Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 I DU N 1891
nattröja, å inte har jag fått rent örngått, åj,
åj! Fröknarna kan rakt tro» — —
Men så kom hostan igen och därefter en
stunds andhemtning, hvarefter hon på nytt
började, hes oeh andfådd:
»Kära hjärtandes, jag tror pappa sitter å
äter bara sill å potatis. Ta’ å stek ett par
fläskbitar åt’en, flicka — jag har väl slum-
rat till lite’, jag, så jag inte haft reda på,
hvad dom gjort. Vänta lite’ nu, pappa, så
ska du få fläsk till midda’n!»
Pappa satt kvar vid spisen, dyster och dröm-
mande, och svarade icke ett tack en gång.
Han strök blott med handen öfver det långa,
mörka håret, så att det från pannan och tin-
ningarne föll ännu djupare ned öfver de väl-
bildade, men tungsinta dragen.
Flickan steg emellertid upp på en stol, och
från ett litet fläskstycke, som var upphängdt
i taket, skar hon ett par väldiga skifvor, utan
att ge akt på den ängsliga blick, med hvil-
ken modern följde det djärfva angreppet. Och
snart fräste fläsket i pannan, och svårmodet
i mannens ansikte började skingras litet vid
detta behagliga ljud.
Hvarje försök från de besökandes sida att
leda den sjukas tankar på allvarligare ämnen,
afböjdes genast från hennes sida med feber-
aktig orolig.
Hon var inte alls mycket sjuk, nej dål
Bara den stygga hostan ville släppa henne,
skulle hon gå upp igen. Skulle ju sätta upp
en väf till klädningar åt sig och Klara. Klara
skulle visa fröknarna proflappen. Och så
skulle Klara sätta på kaffepannan, de skulle
hålla till godo å dricka kaffe, de snälla frök-
narna. Men som dessa af flickans förlägna
oeh förvirrade min förstodo, huru svårt hon
skulle få att åstadkomma detta, afböjdes det
bestämdt.
Oeh de gingo så därifrån med det ned-
slående medvetandet, att deras besök i detta
hem endast framkallat ett oroligt jäktande ef-
ter ett falskt bedrägligt sken från den sjukas
sida och en pinsam förlägenhet från hennes
anhörigas.
Då de åter stodo ute i den fria, höga sko-
gen, som omgaf torpet, drogo de ett djupt
lättande andedrag och gingo därpå raskt vi-
dare. Ännu hade de långt till byn, där bon-
den Johanssons äldsta flicka, hon, som gick
i skolan, låg sjuk. Därifrån skulle de sedan
gå till det aflägsna soldattorpet, där hustrun,
Greta, som tjänat i prestgården, var ensam
med sina tre sjuka barn : mannen var på
mötet. Hos henne skulle de vara öfver nat-
ten och hjälpa henne vaka, så att hon åt-
minstone en natt skulle få sofva i lugn och ro.
I dörren till Johanssons stuga möttes lä-
rarinnan af ett gladt, nästan jublande rop:
»Si, fröken Ros kommer!»
Och med ett rörande uttryck af både glädje
och sorg i de vackra ögonen kom henne till
mötes en behaglig, ännu ung kvinna.
»Sofi har ju legat och yrat å ropat på
fröken hela da’n.»
»Spring ut till pappa i stallet å säj, att
han inte behöfver resa nu, fröken Ros har
kommit af sig själf», sade hon åt en liten
pys, som stod vid hennes sida. »Si», tilläde
hon, vänd till sitt främmande, »Per har va-
rit till sta’n i dag å sökt doktor; hon var ju
så klen i natt, flickan. Han har nyss kom-
mit hem, men när han fick höra, huru hon
ropat på fröken, tag på tag, tänkte han resa
å fråga, om hon ville följa med hit, fast»,
tilläde hon tvekande, »det lär ska vara smit-
A.
tosamt. Men vill fröknarna vara snälla å
stiga in i kammar’n ändå.»
Hon öppnade dörren, och de följdes åt
dit in.
På hufvudgärden hvilade ett litet feberblos-
sande ansikte med halfslutna ögon, och an-
dedräkten flög het och flämtande öfver de
mörka, torra läpparne.
Lärarinnan lade sin svala hand öfver bar-
nets panna och frågade sakta: »Sofi lilla,
känner du igen mig?»
Yid denna röst slöt sig det stirrande, half-
slutna ögat alldeles, och öfver det lilla vackra
ansiktet lade sig ett lugnt belåtet uttryck.
På annat sätt gaf hon dock ej tillkänna, att
hon uppfattat frågan; men då modern böjde
sig ned och sade: »Nu min flicka, är fröken
hos dig», flög ett matt, men belåtet leende
öfver läpparne, och de stora, blå ögonen sågo
upp med en på en gång klar och redig blick.
Af lärarinnans hand tog hon sedan villigt
emot de medikamenter, fadern haft med sig,
och då hon därpå fick ett kallt omslag om
det heta hufvudet, log hon åter förnöjd och
stilla, och med ögonen följde hon troget hvarje
rörelse af sin lärarinna.
