Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
1891
I DU N
på osa, ocli vi voro därför ej måttligt belåtna,
lappen-vägvisaren Klement Somby ocb jag,
när renar ocb pulkor utför en brant elfbacke
svängde ned på den frusna Tana, som ringlade
fram mellan höga, snöhöljda fjäll. Rename
kände genast grannskapet af nybygget, fjällstu-
gan, hvarför de ökade trafvet till ett ilande
galopp, som snart förde oss utanför stuguknu-
tärne.
Naturligtvis voro vi, lappen ocb j’ag, glada
öfver att komma under tak i ovädret, men en
god del af vår förtjusning lade sig likväl ge-
nast vid inträdet i det lilla krypin, där Olli
bodde med hustru och fem barn.
Allt var nämligen så genomgående snuskigt
därinom de mörka, nedrökta stockväggarna;
det stank af surfisk, tran och annat, barnen
tumlade om på golfvet eller bland sängens ren-
hudar, Olli åt märgben vid härden, hans hu-
stru sydde skor strax intill det trasiga fönstret,
där snöstormen yrde in. Det var helt enkelt
vedervärdigt därinne i den fattiga familjens
koja, och jag såg på lappen, att han förvisso
föredragit att slå sig ner i sin kåta, om han
kunnat trolla ned den från fjällen, ty där hade
han nog så prydligt, försäkrar jag — det var
nämligen en fin lapp, denne : han hade gått i
skola i Vadso och varit ute på en exposition
till Tysklands större städer!
Efter utbytandet af öfliga helsningar på fin-
ska och lappska piskade vi snön från våra
renskinnspelsar samt slogo oss ned, jag på en
af fjällbjörksgrenar hopfogad stol, Klement med
korslagda ben på golfvet. Tände vi så våra
pipor, rökte en stund, lagade biffstek af ren-
kött, rökte ånyo och hade just städat undan li-
tet på golfvet för att lägga oss till hvila, då
vi utifrån fingo höra det dofva, skrapande ljud,
som bebådar ankomsten af någon med ren och
pulka åkande.
Mycket riktigt, en minut efteråt vaggade nå-
gra renskinnsbylten in i pörtet, det var en äl-
dre kvinna, tätt i hälarne följd af en flicka:
Beret och Magga mor och dotter! De hade kom-
mit ned från fjället i detta herrans väder i den
afsikten att af nybyggarmor söka skaffa sig li-
tet kaffegrädde, då nämligen all den torkade,
frusna renmjölken och de däraf beredda ostarne
strukit med under vinterns lopp. — Synd, att
de omöjligen kunde få valuta för sitt besvär.
Sedan båda med björkkvistar omsorgsfullt
befriat lappmuddarne från snö, framförde emel-
lertid Beret sitt ärende hofsamt ocb okonstladt,
hvarpå Ollis hustru strax genmälde, att hon
omöjligt kunde hafva någon grädde att aflåta
— höet deras vore snart slut korna finge inom
kort tugga löf och mossa enbart, all mjölken
ginge åt till de många småttingarne, kaffegrädde
saknade de själfva, hade ej brukat sådan på
länge, länge! •— Ja, var det ej detta, Beret
också hade sagt sin gubbe uppe i fjället, då
han envisades, att hon skulle fara —- han kunde
ha fått resa själf, svårt att färdas som det nu
var för både människa och ren ! — Om Beret
ville hålla till godo med en kopp kaffe i rusk-
vädret? — Jo det skulle smaka skönt! —
Samtalet afstannade nu, och jag kunde där-
för få tillfälle att på norska tilltala de båda
lappskorna. Härvid befanns, att Beret var
mäkta klen i »de norskes mål», men att Magga
redde sig riktigt bra. »Nå, det var präktigt,
sätt dig då här bredvid mig på furukubben,
liten, och låtom oss talas vid, blifva goda vän-
ner, om du vill!»
Magga hade hela tiden tyst och stilla från
stugans väggfasta bänk betraktat nybyggarens
barn, där dessa, bleka, smutsiga, snuskluktande
och magra stojade på golfvet samt inbjödo till
lek; nu steg hon upp, säker i hvarje rörelse,
riktigt själfmedveten, och satte sig småleende
bredvid mig •— hvilken kontrast mellan lilla
Magga och de stackars eländiga nybyggarbar-
nen! Den förra »prinsessan» i sagan, de se-
nare »torparungarne» -—• ja, så var det verk-
ligen !
Magga och jag kommo väl öfverens, vi språ-
kade om renhjorden och fjällen, om alla hun-
darne, om norrskenet, om skidlöpning och allt
möjligt sådant där, som osökt erbjuder sig att
tänka på och tala om, där tvänne råkas ute i
den storslagna, sinnet mäktigt tilltalande lapp-
marksnaturen. Ja, och så gaf jag då Magga
en nästan obegagnad och blank enkrona, hvil-
ken present hon välvilligt behagade mottaga
oeh gengälda med en liten brokig börs, som
hon högst egenhändigt hade förfärdigat på lediga
stunder. — — Och så språkade vi igen, tills
Beret ordade om uppbrott. Då helsade Magga
ned till Yarangerfjorden och släktingarna där,
jag till alla hennes lurfviga hundar uppe i fjäl-
let: Ranne, Tsjalmo, Girjes och hvad de hette !
Yid afskedet kunde jag ej låta bli att säga
Magga, att jag tyckte henne vara en riktigt
liten söt lapptös, hvaröfver min nya vän blef
så förlägen, att hennes rödblommiga kind i
hast blef lika grannt färgad som klädet i hen-
nes lufva!
»Farvel, Farvel!» helsa de båda lappskorna
vänligt. Det bär af mot nordvest, men utan-
för dörren till den snuskiga fjällstugan står jag
och viftar till liten Magga, så att renen hen-
nes sätter af i vildaste galopp bort öfver den
slingrande Tanaelfvens isar.
Hugo SamzeHus.
En utfärd med fattighusgummor.
Bref till Idun.
London i oktober.
Skulle Iduns ärade läsarinnor vilja höra litet om
engelska fattighus.
»Fattighus, det finnes nog i Sverige också men
dem sköta fattigvårdsnämderna om — och där »sitta»
bara herrar — så fattighusen ha vi ingenting att
göra med!» tycker jag mig höra några utropa.
Men så tänker man ej i England. De lyckliga
och de, som fått större eller mindre jordiska förmå-
ner på sin lott, anse i de flesta fall som sin plikt
att på ett verksamt sätt intressera sig för dem, som
stå lågt på samhällets skala. Därför ha också »fat-
tighjonen» många, som intressera sig för att ge dem
några ljusa ögonblick, några glada stunder i lifvet.
Därför gå ofta den fina världens damer — ända från
prinsessan af Wales och de öfriga prinsessorna —•
till fattighus, till hospitaler och dylika institutioner
för att spela och sjunga för deras invånare, läsa för
dem, tala vid dem och, framför allt, låta dem själfva
tala, tala om sina sorgliga öden eller glada minnen,
sina familjeförhållanden, sina åkommor m. m. Dess-
utom gifves ju ofta hjälp och understöd af forna
hnsbondfolk eller arbetsgifvare, liksom förhållandet
äfven är i Sverige.
* =i:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
