- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
416

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

410 IDUN 1801
Julstöl; och julklappar.
mm
i ... .
; -JJ*
nr-:
Med teckningar af Jenny Nyström.
den mänga, mänga gånger -1- länge — ja all-
tid. Men i nästa sekund sänkte lion blicken
till jorden. Nu hade han passerat henne, i det
han med ett nästan barnsligt, förläget leende
ovilkorligt fört handen till hatten och gjort
en lätt helsning; men i hans blick–––– det
föreföll henne, som hade han hviskat, talat, nej,
sjungit en himmelsk hymn, hvars like i härlighet
hon icke känt förr, vare sig i dikt eller musik.
Där borta stod rosenbusken vid stigen. Då
hon nyss gick förbi, fanns där en knopp, hvars
skönhet hon lagt märke till, färdig, som den
var, att slå ut. Nu hade den nästan vecklat
ut sina blad. Hon böjde sig ned öfver den,
och den doftade skönare, varmare, mera be-
rusande än någon hon förr sett, ja, då hon rörde
vid den, utandades den en lätt hviskning, som
trängde djupt, djupt in i hennes själ: Kärlek!
Och då hon satte sig på den mossbelupna
stenen vid stigen, upplefde hon den gamla,
sköna sagan om henne, som fått gudagåfvan
att förstå fåglarnes språk och tyda blommor-
nas och skogens hviskningar.
* *