Inlindad i en sjal och med hufvudet lu-
tadt mot dennas axel, satt hon sedan i hen-
nes knä, medan sängen bäddades om och
svalkades. Länge hade hon icke så suttit,
förrän ögonlocken stilla slöto sig, andedräk-
ten blef lugn oeh jämn och hon lugnt och
godt inslumrade.
»Gud vare tack och lof!» utbrast med sam-
manknäppta händer modern, »hon har ju inte
fått en blund i sina ögon på öfver ett dygn.»
Då hördes från vrån borta vid dörren en
undertryckt snyftning. Den kom från fadern,
som oförmärkt för en stund sedan kommit in.
Hela natten hade han ju med ångest i
hjärtat legat och lyssnat på sin flickas dofva
jämmer, hela dagen hade han, såväl under
vägen till staden, som då han satt väntande
hos doktorn och sedan å apoteket på medi-
cinen, räknat minuterna, kanske skulle han
icke hinna hem, och ögonblicket därpå hade
han åter ryst vid tanken på att komma hem,
att få höra samma kvidan igen, se samma
halfslutna och dock stirrande ögon och så
hustruns tårar. Själf kunde han inte gråta,
och inte gick det an heller, för en så stor,
stark karl. Det satt bara som en »stopp» i
bröstet på honom.
Men nu, när det plågade barnet ändtligen
fått ro, då grät och snyftade den starke man-
nen som ett barn. »Det kom efter me’n»,hvi-
skade hustrun förklarande.
Länge dröjde de båda fröknarna kvar, ty
barnets sömn nändes ingen störa. Oeh det
var redan sent på kvällen, då de gingo att
vaka öfver Gretas tre sjuka barn, oeh som-
marnattens skymning hade sänkt sig, då de
framkommo till det ensliga soldattorpet.
Därinnanför tycktes allt vara tyst och stilla.
Skulle de bulta på? Kanhända hade den
stackars modern uttröttad och utvakad som-
nat ifrån de sjuka, de tvekade och lyssnade
ännu en stund, slutligen bultade fröken Hanna
ett par slag på dörren, och då ännu ieke ett
ljud hördes inifrån, åter något hårdare. Då
öppnades en dörr, och ett tassande ljud hör-
des ifrån förstugan.
För att icke skrämma den innevarande ro-
pade hon skyndsamt:
»Kära Greta, det är bara jag, fröken Hanna,
som vill tala vid dig litet.»
Förstugudörren öppnades genast, oeh där
stod nu Greta iklädd en kort kjol, yrvaken
och stirrande.
»Ursäkta, kära du, att vi komma så här
sent», började prestdottern, »men som vi sport,
att dina barn äro sjuka, ville vi hjälpa dig
vaka öfver dem.»
Greta stirrade fortfarande med vidöppna
ögon oeh ref i det svarta, lurfviga håret.
»Barnen?» ropade hon. »Kära hjärtandes,
dom ä’ ju friska för längese’n, vet ja’ ! »
»Men i förra veckan lågo de ju alla tre i
skarlakansfeber? »
»Nog va’ dom sjuka allti’», menade Greta,
och hennes små, bruna ögon började se vakna
ut, på samma gång ett litet humoristiskt löje
lade sig öfver hennes glada fräkniga ansikte,
»å röa va’ di’ som kokta kräftor å heta som
grötar, men om det var lakansfeber, eller
hva’ de’ heter, det vet jag inte.»
»Och nu äro de alldeles friska?»
»Ja då! A sofver som grisar.»
Och de båda vandrerskorna hade ej an-
nat göra än att vända tillbaka, sedan de
ännu en gång bedt Greta ursäkta, att de
stört hennes sömn, och sedan denna å sin
sida pliktskyldigast tackat för besöket och
välmeningen.
En stund gingo de tysta. Slutligen ut-
brusto båda på en gång i ett högt och hjärt-
ligt skratt.
Ännu leende, men med vemod i blick och
röst sade därpå fröken Ros:
»Jag undrar just, om vi, med undantag
af besöket hos Johanssons, verkligen uträttat
något annat godt i dag än skaffat Sörman
fläsk till middagen?»
»Jag vet ej», svarade sakta fröken Hanna,
»men det vet jag dock, att åtminstone vårt
uppsåt varit varmt och uppriktigt.»
»Det är sannt. Men med ett besök, Hanna,
kunna vi verkligen inte heller uträtta mycket.
Vi skola lära oss af mor Grundin att gå of-
tare, ja hvarje dag.»
Iduns julklappsbazar,
(Forts.)
XXIV. Treflig karafinbricka. Man köper en af
de i handeln nu så mycket förekommande imi-
terade silfverbrickorna. Som dessa äro mycket
billiga, dröjer det ej länge, förrän dess vackra
utseende försvinner. Jag har emellertid målat en
dylik med emaljfärg, röd botten och de pressade
figurerna, blommor, fåglar, o. d. svarta. Den
är nu särdeles treflig. H—na.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
