Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 IDUN lai»
Till en början hade hon emellanåt gått in till
sin man i dennes arbetsrum för att söka få till stånd
ett af deras forna lifvande samtal; hon medförde
böcker, som hon kom och ville tala med honom
om, och dylikt, men det var så sällan han nu-
mera hade tid öfrig åt henne. Och aldrig blef
han häller så där inspirerad som förr : hon kunde
ibland pröfvande, liksom om hon ej riktigt litade
på sina egna ögon och öron, se på honom med
en känsla af, att hon förlorat något, och undran-
de, hvarför hans röst lät så torr emot förr.
»Kära barn, lemna mig i ro,» -— »jag har inte
tid nu, lilla vän» — »stör mig inte, jag skall
skrifva en inlaga, ett föredrag, en predikan, och
plikten framför allt,» så lät det nästan alltid, och
modfälld återvände hon då in till sig i den lilla
matsalen.
Det var inte långt ifrån, att hon var lika ensam
nu som förr, och därtill kom en alldeles ny kän-
sla, liksom af något aggande; hon hade trott, att
den stora världen var något helt annat än det,
hon nu lärt känna. Den var ju nästan lik den,
hon nyss lemnat i det tysta barndomshemmet.
Hennes af den första kärleken väckta liflighet
försvann så småningom äter, och då hon efter
något år fick en flicka med hennes egna stora
ögon i omedveten lofvande skönhet, brydde hon
sig ej mera om att tänka på, om världen vore så
eller så. »Plikten framför allt», så sade ju hen-
nes mor, och så sade hennes man, dessa båda,
som hittills varit henne de käraste, och hvad
mera behöfde hon nu, då dessa ljufva barnaögon
strålade in i hennes hf all den glädje, allt det
solsken, hon hittills gått miste om.
Deras lif förändrades ej synnerligt mycket, då
hennes man ’ från komminister blef stadens ordi-
narie prest. Deu största förändringen var’ flytt-
ningen till prestgården midt framför kyrkan, där
församlingens gåfva till den nye kyrkoherden, ett
vackert piano, stod i salen.
Själf hade hon aldrig lärt att spela, men hen-
nes små — de voro nu tre — skulle lära detta,
och ofta, då hennes man var ute i ämbetsgöro
mål och barnen voro lagda inne i den lilla gaf-
velkammaren med det stora fönstret, som vackert
omslingrades af vinrankan, ofta satt hon då vid
pianot och njöt af att för sig själf framlocka
milda långa toner, till en början obestämda, en
och en ton i sänder, men så småningom samlade
dessa sig till någon melodi, hon hört, någon
psalm eller folkvisa, och sakta sjöng hon då or-
den till med sin klara, något djupa altröst. Detta
blef till sist hennes högsta och enda nöje, nästan
hvarje aflon —• i synnerhet om sommaren, då
man ej tände ljus — satt hon där allena, medan
skymningen, ökad genom kyrkans och trädens
djupa skugga, föll allt mera på och syrsorna
utanför det öppna fönstret sjöngo med i hennes
sång, utan att hon ens hörde dem.
Till en början, då de nyss flyttat till prestgår-
den, gjorde kyrkuret henne nervös; men snart
nog vande hon sig äfven vid detta. Hon hörde
det slå timme efter timme, dag efter dag, vinter
och sommar, utan att hennes tankar rätt fatlade
ljudet; hon saknade visserligen solen, som kyrk-
väggen och de höga träden, hvars grenar lågo ut
öfver prestgårdens röda tegeltak, undam-kymde,
men det föll henne ej in, att det kunde vara an-
norlunda, hon såg på backåsen på vikens andra
strand — tagg vid tagg, men utan tanke på,
hvad som kunde finnas där bakom. Hennes själ
trängtade hvarken till mera skönhet eller rikare
lif. Gärna gick hon ut längs stranden, och då
njöt hon af skiftningarna i vattnet, det mörka
där ute, där strömmen gick, liksom lockade hen-
ne, och hon gladde sig åt solbrylningarna öfver
sandbackarne, men utan att göra klart för sig,
hvari skönheten i detla egentligen beslod.
Fåglar och blommor älskade hon instinktlikt,
men de hade dock ej något språk till hennes
själ — detta hade endast pianot i skymnings-
stunderna, men framför allt de ljufva läppar, som
räcktes henne af hennes tre älsklingar, och i de-
ras ögon såg hon större skönhet, än hvad viken
med hela dess glimmande vattenyta kunde erbju-
da henne.
Hela sommardagar kunde hon sitta i den lum-
miga trädgården, som tillhörde prestbostället, sys-
selsatt med någon sömnad, eller också, och of-
tast, alldeles sysslolös, bängifvande sig åt det
välbefinnande, hon alltid erfor ute i naturen, och
tillräckligt lycklig, då hennes barn lekte omkring
henne i sanden, medan hon genom det öppna
fönstret i sin mans rum kunde se hans gestalt
nedlutat öfver skrifbordet.
