Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 373
men hellre än att en eller annans förväntningar
skola besvikas, anskaffar familjefadern erforder-
liga medel, kanske doek pä bekostnad af sin
julefrid i världsligt afseende, ty ingen annan
utväg än skuldsättning stod honom till buds.
Och, hvem vet, kanske första steget därvid togs
mot framtida obestånd! Hvad som dock utan
öfverdrift kan påstås är, att skuldsättning
alltid medför bekymmer, trassel och oreda.
Må vi därför vara nöjda äfven med mindre
dyrbara gåfvor, hvilka kunna gifvas med gladt
hjärta och lätt sinne, icke inleda våra närmaste
i frestelse att gå längre, än hvad rätt och skäligt
är, hvarigenom vi åsamka oss en svår skuld,
som kanske sent eller aldrig kan gäldas!
Personer med mindre tillgångar böra akta
sig för att köpa en mängd billiga, snart sagdt
onyttiga presenter, nyheter för dagen, som
kanske rätt snart ställas undan för att icke
»stå och skräpa». Hvad har egentligen nyttan
eller glädjen varit med allt detta? Nej, köp
hellre helt enkelt ett vackert, praktiskt förkläde
(icke ett sådant af idel sidenband och spetsar,
som inom kort ser, förlåt mig, trasgrannt ut),
ett par strumpor, vantar, handskar, en ylletröja
eller något dylikt. Den, som ej föredrager en
sådan verkligen nyttig gåfva framför t. ex. bil-
liga simpla solfjädrar, medaljonger, armband,
kedjor och annat sådant i samma stil, är bra
oförståndig. Skulle familjen bestå af många
medlemmar — hvarför icke då hellre slå ihop
julpengarne, om sådant låter sig göra, och köpa
en eller ett par reela saker till hvar och en, i
stället för att hvarje medlem kommer med ett
helt fång småsaker att dela ut? Äldre personer
böra. väl ej som barnen af oförstånd se på
mängden af julgåfvorna, utan på dessas praktiska
värde.
Hur mycket talas och skrifves ej om och
mot nutidens ungdom, hur fordrande, hur bort-
skämd den är — men hvar söka roten och
upphofvet om ej i föräldrasvagbet, i föräldra-
fåfänga? Och den ådagalägges ej minst vid
valet af julgåfvorna. Hvarje far, hvarje mor,
ja, alla vilja ju så gärna glädja de små, men
må det blott ske med urskilnning! Föräldrar
finnas, som icke kunna neka sina små någon-
ting; önskningar, som knappt kunna uttalas,
skola uppfyllas, deras barn skola ha fullt ut
lika dyrbara julgåfvor som andras, utan afse-
ende på olika tillgångar. Här borde modern
vara förståndig och ej genom svaghet och efter-
gifvenhet lägga grunden till framtida bekymmer,
ty barnens anspråk skola med all säkerhet
stegras år från år. De kära små förstå ju ej
faran, det är ju själfklart, men föräldrarne böra
göra det och med förstånd förebygga ett farligt
ondt, som i annat fall förr eller senare blir
slutföljden och både deras och barnens straff,
nämligen oförnöjsamhet och otack.
Man kan med all säkerhet lika väl glädja ett
barn med en gåfva, som kostar 1 à 2 kr., som
med en till 10 kr:s värde, blott det ieke från
skallrans period blifvit bortskämdt med dyrbara
leksaker och lyx i den vägen, ty då kanske
det kan falla sig rätt svårt vid ett senare skede
att med t. ex. ett förkläde eller med ett par
af mamma själf stickade strumpor tillfredsställa
en dylik liten en. Barn böra ock vänjas till
att ieke blott gifva, där de kunna hafva utsikt
till gengåfvor, utan äfven där ett utbyte ej kan
ifrågakomma, emedan frön till själfviskhet och
beräkning så lätt kunna rotfasta sig och spira
upp.
Vårt tjänstfolk böra vi framför allt gifva
starka, nyttiga saker och aldrig för egen be-
kvämlighets skull gifva penningar, där vi hafva
ringaste aning om, att dessa ej rätt och väl
användas. En sparbanksbok med en fem- eller
tiokrona som grundplåt bör vara en väl-
kommen julgåfva för en tjänare.
Må vi ej heller i vår själfviska äflan för
våra närmaste och i omsorgen om vårt eget
hem glömma de fattiga, de sjuke och nödli-
dande, som behöfva tröst och hjälp ! Må vi,
såvidt möjligt är, sprida glädje i någon hydda,
i något hjärta, ihågkommande Kristi egna ord
till oss: »Det I hafven gjort den ringaste,,
det hafven I ock gjort mig.»
Och till sist låtom oss alla, stora och små,
gamla och unga, komma öfverens om att med
tacksamma hjärtan mottaga, hvad kärlek, vän-
skap eller erkänsla låta komma på vår lott,
samt göra hvad vi kunna, för att glädje och
frid må mötas i allas våra heml
Frida N. N.
Il’
Ett stort godt.
et var i flyttningsveckan. Kommissions-
kontoren voro fullpackade af tjänstesö-
^ kande utaf nära nog alla åldrar. De
stodo packade i ingångarna; och ända ut på
gatan sträckte sig en kö af dem, som ej i tid
infunnit sig och fått plats därinne i mottag-
ningsrummet. Män och kvinnor om hvart-
annat. Mustigt skämt hördes, råa knuffar
utdelades. Skratt, som skulle ljuda muntert,
men som ofta lät som ett ångestskri.
Natten tillstundade. Ännu inga antagliga
platser!
