Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 367
består, hvardera blott på ena sidan, yttersidan.
Eggen aktas noga vid såväl slipning som bryning
från att få sin ursprungliga form förändrad. På
innersidan får eggen blott brynas och detta med
stor försigtighet, så att ingen face uppstår, utan
endst öfverskjutande råegg borttages.
Skulle försöken med slipning i början ej utfalla
så väl, skall man därför ej förlora tålamodet.
Tillräcklig omsorgsfullhet vid arbetet skänker godt
resultat. Vid första försöken bör man ej hasta,
utan arbeta långsamt och tänka sig väl för. Att
hafva öfvervunnit en svårighet skänker därjemte
alltid tillfredsställelse. Far själf likaväl som poj-
karne skola dessutom blifva tacksamma, om de få
låna husmoderns slipdon för att skärpa sina penn-
knifvar, träsniderijärn och dylikt.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Vid sällskapet Nya Iduns samkväm i lör-
dags föredrog fru Alfhild Agrell två af sina egna
berättelser: »Godhet» och »Flickan med 7 hjärtan».
Några lyriska dikter af fröken E. Whitlock upp-
lästes af fröken Anna Zetterberg. Sånger af War-
muth och Lassen samt en italiensk serenad utför-
des af fröken Almati samt sånger af Bizet och Grieg
af fröken Alma Hesseldal.
Aftonens konstutställning omfattade ett större an-
tal akvareller, en afdelnings-skärm och en väggde-
koration, båda i gobelinimitation, samt kartonger till
en fris, utförd på väf, af fru A. Boberg, född Scho-
lander. Fröken C. Löfgren hade utställt ett por-
trätt af doutor L., fröken I. Schulzenheim en större
oljemålning: Yindthundar, fröken A. Billing akva-
rellstudier och fröken I. Matton en porträttbyst i
terra cotta af fröken B.
Bland gäster för aftonen märktes representanter
för ett flertal olika nationer.
Teater och musik.
Kungl. operan gaf sistlidne fredag för första gån-
gen en repris af Nicolais komisk-fantatiska opera
»Muntra fruarna i Windsor». Denna opera med
sin lifliga och sprittande, melodiösa och stundom
rent af genialiska musik hör till dem, som aldrig
borde försvinna från repertoaren. Högst förunder-
ligt var det emellertid, att den denna gång ej fyllt
salongen. Detta var dock närmast en förlust för
dem, som ej infunnit sig; ty operan erhöll ett på
det hela taget jämnt och godt utförande. Hufvud-
figuren i operan är den älskogskranke drinkaren sir
John Falstaff, och att hr Brag ej fullt räckte till
för denna mycket fordrande roll, må varda honom
förlåtet. Hr B. är nybörjare så godt som och gjorde
i alla fall sitt bästa samt lyckades tämligen väl.
Hösten är klangfull och fyllig, ehuru något svag i
de djupare tonerna; spelet saknar åter denna saftiga
humor, som återgifvandet af en Falstaffstyp kräf-
ver. Hr B. rörde sig emellertid rätt ledigt i sin
tjocka skepnad, och mimiken var ej heller oäfven.
— Högt öfver alla glänste dock fru Östberg, hvil-
ken för första gången återgaf fru Ströms parti och
detta pa ett sätt, som — ej blott bokstafligen -—
inbragte henne en ny lager till sina många föregå-
ende. Det ingalunda lätta sångpartiet erhöll ett
förträffligt^ utförande, liksom fru Ö. också i spelet
lyckades pa ett måttfullt sätt pointera det parodiska
i rollen. Fröken Almati var tämligen matt som
fru Page; partiet tycktes också ej rätt väl lämpa
sig för henne. Hrr Johanson och Strömberg som
Ström och Page voro båda till sin fördel, särskildt
den förre. Öfriga medspelande skötte väl sina mer
eller mindre viktiga partier. Baletten i sista aktens
vackra skogsscen var förträfflig, och det hela gick
jämnt och utan nämnvärda slitningar under herr
Hennebergs ledning. Operan förtjänar att gifvas för
många fulla hus.
Fru Vilma Norman-Neruda (numera lady Hallé)
gaf i lördags sin första konsert å k. operan i före-
ning med k. hofkapellet. Vi afstå från att ingå
på ett närmare omnämnande af den celebra artistens
spel, ty pennan skulle ej finna uttryck, träffande
nog för hennes helt enkelt enastående prestationer.
