Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 349
han redan glömt Anna Stjärnhök. Nej de voro
utan skuld, ingen af dem hade velat detta.
Det var den blide Löwenborg, han med tå-
ren i ögat och löjet på läpparne, som den da-
gen var ridåuppdragare. Förströdd af många
sorgens minnen, märkte han föga af denna
världens ting och hade aldrig lärt att sköta
dem rätt. Då han nu såg, att Gösta och Ma-
rianne intagit en ny ställning, trodde han, att
detta också hörde till tablån, och så började
han rycka i ridåsnöret.
De unga på balkongen märkte intet, förrän
applådåskan åter dundrade emot dem.
Marianne ryckte till och ville fly, men Gö-
sta höll fast henne hviskande:
»Stå stilla, de tro, att det hör till tablån.»
Han kände, hur hennes kropp skalf af en
rysning, och hur kyssarnas glöd slocknade på
hennes läppar.
»Yar inte rädd», hviskade han, »sköna läp-
par hafva rätt att kyssa.»
De måste stå kvar, medan ridån gick upp
och gick ner, och hvarje gång de hundra par
ögonen sågo dem, framdundrade lika många
par händer en stormande applåd.
Ty det är vackert att se två sköna, unga
människor ge en framställning af kärlekens
lycka. Ingen kunde tro, att dessa kyssar voro
annat än teaterbländverk, ingen anade, att se-
noran skalf af blygsel och riddaren af oro.
Ingen kunde tro, att ej alltsammans hörde till
tablån.
Ändtligen stodo Marianne och Gösta bakom
scenen.
Hon strök sig öfver pannan uppåt bårfästet.
»Jag förstår mig ej själf,» sade hon.
»Fy skam, fröken Marianne,» sade han, gri-
maserande, och slog ut med händerna. »Kyssa
Gösta Berling, fy skam!»
Marianne måste skratta.
»En och hvar vet ju, att Gösta Berling är
oemotståndlig, mitt fel är ej större än andras.»
Och de kommo i all sämja öfverens att hålla
god min, på det att ingen skulle misstänka
sanningen.
»Kan jag vara säker på, att sanningen al-
drig kommer ut, herr Gösta?» frågade hon, då
de skulle gå in bland åskådarne.
»Det kan fröken Marianne. Kavaljererna
kunna tiga, för dem svarar jag »
Hon fällde ögonlocken, och ett egendomligt
leende krusade hennes läppar.
»Om ändå sanningen komme ut, hvad skulle
då människor tro om mig, herr Gösta?»
»De skola ej tro någonting, de skola veta,
att detta ingenting betyder, de skola tänka,
att vi voro inne i rollen och fortsatte att
spela. »
Ännu en fråga kom smygande fram under
de fällda ögonlocken under det påtagna leendet.
»Men herr Gösta själf? Hvad tänker herr
Gösta om saken?»
»Jag tänker, att fröken Marianne är kär i
mig», skämtade han.
»Tro ingenting sådant», smålog hon, »då
måste jag genomborra herr Gösta med denna
min spanska dolk för att visa, att herr Gösta
har orätt.»
»Dyra äro kvinnokyssar», sade Gösta. »Ko-
star det lifvet att kyssas af fröken Marianne?»
Då kom en blick ljungande mot honom ur
Mariannes ögon, så skarp, att den kändes som
en stöt.
»Jag ville se honom död, Gösta Berling,
död, död.»
Dessa ord tände gammal längtan i poetens
blod.
»Ack,» sade han, »att dessa ord vore mer
än ord, att de vore pilar, som komme hvi-
nande ur ett mörkt snår, att de vore dolk el-
ler gift och hade makt att förgöra denna usla
kropp samt gifva min själ friheten.»
Hon var åter lugn och småleende.
»Barnsligheter», sade hon och tog hans arm
för att bege sig ut bland gästerna.
De bibehöllo sina kostymer, och deras tri-
umfer förnyades, då de visade sig utom sce-
nen. Alla berömde dem. Ingen misstänkte
något.
Balen började åter, men Gösta flydde bort
från balsalen.
Poeten begaf sig in i rökrummen till de
gamle herrarne och tog plats vid ett af spel-
borden. Han råkade slå sig ned vid samma
bord, där den väldige herrn till Björne satt
och spelade knack, omvexlande med det att
han höll polsk bank och samlade en stor hög
af sexstyfrar och tolfskillingar framför sig.
Spelet gick redan högt, nu satte Gösta än
värre fart i det. De gröna banksedlarne kom-
mo fram, och alltjämt växte penninghögen fram-
för den väldige Melchior Sinclaire.
Men äfven framför Gösta samlades både slan-
tar och sedlar, och snart var han den ende,
som höll ut i kampen mot den store bruks-
patron på Björne. Snart vandrade till och
med den stora penninghögen öfver från Mel-
chior Sinclaire till Gösta Berling.
»Gösta, min gosse», ropade brukspatronen
skrattande, då han spelat bort allt, som fanns
i plånbok och börs. »Hur skola vi nu bära
oss åt ? Jag är pank, och jag spelar aldrig
med lånta pengar, det har jag lofvat mor
min. »
Han fann dock på råd, han spelade bort
klockan och bäfverpälsen och var just i färd
med att sätta ut häst och släde, då Sintram
hejdade honom.
»Sätt opp något att vinna på», rådde ho-
nom den elake brukspatron på Fors. »Sätt
upp något, som kan bryta oturen.»
»Vete tusan, hvad jag då skall finna på.»
»Spela om ditt rödaste hjärteblod, bror Mel-
chior, spela om dotter din.»
»Det kan brukspatron tryggt våga», sade
Gösta skrattande. »Den vinsten får jag aldrig
under tak.»
