Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 355
barndom skola naturligtvis finna genklang i
barnets själ. Men äfven i vår egentliga hi-
storia hafva vi mycket, som kan förtäljas för
de små. Härvid fordras dock, att förtäljaren
känner sina åhörare. Jag har därför stän-
digt haft till mål att berätta sådant, som va-
rit egnadt att stärka de goda anlagen och
motverka felen; jag har sökt att begagna de
bilder och jämförelser — med ett ord det
språk, som för mina barn varit lättast be-
gripligt. Och jag har vunnit den erfarenhe-
ten, att ingen moder borde försumma att själf
värma sina barns hjärtan vid den myckna
kärlek, det ädelmod, den stoihet, vår historia
ställer oss för ögonen, men äfven lära dem
att rysa vid de ogärningar, som fläcka den i
öfrigt tjusande taflan.
Våra helgdagar, isynnerhet högtiderna, hafva
gifvit rika anledningar till religionsundervis-
ning. Särskildt har han, som »är vägen, san-
ningen och lifvet», varit våra tankars mål.
Vi hafva följt honom ifrån krubban i Betle-
hem till »skyn, som tog honom bort». Vi
hafva sett honom såsom flitig lärjunge i temp-
let och lydig i hemmet, sett honom vid sjuk-
bädden och båren lindra människors nöd och
i bröllopssalen deltaga i deras glädje, hört
hans ljufliga ord om den himmelske faderns
kärlek, men äfven hans ljungande tal mot
själfviskheten och skrymteriet, hört honom
bedja för så väl fiender som vänner, sett ho-
nom taga barnen i sin famn och välsigna
dem, sett honom efter brinnande bön segra
öfver frestelser, synd och död. — Enkel och
okonstlad har jag sökt att göra framställnin-
gen. Ingen lexa, intet tvång, intet exami-
nerande har fått störande inverka på uppfatt-
ningen af den hänförande bilden. — I öfrigt
erbjöd det dagliga lifvet ständigt osökta till-
fällen att från bibelns olika områden fram-
ställa höga föredömen och varnande exempel
samt enkla kärnspråk -— allt egnadt att hos
barnen väcka en liflig känsla för fordringarna
på ett sedligt lif. De heliga sanningarna, på
detta sätt meddelade, just då barnets inre
blifvit för dem beredt, kunna icke blifva
en blott utanlexa, utan måste fastmer växa
samman med barnets själ, och det är min
fästa öfvertygelse, att det skall blifva svårt
för lifvets pröfningar och frestelser att rubba
en sådan barndomstro.
Annorlunda måste det förhålla sig med den
religionskunskap skolan kan meddela. Sko-
lan kan väl gifva varningar, formaningar,
lärdomar, men sällan på den tid då dessa
bäst behöfvas; aldrig kan hon såsom hemmet
tillse, att den gifna kunskapen tillämpas i bar-
nets lif. Vid sådant förhållande måste hos
barnet, om än omedvetet, den föreställningen
rotfästa sig, att det icke är så noga med
sambandet mellan lefverne och lära.
Med afsikt har jag ännu icke vidrört det
läroämne, som vanligen ställes först på pro-
gramed då det blir fråga om mindre barns
undervisning, nämligen innanläsning. Jag har
velat gifva detta ämne den plats i min fram-
ställning, som tillkommer det i mitt under-
visningssystem. Innanläsningen förutsätter en
i viss grad uppöfvad iakttagelse och tanke-
förmåga, om nämligen undervisningen däri icke
skall blifva för barnet motbjudande och så-
lunda förfelad. Det bör därför hafva åt-
njutit åtminstone någon direkt undervisning
inom de förut omtalade läroämnena, innan
det får taga till boken. Då kan denna re-
dan från början blifva till glädje för barnet;
det kan »lära läsa utan tårar».
För att kunna underlätta barnens möda
så mycket som möjligt skaffade jag mig kän-
nedom om den s. k. ljudmetoden, hvilken jag
hört mycket prisas. Det utmärkande för
denna metod är, att lärjungen bibringas kän-
nedom om de ljud, bokstäfverna beteckna, och
ej blott om dessas namn. Vokalljuden äro
alldeles lika med namnen på sina motsva-
rande tecken. Med de öfriga språkljuden är
förhållandet annorlunda. I namnet på t. ex.
bokstafven s (äss) förekomma tvänne ljud,
vokalljudet ä samt ett hväsljud. Just detta
sistnämnda är det, som tecknet s represente-
rar. Man kommer lätt nog underfund med,
hvilket ljud hvarje särskild konsonant beteck-
nar, om man från hans namn frånskiljer det
däri ingående vokalljudet. Man skall då
finna, att flertalet konsonantljud uppkomma
genom olika utandningar samt rörelser med
tungan, underkäken och läpparne, utan att
ljudbanden i struphufvudet behöfva vara i
verksamhet. — Innan den egentliga läsnin-
gen begynte, lärde jag barnen att efter gehör
skilja på de olika ljuden i kortare ord. Til-
lika fingo de öfva skrifning af bokstäfvernas
(skrifstilens) grundformer. Sådana förekomma
i snart sagdt hvarje »förskrift», hvarför jag
anser det onödigt att beskrifva dem.
Härefter vidtog den egentliga läsningen.