I bland satte hon sig också på dörrtröskeln åt
gården, under vinrankan, som hon aldrig tillät
skäras, och hvars långa gröna grenar nästan hin-
drade ingången och hängde ned, omgifvande hen-
nes hufvud, där hon satt, som med en vacker
ram; ibland försökte hon, då hon satt där, att
tyda den nötta inskriften på den halfva grafste-
nen utanför dörren, men oftast satt hon orörlig,
stirrande med de stora mörka ögonen upp mot
himlen öfver den motsatta byggnadens röda tak
och utan att höra barnens jol er, där de lekte
omkring brunnen midt på den stora gården.
Det hade stundom kommit något frånvarande
öfver henne; sina barn älskade hon med hela sin
ursprungliga glödande kraft; hon kunde öfverhölja
dem med kyssar, med häftiga smekningar, trycka
dem i sina armar, så att de nästan jämrade sig,
hon kunde sitta timtals och se på dem, sedan de
somnat, men på något egentligt praktiskt sätt sys-
selsatte hon sig ej med dem. Hon var i det hela
taget ej någon driftig husmor; de praktiska göro-
målen tilltalade henne ej, och hon skötte dem
långt mindre af lust än af sträng pliktkänsla.
Att hennes man var den han var, den stille,
tystlåtne, fromme presten, liflig endast i sitt äm-
/bele eller i sina folkliga intressen, det hade hon
så småningom funnit sig uti.
I enformighet och ensamhet, då den ena dagen
är den andra lik och endast kyrkurets slag för-
kunnar, att timme långsamt skrider efter timme,
då allting annat liksom stannat af, allt står vän-
tande på något, på hvad? — något obes’ämdt,
något som aldrig blifvit tänkt till slut, förnummet
endast som en hemlig instinktlik längtan, i sådan
enformighet blir tiden som ett omätligt haf utan
gränser, ett sådant, som man understundom skön-
jer i drömmen, men då utan att någonsin kunna
hinna öfver det bort till andra stranden,
Och det tycktes henne, som om den tid, som
låg mellan den stunden, då han så ömt hade ta-
lat till henne i föräldrahemmet, då han så eldigt
kysst henne och kommit hennes hjärta att klappa
och alla pulsar att slå med dubbel fart, att tiden
mellan då och nu, där han satt så trygg och
rökte sin pipa, redan något grå i håret, och nä-
stan mekaniskt ibland strök hennes kind eller
lätt, nästan utan att tänka därpå, kysste hennes
läppar med en sådan kyss, som ingenting säger,
som ej begär att besvaras, som gifves, ej af be-
hof att visa kärlek, utan af vana, — hon kände
mer än hon tänkte det, att denna mellanliggande
tid, som räknad i år ej steg till någon hög siffra,
var ett sådant obestämdt, oändligt, om ej just
tomrum, så ändå något mycket ödsligt, stilla-
stående.
Men sin kärlek till honom hade hon för sin
del bevarat långt undan all utplånande enformig-
het; den rufvade hon öfver som en hemlig Källa
till både saknad och stolthet, med dennas tillhjälp
lockade hon fram minnet af de få ljufva förlof-
ningsdagarne, hörde hon hans röst, såg åter den
varma blicken i hans ögon, denna blick och den-
na ton, som han - ågon gång, då han blef sär-
skildt inspirerad, kunde återfå på predikstolen, då
hans eljes entoniga stämma plötsligt blef klang-
rik och djup, då han lade bort konceptet och med
ögonen glänsande af lif och kärlek talade fridens
och evangeliets milda ord till alla de lyssnande
och då alltid djupt rörda åhörarne.
Men i hennes hjärta vunno hans ord då en
makt större än i någon annans — ja, hon trodde
hans tro, hon delade hans hopp, hon instämde i
hans böner, och hon kände, att här, här åtmin-
stone, kunde de fullt och helt mötas.
Hon var af naturen en rtligiöst anlagd kvinna,
och några tvilfvel i detta hänseende hade aldrig
uppstått hos henne, troligen först och främst på
grund af att hon hvarken i sitt föräldrahem eller
sedan hon lemnat detta kommit i beröring med
något, som kunde uppväcka dylika tankar hos
henne eller ens förmå henne att på egen hand
tänka öfver hvad hon trodde,
Och dock var hennes religiösa öfvertygelse ej
blott vanans makt öfver hennes sinne. Hennes
barnsliga, outvecklade ande fann i denna tro, som
i mannen hade en mildare och kärleksfullare tol-
kare än i den sträfve fadern, tillräcklig tröstegrund
öfver de obeslämda tvifvel, som någon gång kunde
uppstå hos henne.
Också bar hela det dagliga lifvet i prestgården
prägeln af den endräkt, som här vid lag rådde
mellan makarne, och den dagliga husandakten
försummades aldrig.
