Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 347
Nu böljar uti mörka, djupa led
Ahörarskaran ut från helgedomen,
Som snart står tom. Nej ännu icke.
Ur sidoskeppets skugga sakta träder
En kvinna fram. En dyrbar kappa höljer
I mjuka veck den spänstiga gestalten.
Med lätta steg hon nalkas missionären,
Där trött och blek han står med blicken riktad
Mot frälsarns bild uppöfver altarrunden.
Han spritter till, en flyktig rodnad färgar
Ett ögonblick hans kind. Men sedan
Hans läppar slutas fastare tillsamman.
Hon talar. »Äfoen jag en skärf vill gifva,
Hur ömklig den ock är, hur kall och död
Emot det guld, som edert hjärta gömmer.»
En silkesbörs, hvars fina maskor sprängas
Af guldet ut, hon vårdslöst låter falla
Från handskbeklädda handen ned i skålen.
■Mag tackar er !» hörs missionären såga,
Hans stämma darrar, men hans mörka öga
Med stadig blick på hennes anlet hvilar.
»Ni år ej nöjd?» hon frågar. Raskt hon drager
Från handen handsken af. Och ljuset brytes
Mot diamanters skimrande facetter.
»Det är blott stenar, men till bröd de blfea
Uti er hand. Till lifséns bröd. Dess vatten
Till friska vattensprång för dem, som törsta.»
Hon låter ringen falla. An han tiger,
Men läppen skälfeer, och hans bröst sig häfver,
Liksom en eåklsam kamp därinne striddcs.
1-lon ser på honom, frågande och tankfull,
Och som hon ser, en tår ur ögat väller
Och faller ner på skatterna i skålen.
»Nu år det nog,» han säger. »Intet offer
Så mycket värdt är som den ädla pärla
Ert hjärta nyss så omedvetet skänkte.
Den räcker titt för mig och för de många,
At hvilka jag min lefnads verk vitt helga,
Den blifoa skatt ett minne till det sista.»
»Nej, icke så;» och raskt hon handen sträcker
Mot honom ut. »Ej nog! Annu en gåfva
Jag sparat har till sist. Vill ni den hafva?
För sig den litet nog är värd och fattig;
Med er den kanske blifea kan till något,
Mig själf jag gifver ...»
Sophie Linge.
Modern barnets första
lärarinna.
Af F. Malmberg.
Belönad med fjärde gruppens pris i Iduns senaste
stora pristäfling.
Hvem kan gifva, hvad hon oss skänker?
Den första tanke, som barnet tänker,
den första bön, som dess läppar stamma,
den första kärlekens rena flamma,
den första maning till rätt och dygd,
för sanning, frihet och fosterbygd.
Z. Topelins.
Ni har kanske sett henne, denna kvinna,
som i hemmet anser sig hafva sin förnämsta
verkningskrets, denna moder, som i sina barns
uppfostran ser sin viktigaste uppgift. Ni
har kanske hört henne tala om sina erfaren-
heter, hört hennes åsikter om t. ex. barnaun-
dervisning. Måhända hade hon icke mycket
nytt att säga, måhända var framställningen
icke något mästerverk, men hennes lärdomar
voro dock förtjänta af ett bättre öde än att
lemnas obeaktade. Låtom oss därför ännu
en gång höra hennes tankar!
Då jag inträdde i moderskallet — yttrade
hon — var jag litet eller intet förberedd på
att fylla denna sköna, men maktpåliggande
uppgift. Jag begick det ena misstaget efter
det andra, och det var först efter mycket
irrande hit och dit, som det lyckades mig att —
jag älskar tro det — komma in på rätta
stråten. Jag vill nu vidröra endast den de-
len af min uppfostrande verksamhet, som in-
nefattas i det vanliga begreppet undervisning.
Redan tidigt märkte jag hos mina barn en
stark benägenhet att se, att vidröra, att rifva
sönder snart sagdt allting, som låg i deras
väg. I början fattade jag detta som ett ut-
tryck af okynue, ja, jag var böjd för att häri
se ett bevis på syndens makt. Men genom
fortsatta iakttagelser rubbades denna mörka
åsikt. Jag fann den nämnda benägenheten
vara starkare, när barnet fick att göra med
något nytt eller ovanligt, som väckt dess upp-
märksamhet, och allt mer blef det mig klart,
att jag här hade att göra med en af själs-
lifvets viktigaste instinkter: kunskapstörsten.
Under de första åren af barnens lif yttrade
sig själsverksamheten förnämligast genom att
göra iakttagelser, samla stoff. Men så små-
ningom började de göra jämförelser och fun-
dera öfver orsaker och verkningar. Då kommo
de med sina frågor, oupphörliga, enfaldiga,
men icke sällan mycket träffande. Nu gällde
det att sätta sig in i barnets tankegång och
att svara, innan dess intresse svalnat. Yid
sådana tillfällen får man icke stöta barnet
ifrån sig, ty har det upprepade gånger för-
gäfves sökt lösning på de gåtor lifvets före-
teelser framställa, försjunker det icke sällan
i slö likgiltighet. Skall barnets själslif icke
vissna eller förkrympas, behöfvas icke blott
nya företeelser, som väcka intresse, utan äfven
en ledande och stödjande hand, som kan föra
den spädå anden fram på vetandets vexlande
mark.
