Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 4 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 I DU N 1891
Vid köksspiseln.
Up en ung kvinnas dagbok.
Af Herna.
3
ag var allaredan sexton år gammal, då jag
en vacker dag kom underfund med, att
jag blott förstod tillaga en enda rätt —
smörgås. Jag skyndade mig genast till far och
mor, bad dem om tillåtelse att få lära mig koka
mat hos Emerentia där ute i köket. Ocb för
första gången blef min önskan genast uppfylld.
För visso — läroplanen i våra fruntimmers-
skolor förtjänar den högsta beundran. Botaniken
t. ex. är obestridligen nyttig och angenäm nog
för hvarje ung kvinna, dock skulle det ej skada
oss, om vi äfven finge lära oss tillreda ett ocb
annat ur växtvärlden- Med all respekt för rosor
och liljor så äro ej heller sockerärterna att för-
akta.
Aritmetiken är en härlig vetenskap, och det
bereder en hvar ett stilla nöje att kunna upp-
höja ett tal i kvadrat och sedan draga kubik-
roten därutur, men af ännu större vikt är det
— åtminstone för middagen att då en gul
rofva just behöfves i köket, gå ut i trädgården
och där draga den rätta roten ur jorden.
Utan tvifvel eger historien sin betydelse, och
det länder en ingalunda till skada att kunna
säga, hvilken inverkan vissa mars- och julidagar
utöfvat på mänsklighetens utvecklingsgång, dock
är det ingalunda någon skam, om man därjämte
vet, att kräftorna äro onjutbara i mars, och att
det hör till god ton att i juli låta hvarje hare
springa oantastad förbi ens dörr.
I köket blifva alla sinnen tillgodosedda,
ögat fröjdar sig åt grönsakernas lifliga grönska
och köttsorternas olika schattering i rödt; näsan
måste inandas kaffearomen, doften hos steksåsen
samt kanelparfymen ; tungan skall glädja sig åt
mjölkens mildhet, russinens sötma och pepparns
skärpa; handen måste finna sig uti att dyka
ned, än i sockerskålen, än i den kokheta sopp-
kitteln, och örat slutligen — örat måste anse
stekens fräsande, hönsens kacklande och köksans
gräl vida melodiösare än en af Bachs symfonier.
Sedan några dagar är jag en passionerad
lärjunge af kokkonsten. Jag studerar den
teoretiskt och praktiskt, ur böcker och kokkärl.
Pianisten, som hamrar sönder flygeln med sina
vilda rapsodier för att slutligen bäras bort med
blodiga fingerspetsar, svettas säkert ej så mycket
som en ung flicka, hvilken skall steka en gås,
men i ifvern själf blir stekt. Den första
lärospånen består vanligtvis däruti, att den
förhoppningsfulla eleven bränner fingrarne.
Detta är blott början, ty när man gifvit ett
finger åt elden, vill den genast hafva hela
handen.
Emerentia, vår gamla köksa, ville till en
början icke inviga mig i kokkonstens mysterier ;
hon bevakade sina kastruller likt en drake, och
jag fick hvarken koka eller steka, stufva eller
späcka. Att bränna ett finger då och då var
det eDda, hon gärna tillät mig.
Jag studerade alltså teoretiskt vidare. Här-
utinnan blef jag också snart ett riktigt geni, ty
jag lärde mig alla recept utantill, och om
aftnarne förhörde jag mig grundligt. Jag
reciterade brödsoppa med ägg, deklamerade
lungstek à la Maria Theresia och serverade
mig med alla kända crèmer. Men hvad nytta
hade jag egentligen afall denna kunskap, som jag
ej kunde använda i praktiken? Hvad hjälpte mig
nu denna sköna boeuf à la mode sid. 64?
Hvad fröjd hade jag väl af kalfhufvudet sid 107?
Ändtligen besegrade jag Emerentias op-
positionsanda, och nu fick jag styra och ställa
i köket af hjärtans lust. Men där kom jag
med mitt kökslatin snart till korta. Jag bia-
merade mig ända upp öfver öronen, och den
gamla köksan gladde sig omåttligt, så ofta jag
skämdes öfver min tafatthet. Jag stackare
förekom mig själf som ett redlöst skepp i hög
sjö. Förgäfves ropade min mor, som ibland
kom till min hjälp: »mera kol! — raskt
framåt! — bakbord!» — På mitt bord blef
ingenting ordentligt bakadt. Kompassen visade
väl rätt, men skeppet följde ej kursen. Jag
blef kastad af och an af vinden, och i djupet
af mitt hjärta afundades jag den gamla provi-
antångaren Emerentia, som helt majestätiskt
gungade sig på vågen oeh blott då och då lät
höra en stilla hvissling. Jag tror, hon hviss-
lade ut mig.
