Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4ia
1891
ten Bruuns. Tant Lova hyste särskildt agg
till detta unga par, ty hon visste, att de mer
än de flesta bjödo henne, därför att de an-
sågo sig därtill nödda och tvungna. Men att
neka infinna sig föll henne aldrig in. Hon
njöt en bitter skadeglädje öfver att bli hög-
tidligen förd till bordet af kaptenen själf och
som hedersgäst placerad på hans högra sida.
Hon tyckte särskildt i det huset om att göra
sina hänsynslösa anmärkningar om serveringen,
maten, vinerna, barnens själfsväld m. m. El-
ler satt hon tyst, värdig, med neddragna mun-
gipor, en stum förebråelse från den tid, då »i
hennes mors hus» barnen ej fått öppna sina
munnar vid bordet till konverserande, såvida
ej någon äldre först tilltalat dem, gent emot
denna nya tid, då barnen drogo förnämsta
intresset till sig, då de pratade och skrattade,
och då de äldie skrattade tillbaka åt dem och
sålunda uppmuntrade deras själfsvåld.
Men om tant Lova var böjd för att ha
någon favorit bland släktens talrika barna-
skara, så var det kapten Bruuns fyraårige
son Harry. Utan att ha en aning om, att
tant Lova kunde göra ett testamente, hade
Harry fattat ett visst intresse för den gamla,
ett intresse, som dock snarare var kuriosite-
tens än ömhetens. Det var nästan, som
hade hennes orginalitet omedvetet slagit an
på honom, och som studerade han henne, hen-
nes hem, hennes sätt och ord med en psyko-
logs intresse. Många gånger, när han var
ute och gick med barnjungfrun, förmådde
han henne att följa sig till tant Lova. Dit-
kommen, klättrade han upp i en högkarmad,
antik länstol eller tog en träpall och satte
sig vid hennes fotter och sade med sin min
af putslustigt allvar:
»Haji pjata med tant Lova.»
Och han var alltid välkommen, och tant
kunde inte förhålla sig stram vid hans lu-
stigheter och barnsliga joller. Dessutom hade
detta barn i sin oskuld gifvit tant Lova ett
efterlängtadt bevis i händerna öfver hans för-
äldrars uppförande mot den vördade släktingen.
Det hände nämligen flere gånger å rad, att
tant Lova sökt dem, men ej lyckats träffa
någondera af dem hemma. Detta föreföll
tanten misstänkt, och då hon en dag fick
samma svar, att »herrskapet nyss gått ut»,
men varit nästan viss om att höra kaptens
sabel skramla från hans rum och fruns säng-
kammardörr hastigt slås igen, beslöt hon spi-
onera ut rätta förhållandet. Sabelskramlet
var hon alldeles viss på, men någon af jung-
frurna kunde ju ha gått i sängkammardörren.
Hon var inte så lomhörd, som folk trodde,
hon hörde minsann mer, än de ville, bara att
det var så modernt och fint, gubevars, nu för
tiden att tala så där sakta och innanför tän-
derna, så att man fick lof att fråga om gång
på gång.
Tant Lova hade seglat in i matsalen, där
Harry lekte med en gunghäst, och när hon
blef ensam med honom, passade hon på och
sade i inställsam ton:
»Pappa och mamma är’ ju hemma, eller
hur, Harry lilla? Säg tant Lova det, så är
du snäll.»
»Mamma spjang in i skaffejiet, näj tant
kom, å pappa sa’: däj kommej tant, då schap-
paj ja’.»
Det var inte någon skvallersjuka hos Harry,
endast ett enkelt omtalande af obestridliga
fakta. Han förstod hvarken, hvilket obehag
han åsamkade sina föräldrar eller den tjänst
han gjorde tant Lova, hvilken från den da-
gen fick ett högt begrepp om Harrys intelli-
gens och observationsförmåga samt sedermera
I DU N
’
äfe.-S,
mm
såg i honom en bundsförvant, med hvilken
hon stod i ett hemligt förstånd.
Julmiddagen var öfverstökad. Tant Lova
hade placerats i ett litet kabinett innanför
salongen för att hvila litet efter maten. Hon
hade slumrat till, då hon väcktes, af att en
polska spelades upp på pianot ute i salen,
där bordet flyttats undan åt sidan och granen
ställts midt på golfvet med alla ljusen tända,
skimrande med stilla, stjärnlik glans bland
barrens dunkelgröna. Och så togo de alla i
ring, äldre och yngre, och dansade under
jubel kring granen.
