Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 IDUN 1891
salmvers, allt var en enda fruktansvärd förebrå-
else emot honom.
Ty detta, att hennes själ ej fått något fäste,
detta var det, som nu lagt henne ned här på sjuk-
bädden — kanske dödsbädden, henne, hans vack-
ra, älskade unga hustru.
Och han gömde ansiktet i täcket till hennes
säng och kved af tårlös sorg och förtviflan.
Och när han en stund därefter inne i det an-
dra rummet böjde sig öfver den svårast angripna
äldsta lilla dottern och såg, att döden redan tryckt
sin stämpel på det fina, af sjukdomen härjade
lilla ansiktet, då hon än en sista gång slog upp
de stora ögonen — hans hustrus ögon — och nu
i dödsminuten, just innan de brusto, med samma
uttryck, som han tyckt sig läsa i dennas, då föll
ban på knä vid den lilla bädden, utan hvarken
tanke eller känsla af något annat än den stora
förtviflan och eländighet, som kommit öfver ho-
nom, och som helt förlamade honom.
»En straffdom, en straffdom,» mumlade han för
sig själf, »straffet öfver mig, som så vårdslösat
de själar, jag fått i mitt hägn,» sade han hastigt
och entonigt »drabbe mig din vrede, Gud, som
alltid är så kärleksfull, jag ensam är den skyldige
i detta hus — skona henne och de andra båda
späda! Mig — mig allena — !»
Härmed hade han rest sig och vacklat ut. Nu
hade han endast en tanke ; huru skulle han kunna
dölja barnets död för modern? Hon skulle nu ej
kunna bära det, det skulle döda äfven= henne.
Lyckligtvis hade hon förut gifvit sig till tåls med
den förklaringen, att barnen af fruktan för smitta
höllos undan. Men då hon efter ett par dagar
liksom uppvaknade ur den dvala, hvari hon legat
försänkt, tyckte han sig i hennes blick läsa en
fråga — och • om hon uttalade den, huru skulle
han då kunna beherska sig ! — Han kunde det
ej heller mera än till hälften — något i hans
ögon och halfkväfda röst hade väckt hennes upp-
märksamhet och oro. Och då han åter lemnat
henne, kallade hon pigan till sin säng och sade
med en plötslig kraftansträngning, och i det hon
tycktes vilja se tvärs igenom henne: »Hur är det
med barnen?»
Frågan kom oväntadt, den förskräckta flickan
fann sig ej, blef förvirrad och svarade osäkert
och undvikande : säga en ren osanning inför dessa
ögon — det kunde hon ej.
Detta ökade den sjukas misstanke hon låg en
stund tyst och låtsade sofva, men då hon blifvit
ensam, satte hon sig med möda upp i sängen;
hennes tinningar bultade och hennes tänder
skallrade; hon var torr i munnen; hon kunde ej
tänka redigt; hon kunde inte riktigt minnas, när
och hvar hon sist sett dessa dyra barnaögon, som
från det de första gången logo emot henne i hen-
nes armar, varit hennes lust och stolthet — hennes
lilla flickas ögon — den förstas — det var, som
om de andra båda liksom sammansmält med
denna, som om hon mindes dem alla tre i dennas
gestalt; — ett ögonblick tvekade hon, hvilket an-
sikte af dessa tre var det rätta; dragen af hennes
hjärtebarn liksom utplånades ett ögonblick för att
nästa sekund se emot henne igen, men nu med
de andra barnens blå ögon — ; förvirrad kämpade
hon med febern, vaggade fram och tillbaka, där
hon satt med knäna uppdragna och händerna hop-
knäppta omkring dem, skakande af hetta och köld
på en gång. ,
Plötsligt stack hon fotterna ut ur sangen, hon
ryste till, då de vidrörde golfvet; ett ögonblick
stod hon stilla och vacklade, med händerna fam-
lande framför sig, därefter trefvade hon sig fram
till dörren och öppnade denna ljudlöst.
Rummet innanför — salen — var tomt; man
hade trott, att hon somnat; kyrkoherden satt i
sitt rum, försjunken i sorg, och sköterskan, som
skulle vaka öfver henne, var ute.
Med ögonen vidt uppspärrade, men utan att
riktigt uppfatta, hvad hon såg, gick hon som i en
dröm genom rummet, alltjämt på bara fötter och
trefvande framför sig med händerna.
Också nästa rum var tomt — hon såg sin egen
bild i den stora spegeln, spöklik i den hvita
dräkten och med det kortklippta svarta håret.