Dock förlorade jag ieke modet. Dagligen
begynte jag ånyo med mina experiment. Jag
började med soppan, ty det receptet hade jag
då alldeles klart för mig: »tag. . .» Och jag
tog salt och grönsaker, ingefära, peppar och litet
muskotblomma; jag gjorde allt, hvad jag kunde,
och när soppan var färdig, kunde ingen äta
däraf. Jag hade nämligen glömt hufvudsaken
— köttet! Med steken hade jag alltid samma
otur — den blef sotsvart, och hvad pastejerna
beträffa, så gingo de jämnt och ständigt sin
undergång till mötes, så snart jag sköt dem in
i ugnen. Jag höll mig alltid till mitt heliga :
»tag — och tag — och- tag —» men ingen
ville taga en bit däraf, Min rivals onda ögon
voro säkert skulden till min olycka. Jag ställde
den härligaste tårta i ugnen, men så snart jag
åter drog fram den, var dea lik en cylinderhatt,
som blifvit öfverkörd af ett lokomotiv.
Efter hand lärde jag mig dock de fyra grund-
operationerna, och en vacker dag förklarade
pappa och mamma, att de redan kunde njuta af
mina quatuor species: köttsoppa, stek, grönsaker
och mjölkrätter. I synnerhet blef soppan prisad
— ja, själfva Emerentia åt en sked däraf och
sade blott: »för mycket grönt.»
Mannen utmärker sig på slagfältet, kvinnan
i köket. Där liksom i lifvet utkämpas till-
varons bittra kamp. Tusentals lefvande varelser
måste här förblöda för att uppehålla andra
vid lif. Här slukas den svagare af den star-
kare. — Liksom ute i dagliga lifvet ser man
också här huru den ovärdige lagerkrönes. Vild-
svinshufvudet uppträder alltid smyckadt med
gröna blad, men lyckligtvis tillstoppas dess mun
med en citron, för att göra triumfen mindre
söt. Sofister bland kalfvarne måste tåla, att
däras hjärna serveras på smörgås och dufvorna,
som eljes ej äro falska, få endast visa sig med
fyllda bröst.
I sanning, i köket blir man tänkare, och en
skicklig ’köksa blir förr eller senare filosof, ty
hon lär sig ganska snart se lifvet från dess
mörkaste sida — den hungriga egoismen.
Ser man närmare på saken, upptäcker man
dock rosor bland törnena, bak molnen lyser
solen, och bredvid magen klappar hjärtat. Jag
erfar alltid så underbara, behagliga känslor, när
jag sysslar kring spiseln. Ett sällsamt recept
vill icke gå ur mitt sinne och, medan jag lyss-
nar till eldens sprakande, hör jag en röst
hviska: »Tag en liten, rosig flicka, behandla
henne varmt; tag sedan en ung, vacker gosse
och en gammal allvarlig prest; sätt mycken
kärlek, några heta tårar och två skedblad
varma lyckönskningar därtill ; aflägsna sedan
presten, och håll alltid rätten vid den innerliga
hängifvenhetens jämna eld.»
Husmoderlig almanack.
December.
Det bästa gömmes till sist — den satsen kan
ju äfven tillämpas på husmoderns många värf
under årets sista månad. Ty denna kräfver i
själfva verket i icke ringa grad hennes omtanke,
hennes ordnande och verksamma hand, hennes
outtröttliga ifver; — och ändå ser man henne
aldrig röra sig med lättare steg eller gripa verket
an med gladare min och förnöjdare sinne än nu,
ty det gäller ju att bereda och smycka hemmet
till jul ! Dock icke nog med att hafva hela hu-
set putsadt och fejadt, hon måste äfven laga så,
att matbodar och skafferier äro välförsedda, så
att hon, när helgen är inne, endast behöfver »taga
fram» och hon själf såväl som tjänstefolket då
må kunna få hvila ut från de hvardagsbestyr,
som hänga efter året om.
Julsysslorna behöfva dock ej alla uppskjutas
till sista veckan; tvärtom är det rådligt att för-
söka hafva så mycket som möjligt undanstökadt
förut, så att husmodern för hopade göromåls
skull ej behöfver uttröttad gå själfva helgen till
mötes. — Vi vilja flyktigt vidröra de för resten
allmänt bekanta julförberedelserna.