Vi inskränka oss till att nämna, att fru N.-N. re-
dan vid sitt första inträde helsades så varmt, att
hon mycket väl kunde märka, att publiken ännu hade
henne i käraste och innerligaste hågkomst från fö-
regående uppträdanden härstädes ; att samma publik
med den djupaste andakt lyssnade till de härliga
toner, hon lockade ur sitt oförlikneliga instrument,
samt att denna samma publik, sedan sista tonen i
sista stycket förklingat, ej gjorde min af att aflägsna
sig, fastän konserten var slut, utan gång på gång
framkallade den utmärkta artisten, till dels i för-
hoppning om att få ännu något mera till lifs af
denna undersköna musik. I få ord: lika enkelt och
fiärdlöst som hennes spel är, lika gediget och djupt
gripande är detsamma. Fru Norman-Neruda är värl-
dens förnämsta kvinliga violinist och som konstnär
likställd med de främsta manliga representanter inom
sitt fack. De af fru N.-N. utförda kompositionerna
voro Spohrs violinkonsert n:r 8 (den bekanta sång-
scenen) samt Mendelssohn-Bartholdys violinkonsert.
Hofkapellets ackompanjemang till dessa nummer led-
des af hr Franz Neruda, hvars återkomst till Stock-
holm vi med glädje omnämna. — Hofkapellet spe-
lade med mycken smak uvertyren till »Euryanthe»
af Weber samt Griegs suite för stråkorkester »Fra
Holbergs tid».
Fru Norman-Nerudas andra konsert skulle gifvas
som i onsdags, likaledes å k. operan.
Den till i måndags annonserade föreställningen
af »Mignon» med fru Arnoldson-Fischoff i titelpar-
tiet måste på grund af den framstående gästens
opasslighet framflyttas till gårdagen.
Bland debutanter, som väntas å k. operan, må
nämnas fröknarna Stridbeck, Hult och Edman. Den
förstnämnda, elev af vår främsta sånglärare Fritz
Arlberg, kommer att debutera som Agatha i »Fri-
skytten».
K. Dramatiska teatern gifver i dag »Falska juve-
ler», i morgon »Familjelycka», »En omvändelse»
och »Kapten Puff».
Vasateatern uppfor nu hvarje afton sitt nya pro-
gram, Dellingers operett »Saint Cyr». Ehuru li-
bretton i stycket ej är särdeles vare sig originell
eller kvick, lyckas det dock tillvinna sig lifligt bi-
fall genom den glada, sångbara musiken och det
raska utförande, Vasateatern presterar. Bland huf-
vudrollernas innehafvare briljerar som vanligt sär-
skildt hr Strömberg med sin burleska komik i en
tjufpojksaktig klostertjänares skepelse. Hr Ander
gör en ganska rolig typ af sin mesige, men dansante
»pappas gosse». Däremot är hr Rönnblad, både
hvad sång och spel beträffar, en föga lycklig förste
älskare. Fröknarna Grönberg och Johnson hand-
hafva de kvinliga hufvudpartien till både ögon- och
öronfägnad. Och som sagdt — publiken är nöjd,
och då är ju allt godt och väl.
Filharmoniska sällskapet gifver sin första abonne-
mentskonsert nästkommande tisdag den 17 dennes
å Musikaliska akademien. Programmet upptager
»Jesu sju sista ord på korset», en komposition från
1640-talet af H. Schütz; aria ur »Hérodiade» af
Massenet, sjunges af fröken Emma Holmstrand;
serenad för stråkorkester af B. Volkmann; Philhar-
monie, kör à capella af sällskapets dirigent A. Hal-
lén, samt tvänne dubbelkörer à capella af Ludvig
Norman, kallade »Linden» och »Bön». Minnet af
sällskapets förtjänstfulla verksamhet under föregå-
ende år bör lika mycket som programmets godhet
mana till talrikt besök.
Ny musik.
På Abr. Lundquists välkända förlag ha följande
nya musikalier i dagarne utkommit:
Rieh. Eilenberg, Genom skog och mark, moderna
kompositioner för piano. Innehåller 7 olika stycken.
Marsch-Album. Innehåller ej mindre än 10 marscher,
flere bland dem mycket kända.
V. Holtz, International Gymnastik-festmarsh för
pianoforte.
Densamme, For you, hambo-polska för piano.
H. R. Wejdlirig, Eosenknoppen, mazurka för piano,
tillegnad fröken Signe E.
_ Densamme, Brudparet fram ! Bröllopsmarsch för
piano.
Hugo Sedström, Menuett för piano.
John Öländer, Bianca-polka för piano.
Alban Förster, »Din kärlek allena är i världen
mitt allt», sång vid piano ; n:r 46 i den bekanta
samlingen Barytonisten.
Righini, aria ur »Det befriade Jerusalem», med
pianoackompagnement; n:r 19 i den kända samlingen
Bassångarens repertoar.
G. Loeve, Elfkungen, ballad med pianoackompagne-
ment; n:r 8 i samlingen Från konsertsalen och salongen.
Fr. Clay, »För dig en sång jag kväda må», med
pianoackompagnement; n:r 9 i samma samling.
Sångprogrammet, häft. 3 och 4. Innehålla alster
af uteslutande kända och goda kompositörer.
Sydney Smith, Vårt farväl, sång med pianoackom-
pagnement.
Ad. Herman, Fantasie dramatique för violin och
piano öfver Boitos »Mefistofeles.»