Hvad blef det af dem alla dessa unga,
helst kvinnor från landet, så hjälplösa med
ringa eller inga medel till förlängdt uppehälle
i en stad, där allt var dem främmande, där
de ej möttes af en hjälpsam, oegennyttig hand,
som skulle kunna hålla dem tillbaka från
alla de lurande, rofgiriga grepp, som redan
sträcktes emot dem ■— och med visshet skulle
draga många af dem nedåt!
Så har det gått år ifrån år. Unga friska
oförderfvade kvinnor ha tanklöst gifvit sig
upp till hufvudstaden eller andra städer,
och få af dem äro de, som ej, de flesta af
oerfarenhet, åtminstone snuddat vid lasten.
Men på senare år har en möjlighet till
ett bättre förhållande inträdt.
Det var under flyttningsveckan i år.
I en ljus, varm, hemtreflig och rymlig lo-
kal satt en samling, skenbarligen unga främ-
lingar från landsorten. De åhörde ett före-
drag —- en enkel beskrifning på de faror och
frestelser, som i en stad möta den med dess
förhållanden obekante. Talet bestod af prak-
tiska vinkar och underrättelser, af uppma-
ning till mod, hopp och förtröstan. Af råd
om ekonomisk hjälp för dem, som önskade
återvända till mången gång obetänksamt lem-
nade hem.
Unga flickor ur mera lyckligt lottade klas-
ser serverade sedan vänligt och gladt kaffe
och gjorde sig samtalsvis underrättade om de
tjänstsökandes förhållanden och fordringar.
Det var i det nya vackra hemmet för
»Kristliga föreningen af unga kvinnor», cen-
tralt, fritt och sundt beläget i ena hörnvånin-
gen invid Berzelii park, Arsenalsgatan 2.
Ofvannämnda gren af föreningens verksam-
het var den, som under nämnda vecka var
mest tagen i anspråk.
Men föreningen verkar med stor framgång
äfven på många andra områden. Den står
i samband med hela världen och har ett ge-
mensamt igenkänningstecken — här i Sverige
dessutom ett, uteslutande svenskt.
Kvinnor, som lemna landet och i främman-
de världsdelar eller länder söka sin lycka,
erhålla rekommendationer till föreningar med
hvilka »K. F. U. K.» står i skriftlig förbin-
delse, och ega utländingar samma förmån i
vårt land.
Hvarje afton kl. mellan 6 och 9 är det
varma, upplysta hemmet redo att emottaga
de flickor, hvilka, i saknad af egna hem,
längta efter en plats, där de, med sina arbe-
ten, under åhörande af god fängslande lektyr
eller samtal och någon gång musik finna
afledning för ett »utelif», som verkar enerve-
rande och förslöande, då det blifvit till vana.
Här erhålla de äfven på kvällen för en af-
gift af 10 öre sitt te.
Vissa dagar i månaden äro anslagna till
literära samkväm, andra till musikaftnar, vid
hvilka ganska framstående förmågor stundom
låta höra sig.
Bönemöten vega äfven rum, i hvilka de,
som hafva sin håg riktad däråt, få deltaga.
Hvarje vecka sammanträder den sy- eller
arbetsförening, hvars arbetsinkomst vid försälj-
ning tillfaller föreningen.
Rörande och vacker är den s. k. »blomster-
missionen», bestående af unga damer, hvilka
hvarje söndag mellan 1—-2 samlas i förenin-
gens lokal, dit de medhafva, eller därifrån de
föra med sig de blommor, som i sjukhemmen
äro så xfrigt efterlängtade.
Till »Grabbens Gärde» sträcka de oftast
sina vandringar. De gamla eller sjuka där
lefva sitt tunga ensliga lif, i hvilket åsynen
af de unga flickorna med sin kärleksfulla
blomstergärd utgör veckans ljuspunkt.
Inskrifven medlem erlägger en årsafgift af
tre kr. och eger då tillgång till alla omnämn-
da afdelningar äfvensom till de språkkurser,
tillsvidare i engelska, som af föreningen äro
anordnade.
Denna omfattande förening, hvilken endast
under fem år existerat i Sverige, har, såsom
så mycket annat stort och andligt godt, upp-
kommit i England, där den redan år 1855
bildades af den lika så inflytelserika som
varmhjärtade lady Kinnaird.
Vår på sitt område lika nitiska och offer-
villiga fru Andersson-Meijerhelm reste för
några år sedan ut för att på nära håll lära
känna det storartade företaget, hvilket sedan
genom hennes outtröttliga bemödanden vunnit
insteg och tillkämpat sig en allt mera fast
och aktad ställning i vårt fädernesland, livars
medlemmar, när de en gång få ögonen öppna
för något stort moraliskt godt, som på sam-
ma gång eger mycken praktisk betydelse,
förvisso skola vara redobogna att, hvar och
en i sin stad, hjälpa och understödja.
I landsorten böra isynnerhet prester, hus-
mödrar och personer, som kunna »nå» utflyt-
tande ungdom, lära dessa att finna vägen till
»K. F. U. K.», som har filialafdelningar i
flere af våra svenska städer, där de blifva
hjärtligt emottagna och omfattade, där de se-
dan kunna ingå som »gäster» och därvid
den första tiden komma i åtnjutande af alla
ofvannämnda förmåner för att sedan, när de
blifvit hemmastadda, om de så önska, kvarstå
som årsmedlemmar.
Laura Fitinghoff.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
C. W. SCHUMACHER ( För Sveriges Spisbröd j Cakes o. Biscuits \ STOCKHOLM,
Kongl. Itoflever*mtÖr. \ Husmödrar! försändes öfver hela riket. / 17 Norrlanäsaatnn 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
