Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 363
tillräckligt, ehuru dämpadt ljus; klädt med en
mjuk och varm golfmatta; delvis garneradt med
bokhyllor eller bokskåp, delvis med étagèrer
för planschverk och kartor; prydt med porträtt
och konstverk efter råd och lägenhet; ett rum,
som hade en bestämd uppgift och uttryckte
familjens personliga sympatier, där dess med-
lemmar samlades om aftnarne till läsning och
samspråk, och där äfven dess vänkrets skulle
känna »massiv hemtrefnad», och hvilket där-
jämte vore mycket lämpligt för att mottaga
besök i om förmiddagarne; ett sådant rum
förverkligade genom sin ändamålsenlighet be-
greppet stil, och någonting i den vägen skulle
vi vilja föreslå.
En högt bildad fru, hvilkens porträtt för
öfrigt förekommit i Iduns galleri, och som
en tid vistats i Oxford, skref till oss en gång
följande:
»Ett bibliotek hör till en engelsk våning lika
visst som ett förmak till en svensk, ehuru man
äfven har sitt »drawing-room», motsvarande sa-
longen hos oss, hvilket är familjens egentliga
samlingsrum. I biblioteket mottagas familjens
juridiska biträde, affärsmän eller hvilken som
helst, med hvilken man önskar ett enskildt sam-
tal och där afhandlas äfven viktigare tilldra-
gelser inom familjen. Huru många böcker
biblioteket innehåller, beror helt och hållet på
egarens rikedom och beläsenhet, men det har
alltid sina standardböcker: Shakspeare, Bunyan,
Macaulay, Pope, Lamb m. fl., och hvad bättre
är, man läser i dessa böcker, ty att icke
kunna uppfatta ett citat ur Shakspeare och
Bunyan skulle vara nedsättande för en lady och
höjden af förödmjukelse för en gentleman.»
Säga hvad man vill om de stolta briterna,
ett är visst, att hvad komfort och hemtrefnad
beträffar, äro de den främsta nation i världen,
och, liksom vi, hafva äfven de det ljufva ordet
hem.
Skulle nu icke vi, som icke hafva engelska
rikedomar till vårt förfogande och följaktligen
icke kunna hafva både »drawing-room » och
biblioteksrum, kunna nöja oss med det senare
eller t. ex. med en hopslagning af båda till
ett? Skulle vi icke vinnlägga oss om att i
våra hem få något, som vi kunde kalla biblio-
teket ?
Och härmed äro vi inne på det egentliga
syftet med denna lilla uppsats. Må man icke
förskräckas för ordet bibliotek! Ett bibliotek
bildas icke därigenom, att man sammanför en
nästan oräknelig massa böcker. En vald sam-
ling om ett par, tre hundra volymer kan un-
derstundom långt snarare kallas ett bibliotek
än en samling af två, tre tusen icke valda.
En folkskockning är icke det samma som en
trupp. Att ega böcker, som man hvarken vill
eller kan läsa, böcker pä för oss obekanta
språk o. s. v. vittnar ieke fördelaktigt för ega-
rens vare sig teoretiska eller praktiska sinne.
Bokhandlarne göra oss den ej alltid välkomna
tjänsten att påskicka oss böcker, som stanna
hos oss af icke bättre skäl, än att vi icke
kommit oss för att återsända dem, eller att de
hos oss blifvit solkiga. Somliga, böcker hafva
vi ärft, ja, kanske andra hafva gjort sig skyldiga
till det fel, för hvilket vi icke alltid kunna
fritaga oss, nämligen att af böcker göra judas-
presenter för att blifva dem kvitt. Korteligep:
våra boksamlingar hafva bildats planlöst, slump-
vis, på höft, och intet under är, om åtskilliga
af déras beståndsdelar ingifva oss leda.
Låtom oss vara stränga i vårt val af böcker.
