle komma därifrån, och
när nu också presten började .tala om, huru vi
efter några veckor skulle känna oss förtroliga med
allting här, rent af ryste vi.
Men ändtligen — där öppnades dörren till mat-
salen, och i skenet från lampan därinne stod
åter prestfrun och bad oss stiga in.
Vid att i det klara lampskenet möta blicken
från de stora, mörka ögonen med deras forskan-
de, men ändock barnsligt nyfikna, tillitsfulla ut-
tryck studsade jag ånyo.
Hon var ju ung, denna prestfru!
Men vid min granskande, något förvånade blick
vände hon hastigt bort sina =ögon och lät dem
en sekund osäkert irra öfver våra dräkter, då och
då stannande vid något för henne mera ovanligt
däri.
I detsamma gick köksdörren upp, och en half-
vuxen flicka inträdde. Det var ansiktet i det vin-
rankomvuxna fönstret; vi tyckte nästan, alt hon
var oss bekant, det riktigt gaf lättnad att se detta
runda, ljusa flickansiktet, med de klarblå ögonen
det ljusa håret, gropar i kinderna och en mun,
som alltid log.
»Detta är Ragna, vår enda dotter,» sade mo-
dern med glad stolthet — »vår enda» — tilläde
hon därpå liksom för sig själf och glömsk af vår
närvaro — »hon lyser upp i huset här,» tilläde
hon vidare, vänd åt oss.
Men vår uppmärksamhet hade dragits från det
ej synnerligen inbjudande tebordet, hvilket den
unga flickan förgäfves sökt göra mera festligt me-
dels gröna vinbärsblad kring de få små faten,
och stannat vid en tafla, som omslingrad af tät
murgrön stod på ett bord i rummets ena hörn.
Jag gick dit bort: rankan var ju målad — nej,
inte det engång, den var sydd — ja verkligen,
hela taflan var sydd ! Mot den ljusblå klara him-
len af kläde afstack den uppskjutande gafveln af
ett halmtäckt hus i solsken med storkbo och
tvänne på ett ben stående storkar; den ene ut-
bredde sma hvita vingar och plockade dem med
den röda näbben, och småfoglar byggde i det yf-
viga boets greniga fäste — så underbart natur-
troget, så lefvande — hvilken solglans och hvil-
ken djup skugga därinne, där småsparfvarne sutto:
»Men detta är ju ett konstverk!» utbrast jag för-
vånad och vände mig om.
Ett skimmer flög öfver den sällsamma kvinnans
drag, kinderna fingo en lätt rodnad, ett leende
låg kring den fina munnen — ja, ung var hon!
Huru hade vi någonsin kunnat finna henne gam-
mal?
Hennes mörka ögon strålade underbart af nöje
och stolthet, då den gamle presten berättade oss,
att hans hustru för denna tafla erhållit guldme-
dalj, både i Wien och Paris, och visade oss väg-
garnes många öfriga taflor, både sydda och må-
lade, jämte åtskilliga svartkritporträtt, alla utför-
da af hennes hand och röjande samma konstnärs-
sinne.
Hon höll sig först bakom oss, medan de strå
lande ögonen oroligt irrade mellan mannen och
oss, men vid det intresse vi lade i dagen för-
svann hennes skygghet, hon blef liflig och medel-
sam, mellan de halföppna läpparne framlyste små
hvita tänder, hon var ännu ung, och hon var
vacker, mycket vacker •—■ men så sällsam i sin
gamla dräkt och i detta gamla tunga hus, där
kyrkogårdens träd på ena sidan och vinrankan
på den andra hindrade solen att intränga — hur
sällsam med den ibland förvirrade minen och
skygga blicken, med denna konstnärssjäl, som ta-
lade till oss från alla dessa präktigt målade ut-
kast och porträtt, med denna glänsande ande, som
såg fram ur dessa ögon — om något lyste upp i
huset, så var det förvisso dessa, det ljusa flick-
ansiktet fördunklades helt och hållet - - hur säll-
samt ung och lidelsefull vid sidan af denne stille,
hvithårige fromme man, hvars ord just nu nådde
mitt öra, men aflägset, liksom kommande långt
borta ifrån och inträngande i den idévärld, som
vaknat inom mig: »hon är så lycklig, bara hon
får glömma verkligheten och bygga i luften —
bara hon får göra upp planer —; men jag däre-
mot, jag måste kunna se begynnelsen till förverk-
ligandet, innan jag lägger en plan.»
Hvilket svalg mellan dessa båda makar! Huru
hade denna kvinna kommit in i detta hus? Var^
det något i hennes lif, som gjorde detsamma likt’
själfva huset: med ansatser till att kunna vark’
något, men allt blott till hälften, litet halfförfal-
let — öfvervuxet — halfkväfdt?
(Forts.)
(Iduns spridning,
Då Idun nu nåit så långt som till sitt
200:de nummer, torde det vara af intresse
för Iduns vänner att få se, i hvilken grad
abonnentkretsen så småningom vidgats. Post
upplagans siffror, hvilka utvisa de utom
Stockholm boende abonnenternas antal, ställa
sig sålunda:
1888 den 31 jan..-. (ungefär) 3,000ex.
1889 » » .............. -........... 5,554 »
» » 31 dec. -................. - 7,709 »
1890 » 31 jan.......................... 12,091 »
1891 » » 14,720 »
» »30 juni......................... 16,748 »
Då härtill läggas de exemplar, som utgå
inom Stockholm och till Finland, får man
en samlad upplaga af nära
21,000 exemplar.
Om nu hvarje abonnent anskaffade en enda
ny sådan, skulle upplagan lätt kunna för-
dubblas, hvilket åter skulle göra det möjligt
för utgifvaren att betydligt utvidga tidningen
i såväl ena som andra hänseendet.
Ärade läsarinnor, uppmanen edra bekanta,
som ej liajva Idun, att försöka den blott för
ett kvartal. Det nu påbörjade kvartaletfrån
den 1 oktober är synnerligen lämpligt som
försökskvartal. Man erhåller då ock det
rikhaltiga och illustrerade julnumret.
Prenumerationspriset återfinnes à första
sidan.
Utgifvaren.
Innehållsförteckning1;
Hedvig Charlotta Winterhjelm ; af Birger ScKöldstrum.
(Med porträtt.) — Iduns tvåhundrade nummer. — Romanen
eller lifvet? Några ord i äktenskapskapitlet af Ellen Berg-
ström (—l —n.) — Utgången af Iduns stora pristäfling. —
Att dö; skiss af Vilma Lindhé. — Skola eller hem; genmäle
till M. N., af G. L. — Teater och musik. — T en vrå af
världen ; berättelse for Idun af Cecilia Bååth-Holmberg. (Forts.)
— Iduns spridning.
Förlofnlngs- och vigselringar T
ständigt lager bos
Juvelerar HALLBERG Stockholm. it
Order frän landsorten expedieras omgående.
v, a 1 aba v, A gammalt guld, silfver och Juveler uppköpas kon-
»reriAMS waaai tant eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