Tant Lova kunde genom salongen se dem
ute i salen. Själf satt hon i halfmörker, då
kabinettet endast var upplyst af en skär,
mattslipad taklampa. Därför var det också,
som lyste ljusen därute från granen och lam-
petterna med så mycket starkare sken. Det
gjorde ondt i tants ögon, hon blinkade och
slöt dem sedan, allt under det musikeD, klam-
pandet af deras dansande fötter och det muntra
skrattet hördes in till henne i ett virrvarr af
ljud. Det kom öfver henne, starkare än nå-
gonsin, en smärtsam känsla af ensamhet —
icke egentligen bitter, utan mera vemodig.
Alla hade glömt henne eller brydde sig inte
ora, att hon fanns där i halfmörkret. De
hade ju gjort sin skyldighet — satt henne i
högsätet vid middagsbordet och druckit hen-
nes skål! Men nu var glädjen lössläppt, nu
hade de roligt.
Hon hade också varit barn, haft julgran
och dansat kring den, men det var så för-
färligt längesedan! Hennes lif hade en gång
varit rikt på glädje och strålande löften om
lycka — hvarför hade hon väl blifvit så en-
sam och öfvergifven i sin sena ålderdom?
Var hon egentligen själf skuld därtill, hade
hon stött dem alla ifrån sig med sin bitter-
het och sitt dåliga lynne? Kanske,
kanske — tills det nu blifvit för
sent.
Någon kom in i rummet. Tant
Lova kisade litet under ögonlocken,
men då hon såg, att det var fru Bruun,
slöt hon åter ögonen och låtsade sofva.
Hon kände en plötslig afsmak att få
höra några tillskrufvade artighetsord
eller att pliktskyldigast bli ombedd
att komma ut och se på julglädjen,
som hon stod utanför. Värdinnan
afläg3nade sig sakta, rätt nöjd vid
tanken, att tant Lova fortfarande tog
sig en lur och ej ännu på en stund
behöfde krusas för.
Men några minuter därefter hördes
åter korta, snabba steg af springande
barnafötter i saffiansskor. De stan-
nade plötsligt innanför dörren, nästan
skrämda af gestalten i soffhörnet, som
satt där så orörlig och såg spöklik
ut i skymningen. Men så fortsatte
de åter och närmade sig, fast tve-
kande och skygga. Ett par från
armbågen bara, knubbiga armar lades
i tants knä, och ett upphettadt, rosigt
litet ansikte med glödande kinder
såg med undrande ögon upp till tant,
på, hvars skrynkliga kinder några
tårar sakta rullade ned, och en på
en gång sorgsen och förvånad barna-
rö.st sade:
»Hvajföj vill du inte dansa?»
»Välsignade barn, välsignade barn!»
var allt, hvad tant Lova kunde yttra,
medan ännu några tårar följde de
andra i spåren. Det var en, som
inte glömt henne, en som tänkte på
henne och förundrade sig öfver, att hon satt
där ensam, utanför glädjen.
»Vill du inte dansa med Haji?» Han
drog i hennes händer och ville ha upp henne.
Och hon måste följa med, den lilla mjuka
barnahand, som fattat hennes, hade ,en mag-
netisk kraft, hon ej kunde motstå. Strax
därefter svängde Harry och tant Lova om
med hvarandra i oregelbundna cirklar kring
hela salen, hon styf, med frasande kjolar, men
glädjen lysande från hvar rynka i det gamla
ansiktet, ännu litet fuktigt af tårarne, som
hon glömt torka bort, och Harry med tjocka,
något hjulande ben, hufvudet starkt tillbaka-
lutadt för att kunna se på sin moatié, så yt-
terst belåten med sin dam som någonsin en
kavaljer med den mest eftersökta baldrottning.
Ingen af dem tänkte på, att de väckte all-
män förvåning och ej så litet löje, där de
uppträdde ensamma på tiljan. Den, som spe-
lade polskan, hade upphört därmed för att
betrakta fenomenet, men likväl dansade de
två, som hade de varit gripna af dervischer-
nas yra. Till slut svartnade det för tants
ögon, hon sjönk ner på närmaste stol och
sade flämtande, men förtjust:
»Barn, du tar lifvet af gamla tant!»
Men Harry smög sig tätt intill hennes knä,
så att hans varma, mjuka ansikte nästan kom
att ligga vid hennes bröst, och i sin öfver-
svallande glädje och välvilja sade han:
»Haji tyckej om tant Lova!»
»Välsignade barn!»
Hon gaf ingen annan smekning än att
sakta fara med ovana, knotiga händer genom
hans ljusa, silkeslena lockar.
Ett par dagar senare gjorde tant Lova sitt
testamente och insatte en universalarfvinge,
men det blef icke någon välgörenhetsinrättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