För själfva lärogången är det öfverflödigt att
redogöra, ty i hvilken som helst af de många
läroböcker, som i detta ämne under de sena-
ste åren utkommit, är vägen så väl utstakad,
att några svårare misstag i detta hänseende
knappast kunna äga rum. Jag vill därför
endast anmärka, att konsonanterna skola ome-
delbart sammanläsas med vokalerna utan fö-
regående stafning. Redan under första lek-
tionen kunna på detta sätt mindre ord »läsas
rent», och detta lysande resultat gör barnet
mycket nöje. För att lifligare inskärpa bok-
stäfvernas utseende i barnets minne och un-
derlätta erinringen af deras motsvarande ljud,
brukade jag åtskilliga mer eller mindre lyc-
kade liknelser och jämförelser, t. ex. b b’ir
en börda framför sig, d drager den efter sig,
p har en påse på ryggen; u är öppet «pp-
till, n nedtill, 1 är /ångt; o liknar munställ-
ningen vid uttalandet af ljudet; r räcker ut
en arm, f /äller (böjer) hufvudet, s .slingrar
sig o. s. v. Jämsides med läsningen öfvades
skrifning, så att åtminstone någon del af
hvarje läsöfning äfven skrefs. Så fortgick
det, tills alla ljudbeteckningarna blifvit inlärda.
På det följande stadiet kunde skriföfningarna
ordnas mera oberoende af hvarandra.
Vid undervisningen i detta ämne fordras
äfven under gynsamma förhållanden lugn
ihärdighet, och man måste med tålamod rätta
sig efter den pedagogiska regeln: »skynda lång-
samt». Blir man misslynt, händer det lätt,
att man antingen anstränger lärjungen öfver
förmågan eller ock afbryter arbetet med mot
honom riktade sårande tillmälen. Sådant är
farligt. Hån är vid uppfostran ett dåligt,
ja skadligt medel. Det icke blott förstör kun-
skapslusten, utan -— hvad värre är — beröf-
var oss barnets kärlek. Hvad barnet behöf-
ver är uppmuntran, glad uppmuntran. Den
bästa /astiden är de långa vinteraftnarne.
Lektionerna böra aldrig vara långa; såsom
allmän regel härvid gäller, att man bör sluta,
innan barnet visar tecken till trötthet, liksom
man bör upphöra med att äta, medan maten
ännu smakar godt.
En viktig sak, som vid de fortsatta läsöf-
ningarna aldrig kan nog beaktas, är att
hvad som läses också skall uppfattas. Till
en början måste man därför välja endast så-
dana stycken, som äro aflattade på ett enkelt,
barnsligt språk, och hvilkas innehåll rör sig
inom lärjungarnes föreställningskrets. Kan
barnet med lätthet redogöra för det lästa,
isynnerhet om det sker med egna uttryck, har
man ett godt bevis på att man valt det rätta.
Förelägger man det åter stycken med inveck-
ladt eller alltför sammanträngdt språk och
svårfattligt innehåll, går detta såsom en dimma
barnasjälen förbi, utan att kvarlemna något
tydligt intryck. Barnet läser i så fall utan
intresse, och så uppkommer denna entoniga,
tanklösa innanläsning, som likt en sömndryck
bedöfvar tankekraften. Häraf synes, huru
viktigt det är att icke böcker sättas i bar-
nets händer, innan det genom föregående
åskådningsundervisning vunnit förmåga att
göra bokens tankar till sina egna.
Äfven i teckning har jag lemnat mina
små någon ledning. Liksom i de öfriga äm-
nena har det äfven här varit barnets visade
anlag och böjelser, som gjort uppslaget till
metoden. Jag behöfde blott gifva akt på
hvad de ritade, då de lemnades åt sig själfva.
Hus, träd, djur, gubbar m. m., men aldrig
abstrakta figurer. För att formen hos teck-
ningarna skulle få någon stadga, ritade vi
först på rutadt papper. Vi började med enkla,
rätliniga figurer, föreställande hattar, fönster,
stolar, bord, pilar, vattenkanna, träsko, hus,
katthufvud m. fl.; därpå grepo vi oss an med
figurer med äfven böjda linier, såsom glas, fat,
skålar, urnor, blad, blommor, fåglar etc. —
allt efter förteckning. * Dessa öfningar voro
riktiga högtidsstunder. När de så slutligen
fingo taga till penseln och färglägga sina fi-
gurer, tycktes de hafva uppnått höjden af
lycka.
Huru jag fått tid till allt detta. Ja under-
ligt nog har det blott obetydligt hindrat mina
mångfaldiga öfriga göromål. Hemligheten
torde dock ligga däri, att barnen från början
blifvit vanda vid själfverksamhet, samt att de
fått arbeta i frihet, och därför hafva små
lärostunder kunnat lemna stora resultat. Dess-
utom förekomma ju i hemmet många arbeten,
som man kan sköta lika bra, fastän man sam-
tidigt öfvervakar barnens öfningar i läsning
och skrifning m. m. Det är sannt, att ett
och annat tillämnadt besök hos väninnorna
blifvit inställdt, att jag icke alltid kunnat
skryta öfver att. hafva läst den nyaste roma-
nen, men mitt själslif har nog icke blifvit
fattigare för det. Tvärtom tror jag mig hafva
funnit skatter, som utan detta innerliga um-
gänge med barnen skulle blifvit mig för all-
tid fördolda. Och för öfrigt, om jag något
försakat, skulle icke min makes tacksamhet,
mina barns vördnadsfulla kärlek, mitt eget
medvetande om i någon mån fullgjord plikt
vara belöning nog?
M a g g a.
Studie från norska Lappland.
»
u önäkar jag berätta för Iduns läsarinnor
litet från höga norden och om en fjäll-
lappska vid namn Magga G-aup, en tös på
tretton eller fjorton vintrar, skall jag tro! Jag
hade den förmånen att göra hennes bekantskap
i en på 70:de breddgraden belägen fjällstuga,
som beboddes af en finsk nybyggare, Olli Jo-
ensuu vill jag minnas han hette.
Det var en bister dag med omkring fem
och tjugu graders köld det där, under färden
öfver fjällen hade vi fått en ihärdig snöstorm
* Se Förteckningar på krittafla af A!f. Sjöström !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
