Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DUN 397
paket; eller ängar man af i en förhyrd ång-
båt ut mellan holmar och skär och sjunger
och spelar allt efter råd och lägenhet. Ni
tror ej på dem, men jag gör det, ty de ha
skymtat förbi mig på allfarväg. Det är det
gamla Sveriges framtidsmänniskor, som skola
föra lefnadsglädjen in på en sundare stråt.
Kontoristen har emellertid slagit ihop bo-
ken och aflägsnat sig, antingen i valstakt
eller med polkasteg. Under tiden har min
hand tröttnat och med en god, lättläst bok
i handen sträcker jag mig makligt i en län-
stol med lampan bakom mig.
En bok öfversatt från ryskan är alltid en
god bok. Jag befinner mig någonstädes nere
på Sydrysslands stepper. En slädkaravan,
kring hvilken snön faller så mördande tätt,
som den kan falla i detta bistra land, arbe-
tar sig mödosamt fram. Körsvennen har hop-
pat af och springer modigt bredvid slädan för
att hålla sig varm, medan hans blick oroligt sö-
ker sig en väg i detta snökaos. Stämningen
är fullständig, och den domning, som vill
smyga sig genom de resandes lemmar, vill
äfven smyga sig genom mina.
Plötsligt blir allt ett virrvarr för min syn.
En ljum vind fläktar öfver steppen och smäl-
ter snön. Slädarne sjunka igenom, jorden och
boken glider ur min hand.
Skogbevuxna höjder trollas fram för min
syn. En villa med gröna häckar och långt
utskjutna schweizertak ligger bäddad i grön-
ska, och uppför väggarne klänga sig rosor,
kaprifolier och vild vinranka. Den tyska
flodens böljor plaska vid stranden. Månstrå-
larne och skogsdoften tränga in genom de
öppna fönstren, från hvilka blida toner af
en »Lied ohne Worte» utströmma.
Det är dessa toner, som trollat fram scen-
förändringen, och i verkligheten komma de
från någon af de aflägsna grannvåningarna
och ej från den tyska villa jag ser under
mina halfslutna ögonlock. Alla dessa bilder,
som glida dämpade fram, gå i moll, men
skänka en sådan förunderlig ro. Det är nå-
got famlande i den spelande handen, men så
mycket fin känsla däri. Nu följer ett enkelt,
men väl funnit preludium, och »miserere» ur
»Il trovatore» söker sig fram. Hur stilla och
utan all passion! Jag måste le, men känner
mig rörd, utan att veta hvarför. Tonerna
draga sig till sist långt bort i fjärran och
förklinga, medan min lampa slocknar. Men
midt under dagens jäktande id, då ett ögon-
blicks tystnad råder, träffas stundom mitt öra
af dessa milda toner, som hviska: »resigna-
tion».
En dag säger vår tjänstflicka: »Nu blir
våningen en trappa upp ledig, för nu skall
den blinda friherrinnan resa till Italien.»
»Den blinda friherrinnan?»
»Ja, hon som alltid spelte piano vet jag,
och hon som — — —»
Jag aflardade hastigt tjänstflickan i något
ärende, ty jag hade hört just så mycket, som
jag på den vägen ville veta om den musice-
rande. Nu förstod jag fullt innebörden af
dessa blida toner.
Stackars friherrinna! Hon skulle till so-
lens land, utan att få se solen. Men hon
skulle dock höra sången i sångens land.
Frid öfver henne!
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
"c:
Kvinliga telegrafister.*
jC| å en flicka genomgått ett 8-klassigt läro-
verk eller innehar därmed jämförliga
^ kunskaper, börjas underhandlingarna om,
hvad hon skall blifva, såvida hon nämligen
skall ut för att själf förtjäna sitt uppehälle.
På förslagslistan står: lärarinna, kontorist,
plats i bank, i postverket eller — kanske
kunde hon komma in vid telegrafen... Detta
senare anses vanligen som en stor lycka. Föga
eller intet afseende fästes vid, om den unga
flickan är nog stark för att gifva sig in på
en bana, som mer än andra fordrar psykisk
kraft, reda och klarhet samt ett härdadt
nervsystem. De allra flesta af våra unga
flickor äro, då de slutat skolan, så ansträng-
da, att de mer än väl behöfde åtminstone ett
års hvila från allt tankearbete för att sedan
kunna med full kraft börja den verksamhet,
hvaråt de ämna egna sig. Men hur går det
i stället? Strax efter afgångsexamen från
skolan söker flickan inträde vid telegrafver-
ket och blir elev vid någon telegrafstation,
hvilket man någon tid måste hafva varit för
att blifva antagen till telegrafelev. Därefter
kommer hon upp till hufvudstaden för att
genomgå undervisningskursen. På 3 måna-
der skall hon inhemta nödiga kunskaper i
telegrafi, telefoni, fysik, reglemente och in-
struktion jämte praktisk telegrafering, räk-
ning, mätning, journalföring, räkenskapsföring
och redovisningar. Största delen af dagen
åtgår på undervisningslokalen och vägen dit
och därifrån (isynnerhet om eleven råkat få
sin bostad i Vasa- eller Villastaden!) Följ-
aktligen måste nätterna tagas till hemarbetet,
och vanligen sitter hon och arbetar till kl. 2
à 3 hvarje natt. Kommer så examen med
thy åtföljande rädsla och »feber». Vi an-
taga, att hon går igenom den, blir utnämnd
till e. o. telegrafist. Hon har således nått
målet! Hon lyckas få förordnande genast.