Nu var hon i gången — en underlig lukt af
granris nådde henne —• hon studsade, tog med
båda händerna om hufvudet och gled ljudlöst
framåt; instinktlikt öppnade hon dörren till det
yttersta rummet; där inne var granlukten starkare ;
gardinen var nedfälld, och midt på golfvet stod en
säng — så konstig idé — hon stirrade halft
fånigt på den, utan att förstå något; hon stod
stilla i dörren med hufvudet framsträckt och ögonen
vidt uppspärrade; slutligen gled hon ljudlöst när-
mare, oemotståndligt drogs hon bort till denna
underbara bädd, öfver hvilken ett hvitt lakan var
utbredt; de hvassa grankvistarne på golfvet stucko
hennes fötter — hon kände det ej ; febern rasade
i hennes ådror, köldskakningar genomforo hennes
kropp — hon gaf ej akt därpå; hon endast böjde
sig ned, djupare och djupare ned öfver bädden,
hennes heta andedräkt nästan hväste fram, hennes
hand fattade i lakanet, drog det undan — ett
ögonblick stirrade hon andlös på det vaxbleka
lilla ansiktet, hvars stjärnögon aldrig1 mera skulle
le emot henne — och ett gällt, vansinnigt skri ljöd
i rummet, ut i gången och gaf genljud genom
dödstystnaden ihuset.
III.
Då de alla förskräckta ilade dit, funno de henne
liggande på golfvet bredvid kistan.
Strax trodde de henne vara död, men läkaren
som skyndsamt anlände, förklarade, att det endast
vore en djup svimning, men tilläde han, om upp-
vaknandet blefve till lif eller död, det vore ovisst.
— Den förfärliga skakningen hade verkat för häftigt
på den redan genom febern utmattade hjärnan.
Lifvet återvände dock sakta, men utan att något
ljus tycktes skina in i hennes sinne. _ Det var
visserligen som om själsskakningen brutit febern ;
sjukdomen aftog synbart, men ännu hade hon ej
talat; med stora ögon, som intet sågo och intet
uttryckte, låg hon där dag efter dag, vecka efter
vecka. Hon igenkände hvarken sin man eller
någon af sin omgifning; barnen tycktes hon all-
deles hafva glömt.
En dag kommo de på henne med, att hon smugit
sig upp och tagit en tändsticksask, som hon gömde
i sängen. De fäste ej någon vidare uppmärksam-
het därvid, men kort därefter fylldes rummet med
rök, och vid undersökningen befanns det, att hon
tändt eld på sängkläderna.
Hennes man försökte tala med henne ; hon igen-
kände honom ej, såg bara uttryckslöst på honom,
skrattade för sig själf och började med låg entonig
röst läsa upp flere psalmvärser, handlande om
död och förintelse, samt därefter sin trosbekän-
nelse, men då hon sagt orden: »nedstigen till
helvetet, det är ju dödsriket,» stannade hon;
ögonen fingo ett oroligt, ångestfullt uttryck; de
följande orden: »uppstånden från de^döda», voro
utplånade ur hennes minne; och åter och åter
började hon på om igen och om igen, samma
vers, samma ord, alltid i samma ordning; men
aldrig hann hon längre än till »dödsriket» ; hennes
oklara hjärna arbetade fåfängt att få fram fort-
sättningen, och hon upprepade »död — död —
död _»( till dess hon slutligen skrek högt i vild
förbittring och ursinnigt slet i täcken och lakan.
Läkaren sade, att hennes vansinne var af farlig
art, och att hon med snaraste borde föras till dår-
huset för att få nödig vård och tillsyn.
Men, som om hon anat, att man ville beröfva henne
friheten, började hon i fullt raseri slå och anfalla
hvar och en, som kom henne nära. Detta oaktadt
fördes hon med sin mans och läkarens tillhjälp
och under lifligt deltagande från hela det lilla
samhället, Adelsgatans notabiliteter inberäknade,
till den ej så synnerligt aflägsna anstalten, hvars
läge vid kusten och i skogstrakt var särdeles gynn-
samt. Här insattes hon i madrasserad cell och
bevakades noga.
Endast med möda kunde hennes man slita sig
från henne ; så länge hon var i rummet, fann han
en sorglig tröst endast i tanken, att hon var där ;
han anklagade sig själf för hela olyckan, ej endast
den första sjukdomen, utan också att han ej till-
räckligt vakat öfver henne, så att hon fått veta
om barnets död.
Och dock anade hon ej, att under tiden ännu
två små kistor stått i samma rum, där hon sett
den första lilla döda, att all barnslig lek tystnat,
att hemmet nu var fullkomligt öde.
Och till detta hem måste han dock nu åter-
vända; huru olika var ej den färd, han nu gjorde
genom det kala sandiga landskapet, ensam i vag-
nen, emot den, då han med sin brud, så strålande
ung och vacker, så barnsligt oskyldig och förhopp-
ningsfull, första gången for den vägen; nu var
han en i förtid bruten man ; håret hade under ett
par veckor starkt grånat, all själftillit var för-
svunnen, och han nästan kände sig blygas inför
dessa sina vänlige församlingsbor, som alla täflade
om att visa honom deltagande. _
Ja, en ensam man var han; — och instängd i
sin kammare försjönk han i brinnande böner för
den olyckliga ande, som nu, skild från hans kär-
leksfulla vård, bland främmande människor käm-
pade med mörkret, som tyngde den.
