Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1891
360
longen, de protfster som förspordes, då till sist
en tveksam applåd togs upp, tydde helt visst i
lika hög grad på den gripande verkan, framställ-
ningen gjort, som på något begär att gifva luft
åt ogillande af det ömtåliga ämnet.
Att i hvarje fall Musottes framställarinna denna
kväll vann en ny konstnärlig seger,_ fick senare
ett öppet erkännande i de upprepade inropningar,
som egnades henne efter styckets slut, och det
odelade bifall, som då brusade henne till mötes.
Hr Skånberg gaf en varm bild af Jean, hr
Thegerströms samt fröken Kle/bergs magistrats-
korrekta gamla syskonpar liksom hr Grunders
hederlige skeppsredare »från Havre» bidrogo samt-
liga att gifva hufvudhandlingen den rätta ramen.
Fru Rundberg var icke fullt mäktig den innerlig-
het, den unga brudens roll kräfver, ej heller den
undertryckta passion, som måsta tända lif i de
starka affekterna i sista akten.
Som förpjäs gafs en^kvick liten lever de rideau,
»En omvändelse» af de Courcy, där särskildt hr
Fredrikson hade en uppgift som klippt och skuren
för hans konstnärsgemyt.
Vasateatern, som nu tjugufem gånger å rad upp-
fört »Sköna Helena», har nu tills vidare nedlagt
denna operett och i stället upptagit Dellingers
3-akts-operett »Saint-Cyr», som första gången gick
af stapeln i går. Vi kunna därför ej nämna något
vidare om den förrän i nästa nummer.
Folkteatern gifver för närvarande under lifligt
bifall »Hvem var det», fars i 3 akter af Blum och
Toché, samt det kända gamla sånglustspelet »Herr
Hummers 73 öre».
Nyårssång, för soli, kör & orkester af R■ Schu-
mann.
1 Rosengården, för soli, kör & orkester af An-
ton Dvorak. (Helt aftonprogram.)
Abonnements-afgiften är densamma som under
de föregående åren eller 10 kronor och eger abon-
nent närvara vid Filharmoniska sällskapets alla
öfningär med därvid förekommande musikföredrag
samt disponera en biljett till hvar och en af dess
tre konserter.
FBrsta kammarmusiksoarén egde rum i tisdags
under synnerligen lyckliga auspicier ■ ut-
märkt program och en fulltalig intresserad publik.
Också hafva dessa musiktillställningar, i år liksom
förut anordnade af hrr Aulin, Sjöberg, Bergström,
och Carlson, redan blifvit en af de viktigaste fak-
torna i hufvudstadens musikaliska lif. De unga
anordnarne förtjäna ock allt understöd och allt
beröm. De hafva tagit saken på fullt allvar och
verkligen fyllt en mycket betänklig brist i vart
musiklif. Goda och omvexlande program med
tonverk af både äldre och nyare mästare samt ett
godt utförande äro utmärkande egenskaper för
dessa musiksoaréer. Dessa egenskaper framträdde
ock å den första kammarmusiksoarén för inne-
varande säsong. Programmet upptog Beethovens
välkända och här förut flere gånger hörda stråk-
kvartett i f-moll samt en pianokvartett i c-moll af
Joh. Brahms och en stråkkvartett i c-dur af Dvoråk.
De båda sista kompositionerna kommo nu för
första gången till utförande härstädes och visade
sig vara ett par synnerligen intressanta bekant-
skaper, väl värda att göras. De olika satserna
erhöllo ett alltigenom synnerligen godt utförande
och framkallaae det lifligaste bifall från den tal-
rika och synbarligen mycket intresserade publiken.
Pianostämman i programmets o andra nummer
sköttes förtjänstfullt af fru Ida Aqvist.
Hr Ragnar Grevilius skulle som i går gifva
konsert i Vetenskapsakademiens hörsal. Då detta
nummer då redan ligger i press, kunna vi natur-
ligtvis ej nu nämna något vidare om sagda
konsert.
Filharmoniska sällskapet har nu börjat sitt åttonde
ärbßisär
Från sällskapets stiftande under hösten 1884
har ledamotsantalet alltjämt ökats och hvad sär-
skildt den för sällskapets ostörda arbete och ut-
veckling så viktiga abonnemeutsteckningen angår,
har densamma år från år visat ett allt gynsam-
mare resultat. Abonnenternas antal, som under
arbetsåret 1888-89 utgjorde 424 personer, upp-
gick under nästförflutna arbetsar till icke mindre
än omkring 550 personer. I medvetandet därom
att sällskapet med sin verksamhet har ett ädelt
mål för ögonen och i den vissa förhoppning, att
äfven sällskapets framtida arbete skall utgöra en
god insats i hufvudstadens musikaliska lif, inbju-
der styrelsen nu till abonnement äfven a de tre
konserter, som sällskapet ämnar gifva under arbets-
året 1891—92. Bland de musikverk, som komma
att af sällskapet uppföras, torde böra nämnas:
Jesu sju ord på korset, moteltoratorium för soli,
chör a capella, orgel och ståkorkester af Heinrich
Schütz, i bearbetning af Carl Riedel.