Om lutfiskens behandling har sedan Lsta
årgången (sidorna 349 och 366) ej något blifvit
nämndt i Iduns spalter (om man undantager en
liten notis i IILdje årgången (sid. 695) bland, hus-
moderliga julvinkar; men eftersom ett svar i detta
ämne å prisfrågan 74 med det snaraste kan för-
väntas, anser jag alla erinringar därom här öf-
verflödiga.
Julslakten, där en särskildt sådan företages, af-
ser i främsta rummet den oundvikliga julskinkan
(som ej bör ligga länge i salt) samt vidare pres-
syltan, den färska korfven och surstekarna m. m.
Julbaket kräfver förutom i hvarje hem brukliga
limpor (vörtbröd, saffransbröd o. d.) sin peppar-
kaksdeg, af hvilken barnen disponera en del till
mindre och större figurer att paradera på Julbor-
det eller under granen. De djur och föremål, som
af dem åstadkommas med egen hand, ega natur-
ligtvis större värde än de med utstickningsformar
framställda. Hvad smörbakelsen beträffar, så kan
nämnas, att ett lika vackert resultat vinnes ge-
nom följande behandling, hvilken afviker från den
sedvanliga: 530 gr. urvattnadt smör röres till
skum, 1 kaffekopp god gräddmjölk, 1 dryg knifs-
udd slött alun och 530 gr. siktadt hvetemjöl rö-
ras uti samt ett spetsglas bränvin, 2 äggulor
och l’/z matskedar fint socker. Blandningen ar-
betas och klappas sedan som vanligt och sättes
ut i kallt rum, om så behöfs.
Mer och mer försvinner, den gamla seden att
stöpa grenljus till julbordet. För den, som skulle
vilja återupplifva gamla barndomsminnen, må här
nämnas ett bepröfvadt sätt för ljusstöpning: 12 It
kg. fet oxtalg och hälften så mycket fårtalg ski-
ras med något vatten samt ’/a_ liter ättika (hvil-
ken sednare tjänar till dess rening). När allt vat-
ten afdunstat, men innan fettet antar den ringaste
brunaktiga färg, silar man det, låter det kallna
och skär det i bitar, hvilka ånyo smältas på svag
eld, hvarpå man tillsätter l’h gr. glasgalla, 7 /s
gr. renaste hvitt vax, 15 gr. renad salmiak och
15 gr. alun (allt pulveriseradt). När massan upp-
nått samma värmegrad som spenvarm mjölk, hälles
den i de med veken tillredda formarne. (Ar mas-
san för varm, får man inga fasta ljus, utan da
visa de benägenhet att bli gryniga). Ljusens ut-
tagning ur formarne underlättas, om man häller
litet varmt vatten på de sednare; detta lär äfven
förhindra deras sprickande.
På lediga stunder utför husmodern de jul-
klappsarbeten eller uppköp, som hon efter nog-
grann profiling i förhållande till deras nytta och
sin egen julkassa har utfunderat åt de sina, inbe-
gripande gåfvorna till de fattiga (ty hvarje hus-
mor har väl åtminstone några stugor, där hon
vill sprida julglädje). — Om kvällarne undervisar
modern sina små barn i förfärdigande af enkla
julgransprydnader. När granen hemtats, öfver-
vakar bon själf dess fastsättande i en stadig fot
(helst i en mekanisk sådan af gjutjärn) och sörjer
för praktiska ljushållare, tillräckligt med ljus samt
den s. k. julgranskonfekten, som inbegriper alla
ätbara saker, från den enkla kexen till de finaste
konditorivaror m. m. En granljussläckare, som
tillika kan användas som tändare, är en oum-
bärlig sak för den, som lärt känna dess nytta.
Men då julljusen släckts oeh helgdagarne i frid
och . ro ligga bakom dig, du lyckliga maka, som
med intresse skött husets inre angelägenheter,
återstår ännu ett viktigt arbete, innan du i tack-
sam bön knäpper ihop dina händer på årets sista
A- T. A TVTTHtXLiXICI-Sä I-s:3^13
44 Vesterlånggatan44, Stockholm.
Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och
Vinter-Dame-Kappor till här pä platsen lägsta pris
OBS.! Särskildt framhälles^mitt stora sortiment af Silkesplyschkappor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