Så gick vintern.
Med våren tycktes en förändring hafva inträdt
i hennes tillstånd ; anfallen af vrede blefvo säll-
syntare; hon blef allt mera stilla; alltjämt fram-
mumlade hon sina psalmverser och sin trosbekän-
nelse, och ännu alltjämt stannade hon på samma
punkt.
Ofta stod hon borta vid det lilla gallerfönstret
och stirrade ut öfver den lilla skymt af det nu
isfria vattnet och den bit skog, hon kunde se
härifrån.
Hennes förbättrade tillstånd föranledde hennes
förflyttning till ett gladare, ej så afspärradt rum;
här kunde hon se än mera af hafvet och skogen
och dessutom en sida af den väl hållna ymniga
trädgården, hvari de endast mindre rubbade fingo
arbeta om våren och sommaren.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Männen i äktenskapet.
Den uppmärksamhet, som kommit min anspråks-
lösa uppsats »Romanen eller lifvet?» till del, har
gladt och smickrat mig —• jag kan icke neka där-
till. På den fråga, som flere ärade läsarinnor fram-
ställt i n:r 44 af Idun, har jag endast några korta
ord till svar, och jag lemnar åt värdigare att gifva
bättre besked.
Frågan var, »huru männen höra förhålla sig
för att, äfven de, bidraga till lyckan inom hem-
met?»
Om en af dem själfva gjort mig den höga äran
att på allvar framställa denna viktiga fråga, skulle
jag icke stått svarslös, icke tvekat att gifva ett rätt
allvarsamt svar. I veten väl, att en hustru i regel
blifver mycket klarseende i fråga om, hurudan den
andra parten i äktenskapet är, bör vara eller icke
vara. Men jag frågar er på samvete,^ tron I, att
det skulle gagna det allra minsta, att vi skulle vin-
na något därmed, om vi kvinnor sins emellan di-
skuterade männens egenskaper och uppställde nagra
förhållningsregler för dem? De låta minsann hvar-
ken moralisera eller korrigera sig, utan bele oss,
det är hvad de därvid sknlie göra! Ingen enda af
dem skulle taga våra ord till efterrättelse ! Som ex-
empel på, huru svårkorrigerade de äro, vill jag en-
dast anföra, att jag under mer än ett tiotal år oaf-
brutet, men förgäfves, arbetat på att få min »gubbe»
att komma hem i rätt tid till middagen för att slip-
pa servera honom hoptorkad eller eljes mindre smak-
lig mat, och att jag med lika liten framgång sökt
beveka honom att öfvergifva ett, som jag tycker,
omåttligt bruk af cigarrer.
För öfrigt är det väl näppeligen rätta platsen att
i damernas egen tidning dryfta en fråga af sådan
art. Det skulle förefalla mig ungefär i samma stil,
som när fruntimren på sina kafferep enligt gam-
mal tradition, hvad säger jag? — icke lofsjunga
sina frånvarande vänner.
Nej, vill man reformera, må man börja med sig
själf! Och om det enkla program, jag i min upp-
sats framlade, samvetsgrannt genomfördes,^ månne icke
mannen i ett sådant umgänge, som då bjödes.ho-
nom, skulle få den allra bästa lexan? Skulle icke
åsynen af ett plikttroget uppförande vara honom en
uppfordran och en maning att gifva lika godt igen?
Skulle han ej börja uppmärksamma en sådan god
hustru framför alla andra kvinnor i världen ; dra-
gas hem till henne från restauranter och vänner?
Skulle han ej sporras att blifva denna ädelsinnade
maka värdig och göra henne så lycklig, som i hans
förmåga stode? Skulle han ej älska henne med
en renare och djupare kärlek än förlofningstidens
passion ?
Och skall det sägas, är det ändå kärlek först och
sist, vi kvinnor eftertrakta och fordra af våra män,
den kärlek, som sätter oss före hvar och en an-
nan, som vilkor för att de skola göra oss verkligt
lyckliga. f g
Innehållsförteckning;
Helena Grafström, född Franzén; af H. —k. (Med por-
trätt.) — Vilja är att kunna; poem af Lila. — Biblioteket i
hemmet ; af Ellen Bergström. — Granrismor; af Amalia Fahl-
stedt. — Höra våra små? — Iduns julklappsbazar. — Drott-
ning Charlotta af Würtemberg. (Med porträtt). — Några
frnutimmersminnen ; upptecknade af En gammal pcnnfäktare.
II: Konst och natur. (Forts.) — Hvarje husmor sin egen
skärslipare ; prisbel. svar â prisfrågan LXXI ; af W. Olden-
burg. — Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik.
— I en vrå af världen ; ber. för Idun af Cecilia Baath-Holm-
berg. (Forts.) — Från Iduns läsekrets.
Förlofnings- ocli vigselringar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
__________________ . tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
t Perüaalsbaad,
I Om gamla saker insändas fi~~––––––– –––––––––– –––––––
^ Juvelerar HÅLLBEBG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