Gifvet är att all sådan literatur, som kan
innebära faror för de unga, måste vara absolut
bannlyst. Ingen nämnd och ingen glömd, men
vi räkna till för ungdomen skadliga böcker ej
blott de direkt osedliga, utan äfven sådana,
som göra själen till en vekling, såsom Dumas’
och Sue’s opiidrömmar o. s. v.
Hvilka böcker böra då finDas i ett vanligt
bildadt hem?
Först och främst, utom alla böckers bok
och vår kyrkas godkända lärare, våra klassiska
författare: Tegnér, Kuneberg, Stagnelius, Wallin,
Geijer, fru Lenngren, Franzén, ja, Bellman
m. fl. De af utlandets stora skalder och för-
fattare, hvilka literaturhistorien ställt främst,
böra icke heller saknas på deras eget språk,
så vidt man kan läsa detta; i annat fall har
man af Shakspeare, af Dickens, af Thackeray
goda öfversättningar, så ock af Turgénjew och
Tolstoy; äfven Schiller och Goethe finnas till
stor del i svensk tolkning, och af franska för-
fattare finnas t. ex. Kacine och Molière till-
gängliga i öfversättning, för att icke tala om
senare författare. La Fontaines fabler få icke
glömmas; det är en blid bok, full af stämning,
och gör allt skäl för benämningen klassisk.
Därnäst komma arbeten i historia, framför
allt vårt eget lands, och geografi samt natur-
vetenskap o. s. v. Öfver hufvud är det skäl
att ega uppslagsböcker i rätt många ämnen,
och om man förr något försmädligt yttrade sig
om konversationslexika och den bildning, som
hemtades ur dem, så gör man det ej nu mera.
Tiden är för en nutidsmänniska så intecknad
och splittrad, att den bekväma vägen till upp-
lysningars erhållande, som ett godt konversa-
tionslexikon erbjuder, just ett sådant, som vi
nu snart ega färdigt, är en verklig fördel.
Men att gifva råd i fråga om böcker, som för
öfrigt böra finnas i familjens gemensamma bok-
samling, vore en förmätenhet, till hvilken vi
icke vilja göra oss skyldiga. Att emellertid de
böcker, som representera det nu, i hvilket vi
befinna oss, ieke få vara uteslutna, faller af
sig själft, men ett är härvid att anmärka, att
de äldre böra läsa dem först, för att, därest
de äro af destruktiv halt, undanskaffa dem för
de yngre.
Men med böcker är det en egen sak. De
måste vårdas och skötas. Lät dem ligga och
blifva neddammade i vråar och hörn, blifva
solkiga och trasiga,’ och detta deras yttre för-
fall skall för ens föreställning liksom förringa
deras inre värde, ungefär som den orena bord-
duken försimplar den utsöktaste måltid. Men
låt dem få goda band, hvilket numera är lätt,
sedan bokbinderiet åter fått ett uppsving hos
oss, så att det godt kan täfla med utlandets,
och stå ordentligt uppställda och damfria i sina
skåp eller på sina hyllor, och de skola icke
endast blifva en af de vackraste prydnaderna
i våra hem, utan äfven våra kära vänner.
I vår »Waste-book» hafva vi antecknat föl-
jande vackra ord, hvilka vi tillåta oss citera:
»Utan att vara gammal, är jag redan vid
den åldern, då man har flere vänner under än
ofvan jord. Då jag omkring mig söker dem,
hvilka fordom voro mina barndomskamrater,
när jag ropar an den »heliga skara», som vi
bildat vid inträdet i lifvet, höjer jag förgäfves
rösten; knappt någon svarar. En och annan
enstaka röst endast säger: jag är ännu kvar.