Quintett i A-moll för pfte, violin, viola & vio-
loncelle af Joachim Raff.
Serenad för stråkorkester, i F-dur, af R. Volk-
mann.
»Philharmonie», körsång a capella af A. Hallén.
a) Linden 1 <jubbelk. a capella af L. Norman.
b) Bon J
I en vrå af världen.
Berättelse för Idun
af
Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts.)
ch så kom det sig, att hon mycket ofta van-
drade till skogen, från tidigt på våren, då
då den första ljusa vårgrönskan började
kläda de nakna grå grenarne till inpå sen-
hösten, då löfven skiftade från bjärt högrödt till
svagare ljusgnlt och vidare i brungult, gulgrönt,
alla möjliga färger, till de längst vissna bokbla-
den, som förblefvo enfärgadt tungt bruna, där de
sutlo på grenarne hela vintern om, liksom för att
skydda den sega groende knoppen och för att
först nästa vår falla till marken, då de fyllt denna
sm uppgift och det nya lifvet var starkt nog att
utvecklas på egen hand.
Ännu hade aldrig några menliga följder visat
sig efter dessa hennes utflykter.
Men den sommar, då hennes äldsta lilla flicka
var sex år gammal, hade en epidemiartad skar-
lakansfeber utbrustit i staden. Många familjer
miste sina barn, och skolorna stängdes.
I prestgården var man visserligen lugn, man
lefde så afsöndradt, och barnen kommo ej i be-
röring med de delar af staden, där sjukdomen
härjade starkast. Och det såg^ nästan en tid ut,
som om denna ej vågat sig så långt i utkanten
som till preslgården. Fru Törne var inom sig öf-
vertygad om, att det dels var kyrkans närhet, som
skyddade dem, dels hennes dagliga böner. Men
sina skogspromenader hade hon på sin mans all-
varliga föreställning nu uppgifvit. Hon saknade
dem mycket; i trädgården kunde hon ej finna till-
räcklig ersättning, och ej heller satt hon numera
på tröskeln under vinrankan.
På hennes lifliga sinne, så emottagligt för in-
tryck, verkade det starkt att nästan dagligen höra
kyrkklockornas själaringning öfver dem, som sjuk-
domen bortryckt; det dofva ljudet fyllde liksom
hela huset, tyckte hon; hon tyckte sig höra det
dåna och brusa därinne, langt sedan klockorna
stannat — dessas klang och salmsången öfver de
jordade, denna högtidliga dystra sång gick henne
genom märg och ben, och, då fönstret stod öppet
och det rasslande ljudet af jorden, hvarmed de
små grafvarne igenmyllades, trängde intill henne
från kyrkogården, grät hon af vemod.
En sällsam rastlöshet hade kommit öfver henne;
hon vandrade ut och in, tog ibland kyrknyckeln
och gick ensam in i kyrkan, där hon stannade
långa stunder, hon hade en känsla af att hon
där inne, i den tystnad, som fyllde de stora hvalf-
ven, var mera trygg; det var som om hennes bö-
ner ej skänkte henne samma tröst som förr, ehuru
hon bad oftare och ibland helt högt för sig själf.
Med ängslig uppmärksamhet passade hon nu
på barnen, knappast ett ögonblick mer än de en-
samma stunderna i kyrkan lemnade hon dem alle-
na, och hon kunde sitta timvis vid deras sängar
om aftnarna, då de somnat.
Alla hennes mans föreställningar voro fafänga.
och med oro såg han, huru hennes ansikte ibland
fick ett nästan förvirradt uttryck, och huru mörka
ringar under ögonen kommo dessa att se nästan
onaturligt stora ut.
En dag, då han längre än vanligt varit i sta-
den i någon tjänstutöfning, fann^ han vid hem-
komsten sin hustru borta, och då härtill allting
var så tryckande tyst i huset, greps han af ängs-
lan. Det låg i själfva luften något nästan feber-
aktigt; ej en vindfläkt rörde en enda kvist af kyr-
kogårdens träd, hvilkas löf han eljes hörde sakta
prassla och susa, då hans fönster som nu stod
öppet.
Tunga, liksom döda, hängde de, och endast det
aflägsna ljudet af någon vagn nere i staden nådde
honom.
Han gick skyndsamt in i salen, den var tom,
barnkammaren, där de små eljes brukade leka
vid bordet framför det af vinrankan skyggade
fönstret likaså; i köket fick han höra, att frun
gåt ut med alla tre barnen, de båda minsta i
vagnen.
Hastigt tog han sin hatt och gick ut. Att soka
henne i trädgården föll honom ej in. Han ställde
sina steg åt skogen till, viss om, att det var dit
hon gått.
Strax intill prestgården lag en hög sandbacke,
öfvervuxen med stridt, torrt gräs ; på. dennas yt-
tersta och högsta punkt var rest ett litet fyrtorn,
hvilket jämte ett liknande midt emot på vikens
andra strand om aftnarne vägledde de få seglare,
som styrde in i bukten. Här hade man en vid-
sträckt utsikt öfver viken, åsarna och den lilla
vägen, som ledde till skogen.
