Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 I DU N 1891
digt fingo vi att göra med antal, storlek och
form. Yid det som sålunda pä åskådningens
väg vunnits kunde de speciella räkneöfnin-
garna anknytas. Först anställdes en mängd
operationer med talen 1—10, därefter öfver-
gingo vi till talserien 11—20 och slutligen
till större tal. Med frän tändsatsen befriade
tändstickor, dels lösa, dels hopbuntade, kunde
de olika talsorterna — ental, tiotal, hundra-
tal — åskådliggöras. Tändstickorna fingo
ock tjäna till gränser för åtskilliga geometri-
ska figurer. I en bygglåda hade vi tillgång
på kuber, prismor, cylindrar, pyramider och
klot. Så måste äfven leksakerna gifva sin
tribut. Sedan barnen blifvit mera försigkomna,
fingo de göra beräkningar öfver kostnaden
af inköp på torget eller i handelsbodarne
o. s. v. Detta har alltid intresserat dem.
Ingenting eggar barnet mera än att se sin
kunskap vara till praktiskt gagn.
Med ofvan antydda studium af naturen
sammanknöt jag äfven undervisningen i geo-
grafi. Af mina nyss uttalade åsikter om
planscher som åskådningsmateriel torde det
vara klart, att jag ieke kunde börja med
kartan. De allmännaste geografiska begrep-
pen — t. ex. land, sjö, berg, höjd, dal, flod,
slätt m, fl. — måste läras i naturen. Först
sedan vi genom vandringen i hemmets omgif-
ningar vunnit en noggran kännedom om trak-
ten, uppritade jag däröfver, medan barnen
sågo på, en enkel karta, som upptog endast
hvad de i verkligheten kände till, och som
därför blef lätt att öfversätta och förstå.
Sedan öfvergick jag till en karta, som i min-
dre skala upptog hembygden med omgifvande
landsdelar. Härigenom fingo barnen föreställ-
ning om proportionerna mellan kartan och
landet, hembygden och det omgifvande land-
skapet. Därefter kunde jag utan svårighet
använda vanliga skolkartor. Aldrig får man
dock glömma, att dessa icke äro annat än
medel. Genom liffulla skildringar måste bar-
nets fantasi ständigt eggas till upprepade ut-
flykter från kartan till den genom henne af-
bildade naturen. Bäst lyckas man, om lek-
tionerna få formen af fingerade resor. Likaså
underlättas uppfattningen af kartan genom
reseberättelser. Min sjuårige gosse hörde en
gång hos en af våra grannar en sjökapten
berätta om sina färder. Ingen märkte, att
gossen ens hörde på. Men så snart han kom
hem, tog han fram sin kartbok, och jag må-
ste på kartan följa honom öfver alla haf,
kaptenen befarit, och till alla länder, denne
besökt. Och han inhemtade härunder på någ-
ra få stunder mera geografiskt vetande, än
jag funnit andra barn vinna genom lexläs-
ning under en hel termin. (Slut i nästa n:r.)
Ur
Gösta Berlings saga
af
Selma Lagerlöf.
Balen på Ekeby.:i:
||j forna tiders kvinnor, detta är berättel-
i * sen om, hur ännu en af er gaf Gösta
Berling sin kärlek.
* Som ett nytt prof ur det nu fullfärdiga och un-
der tryckning varande arbetet »Gösta Berlings saga»
anföra vi ofvanstående utdrag ur kapitlet om »Ba-
len på Ekeby». Vi antaga, att det skall läsas med
intresse af tidningens läsarinnor. Bed.
Knappast hade Anna Stjärnhöks kyssar slock-
nat på hans läppar, knappast hade han upp-
hört att känna tryckningen af hennes hvita
armar kring sin hals, och redan mötte honom
ännu skönare läppar, redan sträcktes ännu hvi-
tare armar mot honom.
Han kunde ju intet annat göra än mottaga
den ljufvaste af gåfvor. Obevekligt är hjärtat
i sin gamla vana att älska. För hvarje ny
kärlekssorg vet det ingen annan lisa än ny
kärlekslycka. Så måste den, som bränner sig.
på hett järn, döfva svedan genom att bränna
sig än en gång.
Fjorton dagar efter balen på Borg var det
fest på Ekeby.
Det var den härligaste af fester, men fråga
ej för hvem, fråga ej för hvad. För det en-
da, för hvilket det af ålder är lönt att göra
fester, var den anordnad, för att ögon skulle
stråla, hjärtan klappa, fötter dansa, för att
glädjen måtte stiga ned bland människorna, för
att händer skulle mötas, sköna läppar kyssa —
Åhnej, tyst, tala inte om kyssar!
Hvilken fest var det ej! Gamle n än och i
kvinnor kunde bli unga på nytt, le och fröj-
das, bara de talade om den.
O, forna tiders kvinnor, det var ni, som egde
nyckeln till paradisets port.
Ekeby salar vimla af de ljufvaste af er ljufva
skara. Där är den unga grefvinnan Dohna,
sprittande glad och lysten efter lek och dans,
såsom det anstår hennes tjugu år, där äro lag-
mannens i Munkerud vackra döttrar och de
glada fröknarna på Berga, där är Anna Stjärn-
hök, tusen gånger vackrare än förr i det blida
svårmod, som kommit öfver henne alltsedan den
natt, då hon jagades af vargarne, där äro ännu
många Here, som väl ej ännu äro glömda, men
snart skola vara det, och där är äfven den
sköna Marianne Sinclaire.