Bror Beckman, Fjäll-låtar för violin och piano.
Gustaf Bergdahl (folkskolelärare), Sångbok för sko-
lan och hemmet; 100 en- och tvåstämmiga sånger.
Med särskildt textbok. Samlingen synes vara vald
med omsorg och skickligt afpassad för det med
densamma afsedda ändamålet.
I en vrå af världen.
Berättelse för Idun
af
Cecilia Bååth-Holmbepg.
(Forts.)
)f|örst då detta skett och läkaren kommit, kom man
ihåg de små; genomvåta och nästan iskalla ha-
de de, då ingen hört deras skrik, omsider som-
nat i sin vagn. Skyndsamt afkläddes de och
nedbäddades i sina små sängar, medan läkaren
betänksamt skakade på hufvudet och strängt för-
bjöd den ringaste gemenskap mellan dem och
modem. Denna hade fullt utbruten nervfeber;
hon måste hafva gått med den redan flere dagar.
Med af ångest sammansnörd strupe tänkte kyr-
koherden på sina små; de hade ju under de se-
naste dagarne ej ett ögonblick varit skilda fråu
sin febersjuka mor, och nu därtill denna sista
färd i reguet och förblifvandet i de våta kläderna.
Doktorn såg allvarsam ut, och’ efter att ännu
en gång hafva sett till dem, där de rödblossande
lågo i sina sängar, förklarade han, att äfven de
voro angripna af feber — huru pass svårt eller af
hvad art, kunde han ännu ej fullt säga; man fin-
ge emellertid göra sig beredd på, att den sjuk-
dom, som för närvarande där i staden så att
säga endast lurade på tillfället att utbryta, äfven
nu skulle göra sig gällande.
Han hade rätt.
Sjukdomen hade nu hunnit till prestgården;
hvarken kyrkans närhet eller moderns under de
senaste dagarne halft i feber frammumlade böner
hade kunnat utestänga den.
Det var tunga dagar i det eljes just ej så glada
hemmet; tyst och böjd vandrade kyrkoherden ut
och in mellan sjukrummen, hela timmar satt han
vid sin hustrus säng, hållande hennes heta hän-
der i sina och talande lugnande ord till henne,
då hon’ i feberyrseln ropade högt på sina små
eller ville till dem. Då febern lemnade henne ro,
låg hon helt matt och tyst och såg på honom
med sina stora, nu så sorgsna ögon, liksom bed-
jande om tillgift för all oro, hon vållade honom,
och när han då ömt strök hennes mörka fuktiga,
nu kortklippta hår, log hon emot honom med hela
den gamla kärleken, utan en aning om, att i ett
annat rum hennes hjärtas älskling, den äldsta
lilla flickan, som hade hennes ögon i arf, stred
sin både första och sista strid, och att de båda
minsta sannolikt väntades af samma öde.
Men sorgen öfver de små nästan förkväfdes el-
ler sköts åt sidan hos honom af oron för den
älskade hustrun, han såg henne för sig, sådan
hon var, då han först lärde känna henne; så
frisk och ungdomligt strålande i det mörka för-
äldrahemmet, med så rikt själslif, så förhoppnings-
full — huru hade han vårdat, huru hade han för-
hjälpt dessa rika anlag till utveckling?
Huru ofta hade ej allting annat kommit i första
rummet hon, och det som kunde glädja henne i
sista 1 Och ändå var hon honom så kär. Han
hade bara aldrig tänkt på, att hon behöfde annat
än sitt hus och hem och barnen. Huru sved det
ej nu i hans hjärta, då han tänkte på, huru hon
år efter år blifvit liksom underligare, tystare, mera
drömmande. Och så hennes outvecklade uppfatt-
ning af det religiösa lifvet! Han hade förr tyckt,
att det. var barnsligt godt och oskyldigt, då hon
läste sina böner för de små; men nu insåg han
plötsligt och klart, att det ej endast var barnslig-
het, att ett verkligt behof drifvit henne därtill, att
hennes af naturen eldiga, lifliga själ kännt sig
tom, att den blifvit ett rof för en ångest, som hon
ägde hvarken kraft eller klarhet att bekämpa, och
han •— hennes man — presten, han som var
själasörjare för hundratals människor, han hade
ej förstått, hvad som rörde sig sig inom den, han
högst älskade, han hade ej räckt henne en hjäl-
pande hand. Själasörjare — hvilket hån i det
ordet! Nej, han var ovärdig därtill — hennes
hjälplösa, ångestfyllda blick, hennes mekaniska
frammumlande af osammanhängande böner och
Tal^-aVt TTnHa’« MÖKste»; för Kpnstväfnaderoch Broderier (Omkring 200 mönstermotiv) 1 färgtryck. 6 häften med 6 planselier 1 nvarie
Jakob Kulle s ââ* 1 april n-a-Prls 1:50förhäfte-Fär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
