Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 371
Hafva vi någonsin tänkt på, hvilken in-
gripande betydelse det ligger i det lilla ordet?
I cn stund af lättsinne begå vi en hand-
ling, som vi vid ett annat tillfälle, när vi
kommit till besinning, själfva fördöma och
skulle vilja ha ogjord. Omöjligt! Den lig-
ger redan bakom oss som en mörk fläck,
hvilken vi af oss själfva ej kunna utplana.
Vi kunna utsträcka var hand för att rädda
en medmänniska från fall; vi tveka, vi ha
ej för stunden det rätta hjärtelaget. Men
samvetet vaknar, och vi se oss om efter
den stapplande. För sent! Den rätta stun-
den har gått förbi och kommer aldrig äter.
Ar efter år kunna ibland gå förbi, utan
att vi stanna och se oss tillbaka. Fram-
tiden ligger ännu ljus framför oss, lifvet
har ännu så mycket ljuft och gladt att bjuda
på. Vi äro som förtrollade och sofva —
likasom prinsessan i sagan — bland rosor.
Deras doft slår oss åt hufvudet, och vi
slumra in allt djupare och djupare.
Sa kommer någonting störande utifrån
eller, måhända, inifrån. Kanske stå vi in-
för någon stor och ingripande tilldragelse
i vårt lif. Vi ruskas upp ur dvalan och
börja att se oss omkring.
Är det möjligt, att allt detta, som nu
ligger bakom oss, gått oss förbi, medan vi
sofvo? Hvilka välsignelserika insatser i
vårt nu så tomma lif hade ej allt detta
kunnat göra, om vi tagit vara därpå.
Den trofaste vännen, som tillvinkar oss
ett sista farväl, och efter hvilken vi nu få-
fängt sträcka våra armar. Alla dessa till-
fällen att uppfostra oeh förädla vår ande.
Alla dessa portar, genom hvilka det him-
melska ljuset strålat ut, och hvilka vi sof-
vande gått förbi. Allt detta och mycket
mera hafva vi lemnat obeaktadt och nu
är det för alltid förbi.
Icke kunna vi lefva om vårt lif och icke
få tillbaka, hvad vi förlorat, men vi kunna
stanna och besinna oss, och vi kunna åter
gå framåt med allvarlig föresats, att ej
mera komma det lilla ordet »förbi» att
som en vemodig dödssång ringa i våra öron.
Sophie Linge.
En weddingtrip.
Skiss af Ebba Lundstedt.
Prisbelönt vid Iduns stora pxistäfling.
jjj\å första lysningsdagen hade farbror Otto
kommit fram till den lyckliga fästmön
Qj] och på sitt rättframma, ogenerade sätt
stuckit två »femhundralappar» i hennes hand
med uttrycklig tillsägelse, att de skulle användas
till »en liten bröllopstripp». Den unga damen
gjorde stora ögon. En bröllopsresa var något,
som hörde till hennes djärfva fantasier före
förlofningen ; efter den visste hon nog, att en
fattig löjtnant ej har råd att bestå sig och sin
utkorade en dylik lyx, synnerligast som den
utkorade ej medfört större hemgift, än att den
nästan gått åt till utstyrseln och bröllopet.
Visserligen var hennes löjtnant en ovanlig
löjtnant, en äkta svensk kärnkarl, en praktisk
människa, som föraktade att använda sin ledig-
het från tjänsten till att idka den jämförelsevis
lätta sysselsättningen att ligga på en soffa och
vrida sina mustascher och i stället föredrog
den vida mer ansträngande befattningen af agent
för ett lifförsäkringsbolag — men i alla hän-
delser voro inkomsterna oj öfverdådiga, och dess-
utom måste man ju tänka på framtiden. Så-
ledes visste hon, att deras bröllopsresa skulle
komma att inskränka sig till den fyra timmars
långa järnvägsresan från hennes forna till hen-
nes nya hem. Och nu kommer plötsligt den
hedersgubben farbror Otto och låter i en blink
alla Europas sevärdheter vifta förbi hennes
fantasi, under det han låter de mystiska lap-
parne, som förmå göra drömmar till verklighet,
vifta förbi hennes ögon. I egenskap af till-
kommande praktisk och hushållsaktig fru
ansåg hon sig naturligtvis böra göra några
förståndiga invändningar, men var i själfva ver-
ket högst belåten öfver, att de förfelade sin
verkan. Gubben förklarade bestämdt: »Ni ska’
resa och därmed punktum!» Och därvid blef
det.
Att de skulle resa var således en afgjord
sak; men hvart? Den unga frun svärmade för
Italien och Rivieran, den äkte mannen däremot
för Paris; båda slutade med att gifva vika, den
ene för den andra, och så stod man i alla fall på
samma punkt. Tills vidare bestämdes, att de
skulle styra kosan till Göteborg för att besöka
en kusin och barndomsvän till löjtnanten, lektor
Gustaf Helmer. De båda kusinerna, som voro
uppfostrade tillsammans och hvarandra varmt
tilJgifna, hade ej råkats sedan lektor Helmers
bröllop för åtta år sedan. Tråkigt nog hade
denne ej kunnat infinna sig på kusinens bröl-
lop, emedan han varit hindrad af den samtidigt
inträffande studentexamen. Nu var det därför
med så mycket större glädje man å ömse sidor
emotsåg det väntade sammanträffandet. Från
lektorn hade såsom svar å löjtnantens bref
några dagar före bröllopet ankommit följande:
» Hedersbror!
Min hustru och jag hjärtligt glada öfver att
få emottaga eder i vårt enkla hem! (Hvilket
jag hoppas du visste förut!) Min Maria talar
med förtjusning om att få göra Ellens be-
kantskap, hon är redan alldeles betagen i hen-
nes porträtt (detta naiva tillägg får du skrifva
på min hustrus räkning!), oeh hon har högtid-
ligen förklarat, att du hädanefter får en svår
medtäflare om hennes kärlek i din egen hustru.
Hoppas, att ni nu gifva eder ro att stanna här
någon tid, fastän vi ej ha annat nöje att er-
bjuda er än vårt — jag vågar icke säga an-
genäma — sällskap. Käre, gamle vän, hvad
jag gläder mig åt att få upplifva minnena från
den gamla goda tiden! Jag tänker dessa dagar
riktigt »slå mig lös»; det blir mina ferier,
ty sedan blir jag upptagen hela sommaren af
ett tämligen drygt öfversättningsarbete, som
måste vara färdigt innan höstterminens början.
Telefonera eller skrif oeh underrätta, med
hvilket tåg ni komma ! Hjärtliga helsningar
till dig och din hustru från oss samtliga, småt-
tingarne icke förglömmandes! Välkomna!
Vännen Gustaf Helmer.
P. S. Min hustru känner sig storliga be-
kymrad, öfver att hon, till följd af vissa om-
ständigheter, ej kan visa sig i sin fördelakti-
gaste dager. Det kvinliga koketteriet, min
bror ! »
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
