Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blott en enda olycka är sann:
Den — af olyckan att öfvervinnas.
jS. p. j/ALERIUS.
hos fröken Sandström som författarinna. Ba-
kom detta, att skildra en verklighet för att
inskärpa en sats eller angifva ett syfte, lig-
ger icke blott mycket af hennes personlighet,
utan också mycket af det, som gaf hennes
framträdande dess stora betydelse. Hon ser
i begreppet och formeln den stora faran för
vår tids bildning, i bilden och beskrifningen
en återgång till en naturligare uppfattning.
Träffande har hon själf tecknat skillnaden
mellan å ena sidan det abstrakta uttrycket,
å andra sidan den lefvande skildringen, när
hon anfaller läroböckernas språk och den
vana, som till följd däraf’ inrotar sig, att ge
som en tillfyllesgörande förklaring en tek-
nisk term i stället för verkligheten själf.
Begreppskunskapen, regelinlärandet, defini-
tionsplugget, den ensidigt förståndsdöfvande
kunskapen äro, hvad Uffe kallar formalism,
och hvad hon anfaller. Ej blott som ett pe-
dagogiskt misstag bekämpar hon det, utan
ock som en rot till karaktärstomhet.
Men det var också något annat fröken
Sandström ville med sin bok.
Hon önskade göra barnen mera till män-
niskor, än de hittills varit. Hon ville se de-
ras ögon stråla och deras munnar le åt nå-
got annat än tillfälliga missöden under lek-
tionerna, hon ville ej blott höra detta dumma
unisona skratt, som åtföljer ett misslyckadt
svar, hon ville ha bort denna regements-
munterhet, denna regementshållning, som an-
ses som skolans »prydnad» och ett tecken
på en förträfflig disciplin, men som i själfva
verket på hvar och en, som vet, huru myc-
ket af barnanaturens friskhet och lif, som
försvinner under denna dressyr, verkar som
en hemsk skolans själfbekännelse om dess
inkompetens för sitt värf och en begrafnings-
ståt, där det barnsliga förtroendet, öppen-
hjärtigheten och entusiasmen ta obotlig skada.
Grundtanken hos henne blef, att barnet skulle
kunna behandlas som förnuftig varelse, skulle
kunna lära sig att lyssna, medarbeta, själft
fråga och begära upplysningar, om man blott
valde ett sådant innehåll och valde en sådan
form, att det tilltalade barnets natur, att det
talade äfven till dess känsla och fantasi, och
medlet härför ansåg Uffe vara den historiska
berättelsen och den geografiska skildringen,
medan däremot grammatiserandet borde in-
skränkas.
Det är icke utan skäl fröken Sandström
behandlat frågan om »lugn i undervisningen».
Hör man en af hennes lektioner, förvånas
man öfver den behagliga, lugna samtalston,
i hvilken hon håller den, och frånvaron af
alla särskilda lärargester eller läraruttryck.
Också är hon till sitt yttre uppträdande raka
motsatsen till det begrepp, man gör sig om
en reformator, hvarunder man gärna förestäl-
ler sig en kraftnatur, hvaremot -fröken Sand-
ström uppträder med en aristokratisk tillba-
kadragenhet, som nästan kunde gälla för
blyghet.
Yid ett möte mellan några skolmänniskor
kom för någon tid sedan på tal de fordrin-
gar, man borde ställa på en lärarinna, hvar-
vid någon meddelade, att en engelsk dam
härom året gjort en anmärkning mot våra
lärarinnor, att de voro mera distinguerade,
än som skulle anses riktigt passande i Eng-
land. Vid den munterhet, som detta yttrande
framkallade, anfördes dock, att den uppfatt-
ningen, att lärarinnan borde liksom bära en
uniform, som utmärkte henne från den öf-
riga världen, hade en mängd försvarare.
»Öfverallt,» fortsatte fröken Sandström —
ty det var hon som yttrade sig — »är det
så. Facket uppslukar oss, typen skola vi
böja oss för, och detta gäller icke blott de
ofta anförda exemplen, presten, militären,
ämbetsmannen, skollärarinnan, nej, den unga
flickan, den unge mannen, alla bemöda sig
att få sin uniform, sitt stela mönster att
passa och betrakta som vanbördingar alla,
som ej vilja krypa i den. När jag var tjugu
år, var jag ’konstig’’, därför att jag hade in-
tressen , nu är jag ’besynnerlig’, därför att jag
har något annat än ’intressen’. »
Dessa ord förtjäna att väl ihågkommas.
Hur många ha icke afskräckts från att följa
en inre maning och dragningskraft just af
sin ängslan för världens »undran» och ut-
läggningar. Sådana slitningar torde också
fröken Sandström fått vidkännas. Jag tän-
ker mig en ung dam i den ställning, att hon
ej för sin utkomsts skull behöfver arbeta.
Hennes naturliga tillvaro är den bekväma
sysslolösheten i ett mjukt soffhörn med en
roman i knäet, som man ser afbildad på så
många taflor, som föreställa unga eleganta
kvinnor. Men en vacker dag suckar hon
med Bückert:
Nichts bescheert ist einem Mädchen
Als allein
Still zu spinnen seines Glückes Fädchen.