Han gick först dit upp för att se, om dem, han
sökte, syntes på vägen. — Viken låg framför ho-
nom, nästan bläcksvart, åsarne voro tunga och
grå, de tjocka molnen nästan lågo ända ned pa
de spetsiga topparne, den lilla’ staden var som ut-
död; en kort skarp susning hven genom luften,
krusade ett ögonblick det mörka vattnet, så att
det såg alldeles vattrigt ut, och försvann åter. —
Ovädret måste snart bryta ut, och hon syntes ej
till; han kom plötsligt att länka på, att hon denna
dag varit mera orolig än eljes, att ögonen glänst,
som om hon haft feber; hon hade också klagat
öfver hufvudvärk, som hon dock haft flere dagar
förut, men i sin brådska hade han ej vidare tänkt
på det då. Men nu gjorde han det, och en kry-
pande ångest förlamade nästan hans fötter, sa att
han stapplade, då han nu nästan sprang, backen
utför, vägen fram till skogen.
Redan föllo stora, tunga droppar, nästan ljum-
ma, allt stridare, regnet öste ner; framåt skynda-
de han, genomvåt och bäfvande. Ett ögonblick
stannade han och lyssnade: hörde han ej hennes
röst där längre inne i skogen, där den stora bo-
ken stod? Han gick ditåt. .
Regnet smattrade emot löfven — här inne hade
det ännu ej hunnit tränga igenom, endast ett och
annat blad, som blef för tungt af vattnet, .gaf
efter för tyngden, vände den blanka mörkgröna
sidan neråt och lät ett vattenstänk pärla ned.
Här inne under skogens största träd, i skydd
af dess täta, mörka löfhvalf fann han henne.
Hon låg på knä och läste med hög röst en
salmvers, med det äldsta barnet i sina armar och
de båda andra lugnt sittande i den lilla vagnen;
både hon och barnen voro visserligen oskadda af
regnet, men hon hade ett uttryck i ögonen, som
kom honom att rycka till ; ljudet af hans röst
nådde ej hennes öra, och först då han förtviflad
sprang bort och tog henne i sina armar, kallade
henne vid ljufva namn, som på många tider ej
varit på hans tunga, vände hon sitt ansikte emot
honom och log med ett fullkomligt frånvarande
uttryck i ögonen, hvilka glänste ännu mera feber-
aktigt än förr. Hennes läppar voro torra och
hennes händer brännheta.
»Tyst, hör du klockorna — klockorna ringa,»
hviskade hon, i det hon höjde handen och riktade
de stora ögonen upp mot det gröna hvalfvet, där
regndropparna smattrade mot löfven »de sjun-
ga vid grafven — så många grafvar», tilläde hon
rysande.
»Min älskling, du är sjuk, följ med mig hem,
— kom, låt mig bära dig,» sade han ångestfullt
och tog henne om lifvet för att resa upp henne.
Men hon skälfde så starkt, att han måste stödja
henne, och under det han med ena handen sköt
den lilla vagnen, hvari han äfven satt den äldsta
lilla flickan, stödde eller nästan bar han henne
med den andra, medan hon med allt. lägre röst
oupphörligt mumlade otydligt för sig själf och lät
sitt feberhela hufvud hvila mot hans axel.
Regnet öste allt jämt ned, stridt och sommar-
varmt, och för den sjuka hustrun glömde kyrko-
herden de våta små barnen, som vid hemkomsten
endast hastigt lyftes in i den långa, mörka, äfven
midt i sommaren källaraktigt kalla gången, medan
hela huset var i förvirring och orolig brådska för
att föra den sjuka till sängs.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Maria Feodorowna; kejsarinna af Ryssland. (Med porträtt.)
_ Förr och nu ; poem af Snorre. — Modern barnets törsta
lärarinna : af J. P. Malmberg. Belönadt med fjärde gruppens
pris i Iduns senaste stora piistäfling. (Forts. o. slut.) — Mag-
ga; studie från norska Lappland af Hugo Samxelius. — -En
utfärd med fattighusgummor; af Anna Fleetwood-Derby.
Indiskreta frågor; af Adolf Hellander. — Några fruntimmers-
minnen ; upptecknade af En gammal pennfäfctare. II : Konst
och natur. — Kinesiska tänkespråk. — Husmoderlig alma-
nack ; af Stenia. — Genmäle i gymnastikfrågan. — Smänoti-
ser från kvinnovärlden. — Teater och musik. I en vra af
världen ; berättelse för Idun af Cecilia Bååth-Holmberg. (Forts.).
Förlomings ocli vigselrinsar
ständigt lager bos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order trän landsorten expedieras omgående.
gammalt guld, silfver ooh Juveler uppköpas kon-
■■ w» _________________, tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas £rän landsorten, sändes likvid pr omgäende.
PerUaalsband,
saker Insändas fra^ -—,–––––––––*■––––––
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