Kom så den tid, då barnen närmade sig
den vanliga skolåldern, och nu rådgjorde jag
med min man, om de icke borde sändas i
skolan. Där skulle de ju få sin vetgirighet
tillfredsställd. Men ju mera vi jämförde vil-
koren härför med förhållandena i skolan,
dess tydligare blef det för oss, att denna icke
kunde, på deras dåvarande ståndpunkt, vara
fullt lämplig för deras vare sig kroppsliga
eller andliga utveckling. Skolan har och
måste väl hafva sin bestämda lästid, läsord-
ning och lärokurs. Hon måste föredraga
ett visst ämne på en bestämd tid, antingen
barnets intresse därför kunnat väckas eller
icke, antingen barnet i sin själ för tillfället
har rum för det meddelade eller icke. Hvad
som lämpar sig för det ena barnet, kan vara
olämpligt för det andra, men skolan med sitt
stora antal lärjungar kan icke taga hänsyn
härtill. De företeelser, skolan kan åstadkomma
som stoff för undervisningen, måste blifva
mycket inskränkta samt mer eller mindre konst-
lade och sålunda af föga intresse. Skolan
måste därför i väsentlig mån bygga på de
erfarenheter, barnet utom densamma inhemtät,
men dessa äro hos det sexåriga barnet otill-
räckliga för det afsedda ändamålet, hvarför
mycket af skolkunskapen under den tidigare
åldern ieke kan blifva annat än tomma ord,
utan motsvarande föreställningar. När vi där-
till tänkte på det tvång, skoldisciplinen på-
lägger, på skolans vanligen bristfälliga hygi-
eniska förhållanden, på möjligheten att bar-
nasinnet där kunde skadas genom hård eller
annars genom felaktig behandling, kommo vi
till den slutsats, att hemmet ännu ett par år
vore våra barns bästa skola, och att jag skulle
själf bestrida deras första undervisning. Vi
voro nämligen icke i den ekonomiska ställ-
ning, att vi hade råd att underhålla en lära-
rinna, men äfven om vi kunnat det, hade
jag knappast valt denna utväg, emedan jag
icke var säker på att finna någon med det
kärleksfulla tålamod, som är en bland de
viktigaste förutsättningarna för ett framgångs-
rikt- undervisningsarbete.
Jag grep mig alltså an med min nya upp-
gift. Till en början mera tillfälligt och un-
der lekens form, sedermera med större plan-
mässighet. Min grundsats var: utgå från
omedelbar åskådning. Och jag behöfde icke
söka efter föremål, som väckte barnens in-
tresse. Husdjuren på betesmarken, fåglarne,
som byggde sitt bo omkring vårt hem, flugan
på fönstret, fjäriln och snäckan i trädgården,
blommorna på ängen, regnbågen i skyn, stjär-
norna på himmelen, skogen, åkern, sjön, hus-
liga sysselsättningar — allt gaf.anledning
till rika upptäckter och viktiga slutsatser.
Undervisningen tog alltid det naturliga sam-
talets form; barnen fingo sålunda själfva fram-
ställa frågor och göra sina anmärkningar.
Särskildt bemödade jag mig om, att de måtte
se med sina ögon och tänka sina egna tan-
kar. Men jag fick akta mig för att söka
hos dem tvinga in något, som de på sin då-
varande ståndpunkt icke kunde se eller icke
kände behof af att veta. Tillika sökte jag
gifva dem sådana sysselsättningar, som på
samma gång tillfredsställde deras behof af
stärkande rörelse och väckte deras eftertanke.
Så hjälpte jag dem att i trädgården anordna
ett litet »land», * på hvilket de fingo så några
köksväxt- och blomsterfrön, några korn af
sädesslagen, sätta några potatisbitar m. m.,
och jag måste förvånas öfver den kärlek och
ömhet, med hvilken de vattnade och vårdade
de spirande växterna, det intresse, med hvil-
ket de iakttogo de småningom inträdande för-
ändringarna, och den glädje, hvarmed de hel-
sade blommor och frukt. Sålunda fmgo de
med egna ögon följa några lefvande varelsers
utveckling från det slumrande fröet till den
mognade frukten, och den kunskap, de däri-
genom med någon ledning vunno, hade säker-
ligen den stora förtjänsten att alltid stå frisk
i minnet.
Af planscher har jag mycket litet begag-
nat mig. De bilderböcker och planscher,
som i allmänhet stå barnen till buds, äro
vanligen mycket illa gjorda och åstadkomma
därför mer skada än gagn. Men äfven goda
afbildningar äro ej alltid lämpliga vid den
första undervisningen, ty om barnet icke förut
eger närbesläktade föreställningar, framkal-
lade genom verkliga föremål eller tilldragel-
ser, kan det icke öfverflytta den genom plan-
scher framkallade föreställningen på den af-
bildade verkligheten, hvarför det i så fall
går det oerfarna barnet som den okunnige
katoliken, hvilken icke förmår skilja mellan
madonnan själf och hennes bild i kapellet.
Under studiet af naturen kommo vi nästan
utan att veta det in på matematiken. Stän-
* Ett par trälådor, fyllda med jord, hade ock kun-
nat användas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