Och år efter år blifva de gamla vännerna allt
färre, tomrummet blifver större, och för att
återfinna mina flydda minnen stänger jag mig
inne och öppnar mina böcker. Mina böcker,
de äro också mina vänner från fordom, men
vänner, hvilka förblifvit unga, under det jag
åldrats. Dessa kära egoister bry sig icke om,
att mitt hår börjat gråna vid tinningarne. Jag
återfinner dem lika tjusande, lika glädtiga, lika
vårliga som fordom, och hvad dem beträffar,
hvilka tycktes mig knarriga och dystra med
sina olycksbådande förutsägelser och skenbara
misantropi, med den bitterhet, med hvilken de
dömde lifvet, så vet jag nu, att de hade rätt
i att varna mig, och att jag var en dåre, som
föraktade deras råd.»
Så egoistiskt det låter, men aktom våra böc-
ker för låntagare. De samvetsgrannaste män-
niskor liksom tillåta sig undantag, då det gäl-
ler att återlemna en lånad bok. En verklig
bokvän lånar aldrig ut sina böcker. Han tän-
ker med Charles Nodier:
»Tel est le triste sort de tout livre prêté:
Souvent il est perdu, toujours il est gâté,»
Och som förut nämndes om engelsmännen,
att de ej blott rå om böcker, utan begagna
dem, så må vi flitigt nedtaga dem från sin plats
och med lyftande eller lärorik läsning fylla de
stunder, som äfven den rätt mycket upptagne
får lediga. Då skall biblioteket blifva i sin
ordning, prydlighet och trefnad en kär plats,
där vi tycka oss omsväfvas af gångna tiders
stora andar, och där vi känna vår synkrets
vidgas samt vårt andliga förråd efter hand
ökas, vare sig till hjälp i vår kamp för till-
varon eller till vår förkofran som evighetsmän-
niskor.
Granrismor.
■
n fattig kvinna, som sålde viskor pä sta-
dens torg, hade en liten flicka, som hon
var ensam om att försörja. På ett eller an-
nat sätt fick man veta, att ett rikt, barnlöst
äkta folk önskade ett fosterbarn.
Hon gick dit och erbjöd sitt. Den lilla
flickan, som var mycket söt och vacker, an-
togs genast. Hon skulle blifva helt och hål-
let som barn i huset och icke veta af, att
hon egt några andra föräldrar än fosterföräl-
drarne. Modren skulle fullständigt utplånas
ur hennes lif, och man önskade naturligtvis
alltså att vara fri från påhelsningar af
denna.
Då en så lång tid förflutit, att modren
kunde tänka, att barnet glömt henne, gaf
hon vika för sin längtan, tog några viskor
med sig och gick att knacka på de rikas
köksdörr.
Hon blef nådigt mottagen, ombedd att sitta
ned och bjuden på kaffe. Man var intresse-
rad af att anställa ett prof.
Barnet, som släpptes ut i köket, var fullt
acklimatiseradt. Grannt klädt, förnämt i sitt
utseende och seende på sin mor som på en
främling.
Hur väl föreställde man sig ej denna, med
den rutiga schaletten nedgliden kring halsen,
lutande sig framåt på stolen med armbågen
stödd mot knäet och den grofva handen ut-
sträckt för att lockq, den lilla till sig. Tyc-
ker man sig ej se det okonstladt tragiska ut-
trycket i hennes blick vid åsynen af den så
hopplöst saknade och så hopplöst återfunna,
se henne svälja tårarne, under det att med
det individuella uttrycket af hennes sorg blan-
dar sig det uttryck af glädtig välvilja och
nyfikenhet, som de af grofarbete nedtyngda
hafva, då de le mot ett sorglöst, förnämt barn,
liksom mot en älfva, hvilken kommit i deras
väg, och som de äro rädda att skrämma
bort.
Ett barn misstar sig sällan, om någonsin,
i sin känsla af, hvem som älskar det. Den
lilla närmade sig snart förtroendefullt den
främmande kvinnan, och deras samtal slutade
med, att den lilla satt i modrens knä och
somnade med hufvudet mot hennes bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
