Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 I DUN 1891
Ej är det tiden, som är rätta måttet Och det är hjärtat, som gör öfverskottet
På lifvets längd. Nej, det är handlingen. På lifvets summa vid förvandlingen.
P- J. fs., pTRANDBERG..
^WWWWW^W^WWWWWWWÿWW^WW^WWWWW^WWWWWWWWWW^WWWWWWWWWWWWWÿWWWWWWWWW^WWWWWWWWÿW^WWWWWWWWWW^WWWW^
Michael Franzén då såsom kyrkoherde bodde
med sin hustru Sofia Christina Wester, enka
efter den kände skalden Michael Choræus.
Kring Helenas vagga ljödo de skäraste toner;
Selma och Fanny, hennes faders sångmör,
hviskade nog mången saga om frid och oskuld
i barnets öra. Samma toner, som ljödo där
borta i Kumla under det hvita kastanjeträdet,
följde henne oek framgent, när hon med sina
föräldrar flyttade till S:t Klara i Stockholm
och sedermera till Hernösands biskopsgård.
Då hon valde sig en make, blef också denne
en skaldekonstens idkare. År 1838 ingick hon
äktenskap med Anders Abraham Grafström,
kyrkoherde i Umeå och enkling efter hennes
syster Henriea Elisabet Franzén.
Hon bief nu en huld fostermoder, och snart
skulle en egen talrik barnskara omgifva henne,
två söner och fem döttrar. Af dessa bief en
gift med Nordiska museets skapare, doktor
Arthur Hazelius. En af styfbarnen, hvilken
hon fick glädjen se intaga den predikstol i S:t
Klara, därifrån hennes fader så ofta talat,
ordensbiskopen Frithiof Grafström, öfvertaga-
ren af det vittra arfvet, har åt henne hvarje
sommar, så länge hans stämma ljöd, å Helena-
dagen egnat en af sina sånger; och det är af
dessa, som åtskilliga under den gemensamma be-
nämningen »till Helena» finnas intagna i hans
år 1884 af trycket utgifna dikter.
Doktorinnan Grafström bief år 1870 enka
och har sedan dess intill sin död den 25 sist-
lidne oktober varit bosatt i Stockholm, där hon i
sin ålders hem på gammaldags vis hyllades af
älskande och vördande hjärtan. Hon öfverlefves
af två söner och tre döttrar.
H. —k.
Yilja är att kunna*
rip hlott med allvar verket an,
Xp om du vill, du äfven kan
fDitt strå till stacken söka.
•Likt myran tiden ej förspill,
Så skall du se, om Qud så vill,
jDitt välstånd sig föröka.
c
Jfå hvilken plats dig jtlerren ställt,
t/Lr hemmets värld det ädla fält,
fDu odla skall och plöja.
jDe pund, som du att vårda fått,
Zf’ôrvalta väl i stort som smått,
zÅtt du må vinsten höja.
* De enkla verserna äro skrifna närmast med
anledning af det tilltalande ämnet i den nyligen
afslutade prisläflingen : »Huru skall kvinnan bäst
kunna bidraga till höjande af familjens ekonomi?»
och vilja vara ett litet försök att i bnnden form
uttrycka några hufvudvilkor för ett framgångsrikt
sträfvande i denna riktning,
För/:s anm.
Vti ditt hus så styr och ställ,
tÅtt trefnad råder i ditt tjäll
Dch kärlek, frid tillika.
Zf’örtröttas ej uti ditt kall;
Xp hvad du utsår en gång skall
Ça upp i skördar rika.
Ilar nöjd och tacksam med din lott
Dch verka i det tpsta godt,
Jförsakande och slilla.
jDen högste då på många sätt
jDitt arletc skall göra lätt,
‘Välsigna rikt det lilla.
SJYled ödmjuk hön om redligt nit,
SMcd ordning, sparsamhet och flit
Zför spiran i ditt rike,
Un förespn för alla dem,
Som lita till dig i ditt hem
Dch önska hli dig like.
SSCär uti kärlek, tro och hopp
fDitt lifsmål slutligt du fpllt opp,
jDitt lifsverk skall förkunna:
ftlvad du på lifvets åker plöjt,
fDet har familjens välstånd höjt;
jp vilja är aft kunna!
Ulla.
3g
Biblioteket i hemmet.
Af Ellen Bergström.
»Utan literatur är Hfvet död.»
(Gammal sentens.)
