Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 23 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 IDUN 1891
och betala allt med plågor och kval — vi
äro kvitt!» svarade Hester och fäste håret
kring sitt välformade hufvud. Med en suck
drog jag mig tillbaka, min svaga hand för-
mådde ej röra detta granithjärta. Dock var
.Hester härefter vänligare och mer tillgänglig.
Några år förflöto, och jag hade nästan
glömt konstnärinnan, då jag en dag såg föl-
jande meddelande i tidningen: »Rom, i augu-
sti 1887. Själfmordet af en här bosatt ame-
rikansk bildhuggarinna har i konstnärsvärl-
den väckt mycket uppseende. Miss Hester
Mac Lellen var visserligen en sträf och otill-
gänglig natur, men med hennes utmärkta ta-
lang höll hennes flit jämna steg, och hon stod
framför en lysande framtid. När hennes up-
passerska för några dagar sedan fann dörren
öppen till hennes eleganta våning vid Via
Sistino, blef hon just ej synnerligen förvånad,
ty konstnärinnan var vanligtvis tidigt uppe
vid sitt arbete — men äfven de andra dör-
rarna stodo öppna, och ur ateliern trängde
ljussken. På en matta, omgifven af brin-
nande vaxljus — iklädd en hvit, med spetsar
smyckad klädning, låg den unga flickans lik,
med hufvudet hvilande på armen och omgif-
vet af det guldskimrande håret. Hon hade
själf sytt sin dödsskrud. Giftet, som dödade
henne, hade hon sexton gånger låtit hemta
ur sexton olika apotek. När läkaren gaf
henne receptet till sömndrycken, sade han:
Tag ej flere än 10 droppar, ty medicinen är
giftig! — ■—- — Man känner ingen orsak
till själfmordet, hennes affärer voro i ordning,
och till sin mor hade hon nyligen sändt en
större penningesumma.»
Jag var djupt rörd och skref till en ame-
rikansk väninna för att erhålla lösning på
den sorgliga gåtan. Ett bref med Hesters
stora, motsträfviga stil blef sändt åt mig som
svar: »Farväl, jag vill åter blifva till jord,
mitt hjärta öfvergaf konsten för att vända
sig till en man, en stolt och förnäm man,
men’ jag var likaså stolt som han, och i vrede
öfver min fasthet utropade han: Jag har
slagit vad med några vänner att tämja den
amerikanska vildkatten — det har misslyc-
kats, men gläd er ej öfver er seger, ty ni
älskar mig ändå — och med mig skall äf-
ven er talang öfverge er! — — Han hade
rätt, mitt hjärta var förtvifladt för denne mans
skull, som jag föraktade som dammet på min
klädningsfåll — men min hand är ej mer
säker — mitt öga kan ej mer uppfatta bil-
den — min kraft är bruten -— jag är ju
redan död.
Rester Mae Lellen.»
Så slutade denna kvinna, som syntes kal-
lad att intaga främsta rummet bland Ameri-
kas konstnärer.
Från Finland.
Minnen och intryck
tecknade för Idun af Villl. Lundström.
1.
Bland finska kvinnor.
■
let är till det gamla bröderlandet på an-
dra sidan Bottenhafvet, till det älskade,
saknade Finland, jag i dag ville bjuda mina
läsarinnor att i tanken följa mig.
Aldrig skall väl i svenska hjärtan kärleken
dö till detta härliga land och detta ädla folk,
som ännu i det sista med aldrig svikande tro-
het under en förtviflad kamp på lif och död
offrade sina yttersta krafter för det gamla mo-
derlandet. Och aldrig skall väl heller i sven-
ska bygder intresset slappas att med uppmärk-
samhet följa det finska folkets öden, och allra-
minst skall det slappas nu, när mörka åskmoln
hotande gå upp i österled och fördystra Fin-
lands politiska himmel.
Och lika visst som känslan af gemensam
odling, gemensamma minnen, gemensamma in-
tressen lefver på denna sida om Bottenhafvet,
lika visst lefver den, om möjligt ännu starkare,
på dess andra sida. Ingen svensk, som vistats
någon tid bland Finlands folk, skall någonsin
kunna glömma alla de verkligt rörande bevis
på kärlek och tillgifvenhet från dess sida, som
hans nationalitet därunder förskaffat honom.
»Helsa Sverige», »helsa det gamla, kära moder-
landet» — så har det åter och åter ljudit om-
kring mig under mina vandringar genom finska
bygder. Och det är ej minst från kvinnoläppar
den helsningén gifvits mig att framföra.
Kan jag då bättre fullgöra mitt uppdrag än
genom att på detta sätt bringa Iduns svenska
läsarinnor en helsning från deras finländska
systrar ?
Det är med flit det åtminstone här i Sverige
ovant klingande ordet »finländsk» blifvit an-
vändt. Där stå, som bekant, i vårt grannland
två partier, att icke säga två nationaliteter,
skarpt emot hvarandra, svenskspråkiga och finsk-
språkiga, och för att icke missförstås, måste
man, då man icke vill tala blott om den ena
eller andra af dem, använda ord, härledda frän
det gemensamma fosterlandets namn.
Denna strid mellan de båda i Finland inhem-
ska nationaliteterna är för öfrigt för den utom-
stående ett särdeles intressant ämne att studera.
