Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 IDUN 18!ti
om att rätta sig därefter. Ingen enda steg
upp klockan fem om morgonen för att öfver-
vaka tjänarnes tidigare göromäl och se »väf-
stolen» i gång. Knappast en af dem hade
i hela sitt lif sett en väfstol, förrän det på
senaste åren blifvit modernt med de små sa-
longs-väfstolarne för fantasiartiklar. Icke hel-
ler kunde de unga damerna förmås att stryka
upp håret från sina pannor och nyttja kvit-
tenkärnor, som bruket varit i tants nngdom,
ej heller ville de gå till den andra ytterlig-
heten och draga ner det i en gardin på hvar-
dera sidan om kinden, såsom tant haft sitt se-
dan trettio år tillbaka — n. b. i form af lösbena.
Ï stället florerade pannluggen i hela släkten,
trots tants fasa och vredgade anmärkningar.
Det riktigt vimlade af ljusa och mörka lug-
gar, som antingen hängde tjocka och raka
på någon fruktkompott eller tårta, som nytt-
jats i hennes mors hus. Likaså voro släktens
alla barn ålagda att visa henne den största
vördnad och regelbundet göra henne sina vi-
siter samt då visa sig så älskvärda som möj-
ligt på ett stillsamt, for tillfället inlärdt sätt.
Men tant Lova betraktade såväl dessa visiter
som fruarnas anhållan om recepten med en
viss misstro såsom icke rätt ärligt menade.
Satt hon icke där, en ensam gammal fröken,
med en försvarlig förmögenheti Och måste icke,
trots hennes goda helsa, hennes dagars tal
snart, mycket snart vara räknadt! Det var
naturligtvis arfvet, de gjorde sig till för 1 Men
gumman tänkte med en viss skadeglädje på,
att hon skulle bedraga dem alla — en väl-
görenhetsinrättning skulle få alltihop och
släkten stå där med långa näsor! Men te-
nahjärta bland de många i släkten, som kuu-
nat fästa sig vid den gamla, någon som kun-
nat roa och förströ henne, gå till henne fri-
villigt och gärna, utan att nu behöfva »köras»
till det och mutas med nam-nam. Men det
var tants misstro och styfhet, som höllo dem
tillbaka och stötte dem ifrån henne. Och
där var ingen som anade, hur sorgligt ensam
den gamla i grunden kände sig, helst sedau
alla från »hennes ungdom» offrat åt förgän-
gelsen och knappast någon fanns kvar, som
kunde sympatisera med henne om den gamla,
goda tiden. Inte heller anade någon, att där
under Lovas hårda, pansartäta korsett klap-
pade ett mänskligt hjärta, likt alla andras,
med en längtan efter kärlek, som lifvet aldrig
gifvit henne. En sådan kärlek, som ingen
rikedom i världen kan köpa, som ger sig
ii
x Vv;A’
Ä"N.
WSmiM
..iris
mm
Will
w) ’ V em
HM
»
’w
t.
1 n
&
•V-X4
- ^ •
mm.
ända ner till ögonbrynen eller konstnärligt
lockade öfver hvita pannor. Där var heller
ingen, som tant förmått lägga bort turnyr,
förrän modet en dag bjöd, att den skulle för-
svinna, då de med ens alla blefvo snäfva
som strutar, medan tant Lova allt från sin
ungdom till nuvarande tider, med öfverhop-
pande af krinolinens period, nyttjat stärkt
styfkjol och däröfver från höfterna veckad
klädning. Märk —- handsydd’, intet »ma-
skintråekladt» fick komma på tants kropp,
en symaskin hade, förklarlig nog, aldrig synts
till i hennes mors hus.
Tant Lovas föreläsningar och förmaningar
åhördes dock med yttre andakt och vördnad,
allvarsamma miner och botfärdiga blickar
från ögon, som, borta ur tants synhåll, strax
efter strålade af skälmskt löje. Det var inte
heller sällsynt, att en och annan husmor kom
till tant Lova enkom för att be om receptet
stamentet var inte ännu upprättadt; med ål-
drigas vanliga afsky för att skrifva testamente,
liksom skulle det påskynda deras bortgång,
sköt hon ständigt upp denna viktiga hand-
ling. Ty huru ond tiden än var, kände tant
Lova ingen lust att ännu lemna den, och
hon var inom sig mycket intresserad afsläkt
och grannars göranden och låtanden, ehuru
hon låtsade ett öfverlägset förakt för den
närvarande tidens personligheter.
Inte var väl hela släkten så egoistisk och
hycklande, som tant Lova i sin bittra ensam-
het lade den till last. Där fanns nog mer än
en af fruarna, som tyckte verklig synd om
den gamla och gärna skulle ha omfattat henne
med uppriktig vänlighet, äfven om testamen-
tet varit skrifvet till förmån för någon annan,
och som skulle egnat henne den bästa vård
och förljufvat hennes sista ålderdomsdagar.
Och nog hade där väl funnits något litet bar-
oëgennyttigt, oreflekteradt. Eller bara att
själf kunna hålla riktigt af någon, utan miss-
tro, och att inte lemna en bunt värdepapper
efter sig, när man dör, utan en enda liten
gnista af en sådan där innerlig kärlek, som
gör, att man inte tycker sig ha lefvat förgäf-
ves, utan dör nöjdare.
Men för hvarje år som gick blef det allt
svårare att ge sig själf, helst där ingen kom
till mötes. Egoismen, bitterheten och misstron
växte. Och tanken på, att det hvilken dag
som helst kunde bli för sent, verkade i en-
samma stunder på tant Lova som ett glöd-
gadt järn i öppet sår. Men där var ingen,
som anade det, och hon dolde det inom sig
som sitt lifs största hemlighet.
Det var sedan långa tider tillbaka bruk-
ligt inom släkten, att man turade med att
bjuda tant Lova till söndagar och helger, och
denna juldag skulle hon tillbringa hos kap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