Dock bände det ofta att hon, då hon befann
sig ute i natur, liksom öfverväldigades af en säll-
sam oro, af någon obestämd ångest ; det föreföll
henne ibland, som om en makt, den hon alls ej
förstod och ej kunde förklara, ville draga henne
bort från den plats, där hon tyckte sig så fast
rotad, som om vikens klara vatten lockade henne
ned, eller som om skuggorna mellan åsarne där-
borta sträckte sig ut för att nå henne och draga
henne till sig. Stundom hände det henne då, att
hon föll på knä, ofta med barnen tryckta intill
sig, och uppsände böner till den Gud, som hon
visste hörde henne, och som hon var öfvertygad
om skulle hjälpa henne, och så stark var hennes
tro, att ångesten alltid gaf vika för en känsla af
trygghet och lättnad. Hon trodde då, att hon
ögonblickligen blifvit bönhörd, och detta gjorde,
att hon i alla det dagliga lifvets svårigheter sökte
dessas lösning i ett svärmiskt försjunkande i bön
än i att praktiskt taga itu med att reda härfvorna.
Det praktiska låg nu en gång ej för henne, och
jnst detta ådrog henne ofta nog någon misslynt
anmärkning från mannen öfver glömska eller nå-
gon oförsiktighet, begången med barnen. Hon
brukade mycket ofta taga dem med sig på långa
vandringar ut i nejden, ofta ned till stranden,
men allra helst bort till den lilla skogen, som låg
midt framför den gröna tungan, hvilken landet
sköt ut i viken.
Skogen var egentligen en plantering; men denna
hade under årtionden fått växa vildt och hade nu
den fria obundna skogens prägel, om man un-
dantager, att träden stodo i väl regelbundna
linier.
Men i skuggan här inne tyckte hon om att
försjunka i drömmar — om hvad? — det visste
hon knappt själf. Ett obestämdt drömmande väl-
behag, orsakadt af suset i löfven, då hon satt sig
under någon af de höga bokarne, hvilkas gråa,
raka stammar här och där buro lafvar och torr
mossa, och hvilkas vida löfhvalf räckte mer än
väl till att skugga öfver både henne och hennes
lilla »kycklingkull», som hon kallade sina små.
Hon fann ett obeskrilligt behag i att se in i de
hvälfda gångar, som träden bildade, och där det
var helt mörkt och hemlighetsfullt emot ute på
mera öppna fläckar, där solen lyste, och hon
kunde långa stunder beundra den vackra skogs-
marken, där nyutsprungna ljusgröna fina blad
stucko af emot de bruna vissna boklöfven, som
lågo kvar här från i fjol, ock där den hvita stjärn-
blomman eller någon liten blekröd geranium växte
intill de höga ormbunkarne.
Hennes man bad henne ofta akfa sig och bar-
nen för den förrädiska fukt, som gärna, äfven
midt i högsommaren, finnes i bokskogarna, där
marken sällan blir riktigt torr.
Men då skakade hon bara leende på sitt vackra
hufvud; ännu hade aldrig något ondt händt hvar-
ken henne eller de små. Hon visste nog, hvera
som höll sin skyddande hand öfver dem.
Och han hade aldrig haft hjärta att söka upp-
lysa henne om, att hon ej alltid skulle vänta sig,
att vår Herre i allt, både stort och smått, skulle
handla för henne, och att han nog hade rätt att
vänfa sig omtanke eller sundt förnuft af männi-
skorna, då han själf gifvit dem det, och dessutom,
tyckte kyrkoherde Törne, vak denna barnsliga
tillförsikt så älsklig, så vacker, den klädde rent
af hans hustru.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
”1 äktenskapskapitlet.”
Flere intresserade läsarinnor af Ellen Bergstöms
artikel »Komanen eller lifvet?» i näst sista numret af
Idun fråga vänligen, om det ej vore möjligt att äf-
ven få en framställning af, huru männen böra för-
hålla sig för att äfven de bidraga till lycka inom
äktenskapet. I nämnda artikel framhölls, att nog
ock männen hafva mycken skuld till misshälligheter
inom äktenskapet; det vore säkert många med oss,
som skulle vara mycket tacksamma att i Idun få
del af äfven den sidan af saken.
Intresserade läsarinnor af Idun.
Innehållsförteckning:
Ellen Key; af Hellen Lindgren. (Med porträtt) — Missio-
nären; poem af Sophie Linge. — Modern barnets första lära-
rinna; af J. P. Malmberg. Bel. med fjärde gruppens pris i
Iduns stora pristäfling — Ur Gösta Berlings saga ; af Selma
Lagerlöf: Balen på Ekeby. — Iduns panoptikon; af Sccevola.
— I »frägefrägan» ; af »En stackars landtfru». Förgyllning
pä glas och dithörande målning ; af E. B. — Teater^ och
musik. — I en vrå af världen, ber. för Idun af Cecilia Bååth-
Holmberg. (Forts.) — Från Iduns läsekrets.
Förlofninss ocli vigselrinsar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten ernedtnras omgående
_ i _-u_ „ .3 gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
feriaeUS Oetna., tant eller tagas i uthyte mot moderna arheten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