S
åra läsarinnor hafva sett lika många för-
mak som vi och veta, att dessa rum
icke äro tarfliga, långt därifrån. Nutidens för-
mak äro till största delen både prydliga och
luxuösa, men, om vi litet nogare gifva akt,
skola vi finna, att de i allmänhet lida af en
stilförbistring, som inverkar störande, ehuru
man vanligtvis ej gör sig reda för orsaken.
Rococco och »chinoiserie» i älskligaste om-
blandning med möbler i fornnordisk stil samt
mattor och väfnader med mönster från bond-
hemmen, och det hela anordnadt efter parisiskt
mod d. v. s. för vanliga ögon huller om buller;
allt detta kan svårligen bilda en harmonisk
helhet. Däraf blifver icke något stiligt eller,
hellre sagdt, stilenligt, sedan det förstnämnda
uttrycket förlorat sin ursprungliga betydelse och
antagit en vulgär, liktydig nästan med pojkar-
nes slangord »kilig» och »snitsig». Vidare
råder för närvarande en verklig vurm för det
»antika», ehuru vi tro, att de fruar, som köpa
s. k. antika saker och betala dem måhända
öfver värdet, egentligen ej göra sig reda för,
hvad de mena med antik. Är det den grekisk-
romerska antiken eller renässaneen eller direk-
toriistilen? Eller är det liktydigt med något
bizarrt? Medgifvas måste, att uttrycket är
vacklande och behöfver närmare bestämmas.
Nåväl, en hop föremål, köpta i klädstånden,
efter en samlare eller, låt vara, af själfva konst-
handlarne, de anses »antika» och skola så
införlifvas med den förut befintliga möblerin-
gen, oafsedt om de passa i stycke med den
eller icke ; men parant blifver det, det kan ej
nekas. Ibland händer det emellertid, att man
öfverraskas af att få se själlösa oljetryck hland
verkliga oljefärgstaflor, och på divansborden
ligga understundom illustrerade godtköpsverk af
tvifvelaktigt värde i mer granna än vackra och
solida band, i äldre hus till och med något
tyskt s. k. praktverk med genomtråkiga stål-
stick, men för öfrigt af böcker litet eller intet.
Trots allt som påkostas lida många förmak
af ett fel: de äro icke uttryck för egarinnans
personlighet, hon har icke försökt att vara sig
själf äfven vid förmakets anordning, och man
ser icke, åt hvilket håll hennes smak tenderar.
Följden blifver, att dessa rum, oafsedt några
enskildheter, alltför starkt påminna om hvar-
andra.
Kommer därtill att förmaket är ett rum, af-
sedt för främmande och sällan begagnadt af
familjen i hvardagslag, hvarigenom det har en
anstrykning af ödslighet, som förökas däraf, att
det till och med kanske står stängdt, och att
samma behagliga värme, som finnes i de öfriga
rummen, icke ens slår en tillmötes, när man in-
träder där. Låtom oss ena oss om, att det
icke är hemtrefligt1 Det är ofta nog ett uttryck
för familjens önskan att briljera för vänner och
bekanta, hvaraf följden blifver, att man i grun-
den blott skattar åt flärden ; med få ord sagdt
är det mer anlagdt på effekt än på att vara
smakfullt, stilfullt och nyttigt.
Behöfva vi, noga taget, ett sådant där pa-
radrum för främmande, vi som höra till hvad
man vanligen kallar »den bildade medelklassen»?
Att de, som äro skyldiga att representera genom
sin framskjutna samhällsställning eller vilja det
på grund af sin förmögenhet, måste för sina
mottagningar hafva salonger, är själffallet ; men
vore det icke trefligare för oss, vanligt folk,
att hafva ett ändamålsenligare rum än det mer
eller mindre schablonmessiga förmaket?
En särskild stil är onekligen svår att genom-
föra. Vi veta oss icke hos enskilda personer hafva
sett mer i den vägen än en våning med fullt
konsekvent rococco, — det var hos kammar-
rättsrådet P., hvilken icke gaf sig, förrän fo-
togenlampan, den sista som spjärnade emot
rummens i öfrigt felfria stil, fick sin sirligt
svängda fot — ett och annat äldre hem i
empirestil och en och annan sal i tysk re-
nässans. Men frånsedt alla stilarter är, som
bekant, det stiligt, hvilket motsvarar sitt ända-
mål och är gjordt af tjänligaste material, hvar-
för man t. ex. kan tala om stil hos en simpel
stuga. Ett rum därför, hållet i mörk färgton,
möbleradt med bekväma länstolar kring ett
stort hord, betäckt med inhemska och utländska
illustrerade tidningar och om möjligt revuer,
öfver hvilket en taklampa kastade ett fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