Ah, äfven hon, den skönaste bland de skö-
na, en herskarinna bland människor, den gu-
domliga, den bedårande Marianne Sinclaire har
värdigats komma.
Hon, den ryktbara, som lyst vid kungens
hof, glänst i grefveslotten, skönhetens drott-
ning, som dragit rundt om landet och tagit
hyllning öfverallt, hon som tände kärlekens
gnista, hvar hon visade sig, hon hade värdi-
gats komma på kavaljerernas fest.
Sagan om hennes segrar fyllde landet.
Man talade om de grefvekronor, som sväf-
vat öfver hennes hufvud, om de millioner, som
lagts för hennes fötter, om de krigarsvärd och
skaldekransar, hvilkas glans lockat henne.
Och ej blott skönhet egde hon. Hon var
snillrik och lärd. Tidens bäste män gladdes
åt att samtala med henne. Hon författade ej
själf, men många af hennes idéer, som hon
nedlagt i sina diktande vänners själar, lefde
upp i säng.
Patron Julius, som förstod sig på allt, ha-
de anordnat en tablå, enkom för att Marianne
skulle få stråla i full glans.
På teatern, som var uppsatt i stora salon-
gen på Ekeby, sutto de hundra gästerna och
sågo på scenen Spaniens gula måne vandra
fram öfver en mörk natthimmel. En don Juan
kom, smygande längs Sevillas gator, och stan-
nade under en murgrönsklädd balkong. Han
var förklädd till munk, dock kunde man se
en broderad manschett sticka fram under är-
men och en blank värjspets under kåpans fåll.
Den förklädde höjde sin röst till sång:
Jag kysser ingen flickas mun
Och ej min läpp till bägarns rand,
Till skummig drufsaft för.
En kind, hvars hy så fin och tunn
Mitt ögonkast har satt i brand,
En blick, som söker min ibland,
Slikt ej mitt hjärta rör.
Kom icke i er skönhets glans,
Senora, fram till gallret här,
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
Madonnan är min bjärtans kär,
Och vattenkrukan tiöstarn är,
Dit jag i sorgen flyr.
Då han tystnade, trädde Marianne ut på
balkongen, klädd i svart sammet och spets-
slöja. Hon lutade sig ut öfver gallerverket
och sjöng långsamt och ironiskt:
Hvarför då dröja, fromme man,
I midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Men så med ens varmt och lifligt:
Nej fly, fly bort, man komma kan.
En värja sticker fram så lång;
Man hör nog, trots all helig säng,
Sporrklangen från din häl.
Vid dessa ord kastade munken sin förkläd-
nad, och Gösta Berling stod under balkongen
i riddardräkt af silke och guld. Han aktade
ej den skönas varning, tvärtom klättrade han
nppför en af balkongpelarne, svingade öfver
balustraden, och så som patron Julius anord-
nat det, föll han på knä vid den sköna Ma-
riannes fötter.
Huldrikt smålog hon mot honom, räckte ho-
nom sin hand att kyssa, och medan de unga
tu betraktade hvarandra, försjunkna i kärlek,
föll ridån.
Man hade aldrig sett något vackrare på
Ekeby än dessa båda unga på den månskens-
belysta balkongen. Ridån måste dragas upp
gång på gång. Ett åskmoln var den, ur hvil-
ket himlens härlighet framblixtrade, och hvarje
ny ljungeld följdes af en dånande åska af app-
låder.
Hon är skön, underbart skön denna Mari-
anne. Hon har ljust hår och mörkblå ögon
under svarta ögonbryn. Hennes näsas böj-
ning är ojämförlig i sin djärfhet och elegans,
hennes mun, kinder, haka, ega utsökta former.
Bredvid henne blifva alla andra ansikten grof-
va, inför hennes genomskinliga hy tyckes allt
annat mörkt och fult.
Och dessutom ligger behag i hvarje blick,
i hvarje ord, i hvar och en af den ståtliga
figurens rörelser.
Och framför henne låg Gösta Berling med
ett ansikte vekt som en skalds och djärft som
en fältherres, med djupa ögon, som glittra af
skälmskhet och snille, som tigga och truga.
Smidig och kraftfull var han, eldig och in-
tagande.
Medan ridån gick upp och gick ner, stodo
de unga alltjämt kvar i samma ställning. Gö-
stas ögon fasthöllo den sköna Marianne, de
tiggde, de trugade.
Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla,
ingen såg dem.
Då böjde den sköna Marianne sig ned och
kysste Gösta Berling. Hon vet icke hvarför,
hon måste. Han sträckte upp armarne kring
hennes hufvud och höll henne fast. Hon kysste
honom gång på gång.
Men det var balkongen, det var månskenet,
det var spetsslöjan, riddardräkten, sången, app-
låderna, som hade all skulden, de stackars
unga människorna voro oskyldiga. Icke hade
de velat det. Ej hade hon skjutit undan gref-
vekronor, som sväfvat öfver hennes hufvud,
och gått förbi millioner, som legat för hennes
fot, af längtan efter Gösta Berling, ej hade
Otto Lincivalls S’v1t>elicäi*slua,ia.ca.eX rekommenderar sitt nya välsorterade lager af Sybehör samt artik"
Hamngatan 14, midt för Kungsträdgården, lar ft>r dam- och barnbeklädnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