*


Det hade gått timmar — det hade gått
dagar sedan dess.
Hon gick åter i skogen. Boken hade hon
alldeles glömt. Hon längtade —- längtade efter
att lyssna till, livad där väl nu månde hviskas
mellan träd och buskar och doftande blommor,
hvad där sjöngs från gren till kvist.
Nu kände hon honom, hade talat med ho-
nom. Men det hade icke varit som den där
första gången, då han — icke talade. Hvad
hon då sett, var nu täckt af den ena slöjan
efter den andra, och för hvar gång hade där
kommit till en ny, tätare slöja.
Nej — ut i skogen måste hon! Där talades
hennes språk; där förstod hon den minsta
hviskning, den svagaste susning. Och så visste
hon, att där utandades hvar enda liten blomma
sina rosendoftande älskogssuckar ; där ute kunde
man förstå hvarandra. Hon kände sig som ett
med skogen; först där lefde hon.
Så gick hon den gamla stigen. När hon
sporde de kvittrande fåglarne, svarade de med
en vek, smältande ton: Gå till rosenbusken!
Och när hon stannade för att lyssna till den
sakta susningen i furans topp, så ljöd det:
Gå till rosenbusken! Och hängbjörken svängde
smekande sina grenar och sade ganska högt: Ja
visst, till rosenbusken ! Till sist hörde hon i aspen
en skälfvande röst: Skynda till rosenbusken!
Javisst, till min bästa vän, till rosenbusken,
till den älskogsdoftande rosenbusken ! Den hade
ju varit vittne till det första mötet; den hade
hviskat till henne ordet: kärlek — kärlek!
Och snart sutto de där båda två på den
mossbelupna stenen, och det sköna, varma,
rosendoftande ordet hade sagts hundrade gån-
ger, hvar gång ledsagadt af en jublande ande-
kor från den tusenstämmiga världen i denna
trolska skog.
Han sträckte sig fram mot rosenbusken för
att bryta en svällande, djupröd knopp, som
han ville fästa vid hennes barm.
Men hon bleknade lätt och höll hans hand
tillbaka.
»Nej — icke af denna rosenbuske; den är
för mig som en del af mitt lif. Gör den icke
något ondt; bryt ej dess kärleks blomma!»
Och sedan, när hon saknade bud från hans
kärlek, då gick hon ut till rosenbusken vid
stigen. Den hade alltid af en andevingad bud-
bärare fått veta, att han — älskade, älskade
’ienne - Kristian Winterhjelm.
» l|SiB)et ser verkligen ut härinne, som om det
vore dagen före julafton,» sade prostin-
—- nan skrattande, då hon steg in i det
rymliga köket en morgon, som också enligt
almanackan började dagen före julaftonen år —
låt mig se: fyrtio från nittiotvå—rest: femtiotvå
— således år 1852.
Man kunde verkligen se, att här var julstök å
färde. Ur den väldiga »ugnsmunnen» stego röda
lågor uppåt den svärtade muren, och då och då
flög ett moln af sprakande gnistor ut i spiseln.
Vid det ena fönstret var »bakbordsskifvan» upp-
lagd på »bordbänken», och där stod mamsell Klara
med en hvit duk bunden om det blonda hufvudet
och ett stort gulrandigt förkläde öfver den blå-
rutiga bomullsklädningen. Med van hand formade
hon af den gula, pösande saffransdegen kakor och
bullar, som af den yngre systern pryddes med
russin och »öfversiktades» med kanel och socker.
En jungfru skurade stakar och knifvar och kakel-
ugnsluckor, medan en annan klippte »hyllremsor»
och krusade papper, dels till ljusmanschetter, dels
också till smörtårtan, hvilken senare prostinnan
egenhändigt skulle tillaga, då ej ens mamsell
Klara var betrodd därom. En massa koppar- och
bleckkärl stodo hopade i ett annat hörn af den
väldiga spiseln; de skulle skuras blanka under
natten, då äfven köksgolfvet skurades och spiseln
hvitlimmades med färg, som en tredje jungfru nu
rörde till i en balja och sedan satte undan.
I en stor balja låg nu fläsket och köttet i vatten,
för att saltet skulle urdragas, och i en koppar-
bunke syntes ett halftjog kött- och fläskkorfvar,
som skulle undergå samma process.
Smörbyttor, mjölvaekar och krukor stodo öfver-
allt, och de dagen förut bakade limporna lågo
ännu nedbäddade i lakan och skinnfäliar för att
»slå sig», men det stora tråget, hvari de skulle
nedläggas, var inburet och stod på golfvet.
»Ja, här ser vådligt ut,» medgaf den ena jung-
frun och såg sig omkring, »men det ska’ nog bli
ordning på alltihop till sist.»
»Det skola vi väl hoppas,» svarade prostinnan.
»Men nu, kära Stina, får du inte stå och plocka
med det där längre,» tilläde hon, vändande sig
till flickan, som klippte papper; »lägg undan det
så länge och gör i ordning brödplåtarne åt mam-
sellerna och kvicka dig, är du snäll, för vi få lof
att sätta på skinkan — den hinner aldrig bli ge-
nomkokt i morgon.»
»Är det inte bäst att vi steka oxharen och stora
kalfsteken också?» frågade Klara. »Det är så bra
att ha det undangjordt till helgen — vi kunna ju
låta bli att fullsteka den, så blir den lika god.»
»Ja, det förstås — den steka vi i ugnen, så
kunna vi få rum med båda stekgrytorna på järn-
spiseln — harsteken skall också stekas på; vi
skola ju hafva den till kvällen tredjedagen på
käläSBt }
»Skinkkitteln sätta vi på trefot öfver elden i
stora spiseln,» afgjorde mamsell Klara och tril-
lade den sista bullen med kraft.
Middagen var längesedan öfverstökad. Både
folket och herrskapet hade spisat klockan tolf;
drängarne hade klockan fyra fått sin halfkaka
bröd med istersmör, och ej förrän klockan åtta
skulle de åter visa sig för att få sin portion mjöl-
gröt med mjölk, som året om utgjorde deras kvälls-
vard. Fruntimren hade således god tid att laga
till så mycket som på förhand kunde kokas och
stekas af de väldiga förråd af mat, man under
helgen behöfde,
Stina var rapp i vändningarna, och snart putt-
rade det och fräste i alla grytor och kittlar.
Efter en kort öfverläggning beslöts, att kött och
korf också skulle nedläggas i den ofantliga kop-
parkitteln och upptagas, när det var färdigt, hvar-
efter skinkan fick koka »så mycket hon^orkade»,
sade Stina, och så skulle man hafva »så ledigt i
spiseln» sedan och slippa mer än nödigt »draga
ned» de nyskurade kokkärlen.
Sedan dessa order blifvit gifna och utförda,
drog sig prostinnan med sin smördeg in i hand-
kammaren, ty smördegen skulle ju kaflas i kallt
rum; jungfrurna skötte ugnen och brödgräddnin-
gen, och mamsellerna vispade grädde och ägg-
hvitor, skalade mandel och stötte socker och
lagade till småbröd och bakelser, som gräddades
efter smörtårtan, och hvilket allt ej var slutadt
före klockan elfva.
På ett i den rymliga handkammaren uppslaget
bord uppställdes nu ofantliga fat, belastade med
kokt och stekt kött; stora klädkorgar och tråg
med nybakadt bröd af alla slag inburos, och när
allt var på sin plats, hade prostinnan med lugn
kunnat utfärda en inbjudning till ett helt rege-
mente att hos henne intaga juldagens middags-
måltid. Bakelser och tårtor inställdes tills vidare
i väfkammaren, och så gingo fruntimren in i
salen för att öfverlägga om, i hvilken ordning
denna massa af matvaror skulle förtäras. Men
därute i köket skurades kopparkittlar och golf
och klistrades de i uddar utklippta pappersrem-
sorna upp på hyllorna, allt i hopp om den ut-
sökta förfriskning, som litet »påkok på sumpen»
med tillägg af en matsked kaffebönor skulle skänka.
»Skafbullen» vid saffransbaket hade mamsell Klara
varit nog generös att skänka jungfrurna till dopp-
bröd, och den delades samvetsgrant i tre lika
delar. Just när den gamla »väggsmällan» i köket
efter ett långt förberedande surrande med två
slag förkunnade, hvad tiden led, förtärdes den
stärkande drycken, och en halftimme senare sofvo
de trötta tjänarinnorna rättfärdighetens sömn i
sina utdragssoffor i det stora köket, utan att oroa
sig öfver närheten af det fuktiga nyskurade golfvet
eller den tjocka isskorpan på fönstren, där både
innanfönster och rullgardiner saknades. En ryn-
kad »kappa» för öfre och en snäf »jalusi» för
nedre delen af fönstret var allt, som i denna
kärfva, all veklighet och onödigt bjäfs föraktande
tid bestods i köket.
När prostinnan andra morgonen, själfva julaf-
ton, kom ut i köket, lyste de skinande koppar-
kittlarne och de på hyllan uppradade locken med
strålande glans emot henne; spiseln glimmade
hvit, och på bordbänken stodo blänkande ljus-
stakar, till hvilka nu ljus skulle delas. På ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0424.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free