Det där att sitta stilla och spinna lyckans
tråd blir ej roligt. Det är visserligen ett
nöje att, om man en dag säger: hvad det vore
roligt att resa utomlands, mötas af svaret: ja
då packa vi kappsäckarne i morgon, men äf-
ven det nöjet att få sina önskningar uppfyll-
da blir enformigt. En vacker dag tar den
unga flickan sitt parti, hon lemnar salongs-
damens ställning för att bli den verksamma
kvinnan, hon tar ett djärft steg, ty hon vill
verksamhet och önskar göra nytta.
Finns bland Iduns läsarinnor någon så-
dan ung dam — och det torde finnas många
.— är deras historia troligen ganska jämför-
lig med fröken Sandströms. Lyckan för hen-
ne ville dock, att hon egde ett hem, som gyn-
nade hennes sträfvanden. Det är hennes
barndomshem, men ej hennes föräldrahem.
Då fadern dog 1858, var Anna Sandström,
som är född 1854 den 3 september, blott fyra
år gammal och upptogs då af moderns släk-
tingar, öfverste Hagberg och hans syster frö-
ken Hagberg. När fröken Sandström utgaf
sin broschyr, kunde hon påräkna det materi-
ella stödet här, och strax efter broschyren
»Realism i undervisningen», som utkom 1882,
påbörjades det ännu fortgående tidskrifts-
företaget Verdandi, som börjades maj 1883,
och icke långt därefter grundläde . fröken
Sandström sin på hennes egna principer fo-
tade skola, hvars början tillhör hösten 1883.
Det var en hel liten roman, som utspann
sig kring det anonyma utgifvandet af »Rea-
lism i undervisningen». Ingen misstänkte den
rätta, ej ens hennes närmare bekanta. Tänk,
hvilken hjärtklappning för en ung dam, att
höra ntlysas, att det en viss dag skall bli
diskussionsmöte i hennes egen skola om den
bok, hon själf författat! Och hvilka marter
att sitta där som åhörarinna och ej våga
blanda sig i diskussionen och ofta få höra
rätt närgående anmärkningar! Där satt en
gamma] grånad rektor och förklarade ironiskt
att, enligt Uffes metod, borde man gå upp
själf och räkna alprosorna på Sankt Gott-
hard — och hon fick ej svara. En annan
gång går hon bredvid en lektor, som är stor
beundrare af boken, utan att veta hvem som
författat den, och bemälte lektor vänder sig
mot henne, sägande: »Vet fröken, hvad jag
nu är säker på: det är en präktig pappa, som
har skrifvit boken, det slår ej fel.» Den,
som troget stod vid hennes sida under denna
tid, var fröken Runqvist, det var hon, som
på södra skolan samlade kring sig sakens
vänner, förde ordet och talade omkull både
pappor och mammor. Bland äfventyr från
dessa dagar af ifrigt omvändelsenit må också
nämnas det tillfälle, då en ung lärarinna af
fröken Runqvists vänner plötsligt fick en
inspiration och menande utbrast: »Ah, jag
förstår, hvem Uffe är, men jag skall ej för-
råda hemligheten.» Och fröken Runqvist
försökte förgäfves öfvertyga den unga damen,
att det ej var någon »han», en han med ci-
tationstecken, som var den sannskyldige.
Sedan den tiden, då grunden lades, har
verket gått framåt. Icke blott som skol-
föreståndarinna utan äfven som flitig förfat-
tarinna i tidskriften Verdandi har Uffe till-
lämpat, stadgat och utvecklat sina idéer.
Det brukar elakt sägas om våra skolmän,
att alla gå de och bära på ett manuskript
till lärobok i bröstfickan. Tyvärr utgör frö-
ken Sandström ett undantag härifrån. Det
är dock att hoppas, att tid och krafter skola
räcka till, att hon kan ge vår skolungdom,
hvad den så väl behöfver, en handbok för
historiska studier, som verkligen vore saftigt
skildrande och utförligt berättade.
Hellen Lindgren.
&
t
Förbi.
,’årt svenska språk finnes ett litet
3rd, som vi i allmänhet ringakta
illtför mycket, men hvilket har en
så allvarlig och djup betydelse, att
vi snarare borde ofta stanna inför detsamma
i högtidligt begrundande.
Det lilla ordet betecknar for oss hvarje
smärta, som plågat oss, hvarje glädje vi
njutit, hvarje felsteg vi gjort, såsom något
framfaret, hvilket ej mera skall och kan
komma åter, ej mera göras om. Absolut
afslutande står det emellan oss och det lif,
som ligger bakom oss — ett lif, som vi
kanske i mångt och mycket skulle vilja
lefva om, nu da vi pa afstand kunna se
det i stort — ej längre skymdt af stun-
dens detaljer. Det uppmäter vår såväl
andliga som kroppsliga tillvaro i helt små
momenter — det är pendeln i vart lifsur,
som vid hvarje pulsslag knäpper sitt obe-
vekliga: förbi, förbi!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