Dess bättre äro de dagar, då stridens vågor
gingo som högst, nu förbi, och det är blott
dyningarna efter stormen man nu får se. Men
det är lätt att tänka sig, huru denna strid
måste hafva ingripit på hvarje punkt af det
offentliga och enskilda lifvet. Tänken eder
själfva, mina läsarinnor, med oundviklig nöd-
vändighet invecklade i en språkstrid, där ena
hälften af edert dagliga umgänge, ja, där kan-
ske edra anhöriga och närmaste vänner omfatta
det motsatta språket, med harm se ned på eder
»förblindelse» och envist vägra att uttrycka sig
på edert modersmål, medan I å eder sida an-
sen eder böra lika envist fasthålla vid detsamma.
Det blir en politisk strid, som blandar sig i
hvardagslifvets minsta göromål, och där de teo-
retiska skälen betyda litet eller intet, de indi-
viduella känslorna nästan allt. I en sådan strid
är det klart, att hvarje individ, manlig som
kvinlig, antingen måste fixera sin ståndpunkt
eller också hålla sig fullkomligt stum ... Nu
påstår man, som bekant, att det senare alter-
nativet lär bereda damerna vissa svårigheter
att fullfölja, men det är nog i alla fall icke
blott därför, som de finska kvinnorna med sådan
öfversvallande lifaktighet deltagit i språkstridens
skiftande duster. Ja, man har till och med
påstått, att de mest nitiska kämparne å ömse
sidor i själfva verket skulle vara att söka bland
Finlands kvinnor. Vare härmed huru som helst,
visst är, att man ännu i mängd påträffar damer,
som med lif och själ ligga midt inne i språk-
striden och med en entusiasm utan like för-
svara sin sak. Öfverdrifterna, oundvikliga i
hvarje politisk strid, äro dem ingalunda främ-
mande och förefalla ofta rätt komiska. Så på-
träffade jag en gång uppe i Tavastland en sveko-
mansk familj, där yngsta dottern under sin
skoltid blifvit ifrig fennoman. Det var ett
gnabb och ett disputerande dagen i ända, och
det hela föreföll den opartiske åhöraren än mera
tragikomiskt därigenom, att den unga fenno-
manska damen på alla de svensktalande familje-
medlemmarnes inkast envist svarade på finska.
Det stred kantänka mot hennes principer
att tala svenska . . .
Och framför mig ligger, då jag skrifver detta,
en liten pressad bukett af hvita rosor. Jag
fick den en gång under en vandring i Finland
af en ung finsk dam, som till afsked fäste den
på mitt bröst. Vi hade då varit tillsammans
två hela dagar, men trots all artighet hon ville
visa mig hade hon dock icke kunnat förmå sig
att tala ett ord svenska med den resande främ-
lingen från broderlandet. Och som jag hade
tämligen svårt att förstå finska, hade vi nästan
oafbrutet användt tolk . . .
Så kan partifanatismen besegra trefnadens
enklaste fordringar.
För öfrigt har jag sällan påträffat några da-
mer, som politisera så mycket och så ifrigt
som de finska, och detta är dess mera för-
underligt, som ju inom tsarens landamären allt
politiserande måste ske med största försiktighet.
Men det är klart, att Finlands tryckta förhål-
landen i dessa sorgens dagar måste väcka hvarje
sinne, ej minst hvarje känsligt kvinnohjärta till
tanke på fosterlandets framtida öde. I allmän-
het kan man också säga, att de finska kvin-
norna förefalla mera politiskt försigkomna än
de svenska.
För öfrigt har den moderna kvinnosaken
gjort betydligt större framsteg i Finland än i
Sverige, om till nytta eller skada, därom kunna
nu meningarna vara delade. Så har, som be-
kant, samskolan eröfrat sig en framstående
plats inom Finlands undervisningsväsen och
trycker redan en viss prägel på detsamma.
Mängden af kvinliga studenter är också i ögo-
nen fallande, och på mera besökta platser ser
man rätt ofta deras lätt igenkänliga baretter
med den skimrande guldlyran. De finska stu-
dentskorna använda nämligen särskilda hufvud-
bonader efter mönstret af den finska student-
mössan; det är små baretter med bred, svart
sammetskant och hvit sammetskulle, som i en
flik går ned på venstra sidan, samt student-
lyran midt fram. De göra ett egendomligt in-
tryck, dessa unga studentskor i sina »hvita
mössor». Det vemodiga finska lynnet återfinnes
oftast i deras ansiktsuttryck, men blandadt med
något af den karlavulna säkerhet, som sam-
skolan fostrar, och något af det medvetande
om egen kraft, som den lyckligt vunna student-
lyran skänker.
Talar alltså den studentlyra, som de bära,
om alla de mödor och ansträngningar dess för-
värfvande kostat sin bärarinna, så möta oss
också unga damer med studentlyror, som mala
en helt annan historia. Man förundrar sig i
förstone öfver det besynnerliga bruket, att en
och annan ung flicka bär studentens guldlyra
som brosch. Men så får man kanske slutligen
i en förtrolig stund veta, att den nyblifne stu-
denten brakar skänka sin första lyra åt sitt
hjärtas utkorade .. .
Romantikens tid är ej ännu förbi !
Jag glömmer ej första gången jag såg en
finsk studentska uppträda offentligt. Det var
på en folkfest i Nyland, och hon uppträdde
balanserande på en sviktande stock, som var
uppsatt där till allmänhetens förlustelse! Jag
stod en stund och stirrade förbluffad, och jag
hade nästan något på tungan om oskicklig
emancipation . . . Men ju längre jag stod där,
dess mer klarnade för mig situationen : jag
befann mig inför ett drag af den folklighet
och den samhörighetskänsla mellan samhälls-
klasserna, som är så utmärkande för Finlands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