Den väldige Melchior kunde ej heller göra
annat än skratta. Han tålde ej gärna, att Ma-
riannes namn nämndes vid spelborden, men
detta var så rasande galet, att han ej kunde
bli ond. Spela bort Marianne till Gösta, ja,
det kunde han gärna våga.
»Det vill säga», förklarade han, »att om
du kan vinna hennes jaord, Gösta, så sätter
jag ut min välsignelse till äktenskapet på det
här kortet.»
Gösta satte ut hela sin vinst, och spelet
började. Han vann, och brukspatron Sinclaire
upphörde att spela. Han kunde ej strida med
oturen, det såg han.
Nå, Gösta Berling, Gösta Berling, klappar
ej ditt hjärta vid allt detta? Förstår du ej
ditt eget öde? Hvad betydde Mariannes kys-
sar, hvad betydde hennes vrede, förstår du ej
mer ett kvinnohjärta? Och nu detta vunna
parti! Ser du ej, ödet vill hvad kärleken vill,
upp Gösta Berling!
Nej, den kvällen är ej Gösta Berling i er-
öfrarlynne. Han knotar öfver hjärtats obevek-
lighet. Hvarför botas kärlek blott med kär-
lek? Han vet dock slutet på alla dessa vack-
ra visor. Ingen kan hålla ut med honom.
Kärlek finns för honom, men ej en hustru.
Det är ej lönt att försöka.
Iduns panoptikon.
Hararna hvitna, och rönndrufvan glöder,
och tåget församlas: mot söder, mot söder!
Långhalsade tranor och feta vildgäss sträcka
ut i spetsig fylking för att göra visit hos sina
gamla vänner, de heliga ibisfåglarne, som
klapprande med näbbarna klifva i Nilens gytja
och se förbålt filosofiska ut, fastän de i själfva
verket endast grubbla på, hvar de skula snappa
åt sig de fetaste grodorna. Det är med dju-
ren som med människorna : den som har det
bästa födgeniet får också det största anseendet.
Samtidigt som grågässen flytta till krokodi-
lernas och ibisfåglarnes land, drager hit upp
till hufvudstaden en brokig s^ärm af ett helt
annat slags flyttfåglar. De fiyttfäglarne hafva
nog sitt mål bestämdt, men de komma från
skilda nejder och väderstreck, från nordan,
sunnan och vestan. Det är stora flockar af
landsbygdens töser, som tro att de egyptiska
köttgrytorna företrädesvis puttra i Stockholms-
herrskapernas kök, och som längta efter frö-
kenfasoner, kyssmejomdukan-hatt och fäst-
man som »ä ve’ garde’». De komma dra-
gande hit, icke luftvägen, utan, som ordentliga
och anspråkslösa flickor anstår, i tredje klas-
sens järnvägsvagn, men när de väl kommit hit
och göra sina anfall mot kommissionskontoren,
så samla de sig gärna i långa led, gå arm i
arm och ta upp hela gatubredden, störa tra-
fiken och se landtligt oförderfvade ut. Af sina
matmödrar —- ifall de stackars töserna lyckas
skaffa sig några sådana —- få de ofta nog det
vitsordet, att de äro riktiga gäss.
Vildgässen stanna, som man vet, icke i py-
ramidernas land längre än till våren. Det är
icke sagdt, att de landtliga tärnorna ge sig ro
så länge, innan de flytta ut på nytt, ty om de
också icke gripas af längtan till fädernejorden,
så händer det som oftast, att de fattas af en
brinnande åtrå efter en »kondition», där man
har det bättre, d. v. s. där arbetet är mindre
och lönen större, eller åtminstone där man är
mer ogenerad.
De befjädrade flyttfåglarne äro icke sällan
utsatta för en närgången uppmärksamhet af ett
slags beväpnadt manfolk, som kallas jägare.
Likaså de bygdens tärnor, som hvarje höst
sträcka hit upp, men de lära vara mindre svåra
att få inom håll, och de gossar, som jaga dem,
kallas för militärer. Men grågåsens och den
landtliga tärnans förföljare ha ofta nog precis
samma motiv för sin sport: nöjet är en bisak,
men ett förbättradt kosthåll är hufvudsaken.
Flyttfåglarne hafva den inrotade vanan att
byta om dräkt höst och vår. De rugga, som
zoologerna kalla det. Våra tjänsteflickor byta
också om skrud minst ett par gånger om året,
men äro de något så när försigkomna, så hafva
de ingenting emot att dessemellan företaga ex-
tra ruggningar huru ofta som helst. Och då
grågåsen ej känner till någon vidlyftig mod-
journal, utan har samma snitt och färg på sina
vår- och vinterklädningar det ena året efter
det andra, så har däremot den näpna köks-
eller kammargåsen en utpräglad benägenhet för
ombyte. Hon visar i allmänhet ett rörande
förtroende till sin matmors eller fröknarnas i
familjen smak i val af snitt och färg och
imiterar dem gärna, men kommer vanligtvis
ett par säsonger senare. Dock finns det äf-
ven exempel — och de börja bli allt talrikare
— på att hon ibland hinner attrapera mode-
journalens nyheter före sin matmor eller dött-
rarna i huset, och öfverhufvud visar hon ej
sällan anlag, som mer tyda på frändskap med
påfågeln, än med den enkla och prosaiskt red-
bara gåsen.
C. W. SCHUMACHER / För Sveriges
Kongl. Hofleveruntör. | H 11 S Ml Ö d P P I
Spisbröd Cakes o. Biscuits
försändes öfver hela riket.
\ STOCKHOLM,
I 17 Norrlandstiatan 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