Men hurudan är hon till själ och kropp, då
hon börjar sin nya verksamhet? Och huru-
dan finna vi henne efter några år, om hon
fortfarande kunnat uthärda den enerverande
telegraftjänstgöringen? Och om hon gifter
sig, hurudan blir hon som maka och moder,
och hurudana bli de, som måhända genom
henne komma till världen? Därpå finnas
sorgliga bevis.
Men hvarför äro då alla så ifriga att blif-
va telegrafister? Medgifvas må, att syssel-
sättningen i början är intressant, dock i läng-
den enformig. Och ur ekonomisk synpunkt
kan det ej vara eftersträfvansvärdt, hvarför
en fattig flicka aldrig borde välja den ba-
nan. Visserligen är kursen afgiftsfri, men
uppehället i Stockholm kostar ju ganska myc-
ket. Aflöningen som e. o. telegrafist och te-
lefonist är de första åren 60 kr. pr månad.
Detta räcker ju godt till, om hon får för-
ordnande på en telegrafstation på landet eller
i mindre stad, men i de större städerna, sär-
skildt i hufvudstaden, går nästan allt åt till
inackordering, om hon skall bo i en hygglig
familj. Hvad blir då öfver till kläder etc.!
Vanligen räcker förordnandet på sin höjd ett
par månader. Har hon då icke ett hem el-
ler vänner att återvända till, försöker hon
* Redaktionen har ej velat undertrycka denna
mörka skildring af förhållandena på telegrafistba-
nan, då den ju kan innebära helsosamma san-
ningar. Men det förefaller oss dock, som om sa-
ken äfven borde kunna ses i ett något mindre
pessimistiskt ljus, och vi öppna gärna våra spal-
ter, om någon annan sakkunnig hade angenämare
erfarenheter att framlägga.
»komma i någon familj för att undervisa
barn i vanliga skolämnen, språk och musik»
eller något dylikt »mot fritt vivre eller nå-
gon liten lön». Jag känner telegrafister, som
hafva lärarinneplats under terminerna, och
samma dag de haft examen med barnen
packa sin koffert för att resa och mottaga
telegrafförordnande under ferierna. Men huru
länge kunna de hålla ut så? Och allra först
efter 10 år kan en nutida telegrafist vänta
att blifva ordinarie. Lönen blir då 800 kr.
pr år.
Just nu håller en undervisningskurs för
telegrafelever på att afslutas. Den som ser
dessa 16- à 17-åringar, som se ut som barn
och redan äro så nervösa och ömkliga, kan
ej annat än finna det upprörande och bekla-
gansvärdt, att så många späda varelser i sin
första ungdom blifva genom för dem olämp-
ligt och omåttligt arbete så försvagade, att
de kanske aldrig kunna återhemta sig. Och
alla dessa hafva erhållit läkarebetyg på sin
kompetens för denna verksamhet! Men huru
skall en läkare efter en stunds undersökning
kunna bedöma, hvad en person duger till.
Han kan ju egentligen endast utröna, om nå-
got lokalt fel förefinnes.
Därför, föräldrar och målsmän, ett behjär-
tansvärdt ord till eder: låten flickan välja
hvilken annan bana som helst, men låten
henne icke blifva telegrafist, såvida hon ej
är fullkomligt frisk, uthvilad efter skol- och
konfirmationsundervisningen samt har ett så
pass godt nervsystem, som möjligt är i detta
»vårt nervösa tidehvarf»!
En f. d. telegrafisi.
Sjukbesök.
Teckning af Fanny Chrysander.
(Forts. o. slut fr. föreg. nummer.)
Sakta öppnade fröken Hanna dörren till
torparen Sörmans stuga, och sakta trädde hon
och fröken Ros dilin.
Vid spisen satt en bredaxlad man och stir-
rade med en slö, frånvarande blick på den
hög af sillben och potatisskal, som låg fram-
för honom på spishällen. Den brödbit och
den sillstjärt, han höll i handen, gåfvo tillkänna,
att han ännu var sysselsatt med sin middag.
Vid sidan om honom stod en ung, smärt
flicka, som vid de främmandes inträde för-
lägen och rodnande stack sin brödbit under
förklädet. På en bädd längst fram i rum-
met, halfsittande mot den höga hufvudgärden
och flämtande efter en nyss öfverstånden host-
attack, syntes husmoderns tärda, utmärglade
gestalt. Den klara, men hvassa blicken ur
de insjunkna ögonen, den gulbleka hyn, den
djupa ihåligheten på kinden och den bjärta
röda fläcken på själfva kindknotan, allt an-
tydde, att hon aldrig mer skulle uppstiga från
denna bädd.
Ehuru andfådd och flämtande, ropade hon
dock ifrigt:
»Ah, si så rart främmande! Att fröknarna
gjort sig besvär att gå så långt!» Mor Sör-
man hade alltid vetat, huru hon skulle skicka
sig bland »bättre folk». »Klara, flicka, sätt
fram ett par stolar, torka åf dom för all del!»
Och utan att gifva akt på frågan, huru hon
befann sig, fortfor hon i samma ifriga, irri-
terade ton och med den oroliga blicken fly-
gande hit och dit: »Kära barn, så ostädadt
här sir ut. Inte har du satt på mej nå’n
\ STOCKHOLM,
/ 17 Norrlandsgatan 17.
W. SCHUMACHER / För Sveriges
Kongl. Holleveraiitör. \ H IX S XIX O d X? SL 1? T
Spisbröd | Cakes o. Biscuits
försändes öfver hela riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
