Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 I DU N 1891
Allt hör den män’ska till, som blott vill tåligt vänta.
|i. yf. poKGFELLOW.
nom makten af sitt personliga inflytande, och
hon tar kanske saken, i stort sedd, ungefär sä
som i sin lärjungekrets.
Jag erinrar mig lifligt ett besök i fröken
Whitlocks skola för ett par är sedan. Det var
en vacker vårmorgon och lekstund i skolan,
och jag upptäckte den förskräckliga demagogen
Ellen Key, hon som skrifvit så farliga och
brandröda saker, alldeles hjälplös, omgifven af
en klunga barn, som med full hals skreko :
»tant Ellen, tant Ellen,» och hvilka hon slog ifrån
sig med bägge händerna: »otäcka ungar, vill ni
vara stilla, låt bli mig, säger jag!» Och
så, plötsligt öfverrumplad af sin flickaktiga
ysterhet, börjar hon själf att förfölja en liten
uppnäst tjufunge, som med håret i den täcka-
ste oordning, med eldröda kinder och flämtande
bröst springer undan. Den vilda jakten fortgick
under ett örondöfvande jubel! Fröken Anna
Whitlock kom fram till mig. »Där ser ni
Ellens styrelseprinciper under kvarterna. Hvad
skall man göra med henne?»
Denna lilla historia bevisar bäst något af
den inre människan hos detta civiliserade na-
turbarn. Ellen Key talar ett ciceronianskt
språk, som en professor och en vältalare kunde
afundas henne ; hon är logisk, så att man kan
bli förtviflad, när hon skall bevisa något, ja
till den grad, att en hennes biograf ej med
orätt förebrått henne att ställa upp sina me-
ningar en smula akademiskt syllogistiskt ; och
trots allt detta är hon i grund och botten en
skogsmänniska och en friluftsmänniska.
»Hvad bryr jag mig om partier,» hette det
en gång från hennes mun —- »jag vill vara
mig själf. Och min dröm är att bo ensam i
en liten stuga på landet och långa tider slippa
ta i en bok.» Det där påminner ju alldeles
om George Sand, när hon, den flitiga skrifstäl-
larinnan, önskade efter sin död komma till en
planet, där det fanns hvarken bläck eller penna.
Betrakta för öfrigt Berghs utmärkta porträtt
här bredvid, och ni skall kanske upptäcka, att
hos Ellen Key finns det två människor, en
mycket personlig och en mycket opersonlig, en
känslig och en nästan torrt förståndsmässig, en
mycket passionerad och en till ytterlighet själfbe-
herskad. Ni skall åtminstone kunna upptäcka
något af denna karaktäristiska motsats i å ena
sidan de starkt utpräglade dragen och å andra
sidan det hlida uttrycket, och om ni sett henne,
vet ni, att samma motsats återkommer i hen-
nes energiska uttryckssätt och den ytterst an-
språkslösa stämman. Det släta diakonisshåret
och den i hvardagslag gärna mörka dräkten
förstärka intrycket af en, som gärna vill utplåna
sig själf, medan å andra sidan det finns nå-
got nästan despotiskt i hennes sätt att ej släppa
tag i en diskussion.
Den där blandningen af personlighet och
opersonlighet, att liksom vara sina idéers slaf,
att vara entusiast för mänskligheten i sin hel-
het, är någonting som förefaller mig i viss mån
gåtlikt. Det förekommer ju så ofta hos mera
framstånde kvinnor och sällan eller aldrig hos
praktiska män.
Det var ett stort misstag af allmänheten,
när den trodde sig ha framför sig en fanatisk
partimänniska, då Ellen Key gaf ut sin bekanta
broschyr »Huru reaktioner uppstå» tillika med
uppsatsen om yttrande- och tryckfrihet. Också
har författarinnan just här på ett mästerligt sätt
framhållit just det egendomliga för yttrandefri-
heten, att den ej är någon partifråga, som kom-
mer ett enskildt parti till godo, utan en allmän
mänsklig rättighet, som för det andliga lifvet
är hvad för det kroppsliga de första helsovil-
koren äro. Men fåfängt. Man gjorde det till
en partifråga. Man ville ej lyssna på det örat.
Häri ligger något mycket betecknande för den
situation, som var åttiotalet egen. Perioden
skulle kunna jämföras med den period i Frank-
rike, som närmast föregick den stora revolutio-
nen. Just samma ämnen ha diskuterats här
nu som då för hundra år sedan. Fröken Key
har i sin broschyr upptagit de gamla slagorden
jämlikhet och broderskap. Hela hennes inlägg
kan jämföras med Kellgrens »Ljusets fiender».
Det har icke kunnat undfalla någon med blick
för historiska paralleler, att medan utomlands
framstegspartiet diskuterar detaljfrågor och re-
former, man här håller på med allmänna filo-
sofiska betraktelser öfver ämnen, som egentligen
äro bra själfklara.
Året 1889 är det märkligaste i Ellen Keys
lif just därför, att hon då utgaf den nämnda
broschyren med sin vältaliga och vemodiga pro-
test mot förtrycket mot misshagliga meningar.
Det skulle ej förvåna mig, om sjuttiofem pro-
cent af dem, som uttalade sig ogillande om
denna bok, ej hade läst den. Det var nog
något annat än innehållet, som väckte mesta
ogillandet. Det nya och ovanliga i att en
kvinna uppträdde på katedern med en så af-
gjord opinionsyttring väckte förvåning, och äfven
väckte det anstöt, att det radikala studentsäll-
skapet Verdandi hugnades med fröken Keys
närvaro vid sin sammankomst, där hon upp-
trädde som inledarinna af Diskussionen. På
sådana små omständigheter ’som dessa fäster
man ju mycken vikt i vårt kära land, och så
blef då författarinnan räknad med till de vär-
sta ytterlighetsmänniskorna. Lyckligtvis var
dock misstämningen mellan publiken och fröken
Key öfvergående. Alla kände ju lyckligtvis
kvinnosällskapets Iduns omtyckta ordförande
och visste, att något humanare och mindre
okvinligt ej lätt kunde tänkas. Hennes många
vänner, hennes ställning i samhället, hennes
oförvitliga karaktär verkade försonande, och med
en bitter erfarenhet mera trädde fröken Key
åter in i de respektablas krets.
Fröken Keys skrifter äro hvarken många
eller vidlyftiga. Flertalet ufgöres af afhand-
lingar i tidskrifter. Så har hon kritiskt bedömt
flere författarinnor såsom George Eliot, Elisa-
beth Barret Browning och skildrat Ernst Ahl-
grens författarpersonlighet; äfven till Yerdandis
småskriftssamling har hon lemnat bidrag, och
ett större arbete öfver svenska historien med
syfte att bereda större utrymme åt det kultur-
historiska elementet har fröken Key utgifvit
och förbereder ett nytt dylikt, där principen
kommer att ännu fullständigare genomföras.
De yttre dragen i hennes lif äro snart be-
rättade. Hon är dotter till Emil Key, landt-
mannapartiets chef, och hennes barndom till-
bragtes pä det natursköna Sundsholm i Södra
Ljust af Kalmar län. Hon är född 1849, den
11 december, kom till Stockholm 1869, då hon
under en följd af år medföljde fadern på hans
riksdagsresor hit, är från 1880 lärarinna i Anna
Whitlocks skola, likasom från 1883 föreläserska
i arbetarinstitutet. Allt ifrån tidigaste ungdo-
men var hon intresserad såväl af naturen som
af böckerna och studerade bägge med samma
förkärlek. För en vetgirighet som hennes,
hvilken ville tillegna sig allt, blefvo snart nog
samtidens alla kulturströmningar väl bekanta
företeelser, och där ute på landet bedrefs i
ensamheten ett andligt uppfostringsarbete af
den unga flickan på egen hand, som gjorde
henne andligt mogen och andligt hel och har-
monisk, på samma gång hon ej någonsin upp-
fattade bildningen vare sig för sig eller andra
som något afslutadt. Gud vet, hvad hon icke
läste under denna tid, hvad hon ej drömde om
och hvad hon ej försökte ! Så tog hon sig för
att upprätta en söndagsskola och en läsekrets,
ett litet arbetarinstitut i smått, och hon förstod
att intressera dem hon ville tillbjuda kunska-
pens frukter. Också skulle hon, när hon flyttade
till Stockholm, kunnat titulera sig, som Thorild
gjorde: ung lärd och medborgare. Under fadern
som ledare inhemtade hon kännedom om det
politiska lifvet och blef hans handsekreterare.
Denna utveckling med sitt stilla själfförvärf
gjorde henne obenägen för den moderna skol-
bildningens inpluggningssystem, där man tar
emot den andliga spisen från lärarens läppar
i stället för att själf kämpa sig fram genom
svårigheterna och knäcka kunskapsnötterna med
egna tänder. Hennes sympati för naturen och
motvilja mot allt högtidlighetsmakeri torde äfven
härleda sig från den tid, hon tillbragte på lan-
det; och att hon insöp skogsluft och filosofi
om hvart annat och blef förtrogen med kor
och hästar och höns samtidigt med att hon
blef förtrogen med Shakspeare, Spencer och
Mill, gaf henne den vida blicken för såväl kul-
turlif som folk- och naturlif.
Hellen Lindgren.
Missionären.
J-,lan talat ut. Hur stark hans stämma tonat
Inunder healfoen. Hur hans öga blixtrat
Af snillets eld och af oändlig kärlek.
Han hjärtan rört. För bröderna därborta
I hednalanden, som ej Kristus känna
Han tiggt en skärf. Må Gud de arme hjälpa!.
Själf oill han offra allt. En lifslång gärning.
Ta afskedfrån allt kärt han har på jorden,
Sitt varma hem, sin mor, sin lille broder.
Och ännu ett! Men, nej, du arma hjärta,
Din dofoa smärta får för ingen röjas,
Blott för den kärleksrilee ofvan molnen.
Lugn står han nu emot portalen lutad
Med blicken fäst på bäckenet, som öppnar
Sin tomma rund mot offervillig hand.
Det första myntet slår mot skålens botten,
Och sedan komma ßere, tio, hundra,
Af koppar, silfeer — ja, af guld ock något.
En bönfull blick ur missionärens öga,
Ett tacksamt leendefördubblar ofta
Den skärf man ifrån början ämnat gifea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
