Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 417
annat bord låg en hvit duk utbredd; där skulle
folkets julbröd läggas upp. Prostinnan helsade
gladt och fryntligt på sina jungfrur, och så börja-
de dagens förhandlingar.
Julstöket var nu öfver, och nu återstod blott
att skörda frukten af sina gärningar.
Mamsell Klara kom ned från vindskontoret med
en hel låda ljus, som hon fördelade efter de lo-
kaler, de voro ämnade att upplysa. Prostinnan
gick jämte Stafva och mamsell Charlotta, husets
yngre dotter, in i handkammaren och lade ned i
en särskild korg det julbröd, som skulle sändas
till fattigstugan och till statfolket. Men rätt som
alla stodo fördjupade i dessa viktiga sysselsätt-
ningar, slogs köksdörren upp, och Stina inrusade,
andfådd och ifrig, och slängde vedbördan ifrån
sig i spiselvrån.
»Tänkte jag inte det, när ugnsveden oupphörligt
sprakade, så att gnistorna flögo långt fram i kö-
ket!» utbrast hon. »Här kommer långväga främ-
mande! Pastorn! Han är strax här — jag såg
släden på gården.»
»Hvad säger du!» Mamsell Klara släppte ett
af tjockaste ljusen i golfvet, så att det gick midt-
itu, och det utan att hon märkte det.
I detsamma hördes bjällror på gården, och en
släde körde fram till porten. En bepelsad herre
steg ur, och prosten kom ut i kalott och nattrock
och tog med strålande min emot den ankom-
mande.
»Välkommen, hedersbror! Såå, det gick för sig
ändå? Jaså, du var uppe hos biskopen? Jo, jo,
på skrufvar måste det gå! Men stig in, stig in!
Mor och flickorna veta af ingenting, det blir full-
komlig öfverraskning,»
Hvilket det också blef. Ty att prostfar begärt
och fått tjänstledighet och predikobiträde midt i
brinnande helgen, kunde de aldrig drömma om.
Emellertid var glädjen stor och uppriktig, och en
riklig frukost uppdukades som bevis därpå.
Fruntimren återvände till sina sysslor, men litet
tankspridda voro de dock; mamsell Klara räknade
fel på ljusen, och prostinnan lade bästa saffrans-
kakan i fattigkorgen, hvilket dock i tid bemärktes
och rättades. Medan hon och döttrarna lade upp
»julhögarne» åt tjänstefolket — en limpa, en sikt-
och en hvetekaka samt en »saffranskuse» öfverst
— uppgjorde de programmet både för aftonens
och följande dagens festlighet. Julklapparne dis-
kuterades också — de voro hvarken många eller
präktiga på den tiden, men nog försågo döttrarna
»far» med tofflor, rökmössa, cigarrställ och dylikt,
och prosten själf köpte alltid vackra klädningar
åt mor och flickorna eller också
andra behöfliga saker. Nu föll det
sig dock så, att, som prostinnan
sade, Klaras julklapp uteblifvit.
Den varbeställd, men hade icke
kommit.
»Men min snälla, förståndiga
flicka tager nogden saken lugnt
och är lika glad ändå,» förmo-
dade prostinnan. »Du vet ju att
pappa tänkt på dig, såväl som
på syskonen, och du får din jul-
klapp senare, det kan du vara
viss på.»
Lilla Klara lofvade allt, hvad
mamma begärde, och bjöd också
ärligt till att hålla sitt löfte, men
visst sved det litet i sinnet, och
tårarne voro ej så långt borta,
när alla andra vecklade upp paket
och behagligt öfverraskades af
vackra gåfvor. Några småsaker
föllo väl på hennes lott, men
det var ändå så underligt tomt.
Värst var det, att alla de andra
af den unge pastorn blifvit ibåg-
komna med nätta och väl valda
presenter, men icke den minsta
småsak från honom föll på lilla
Klaras lott. Och dock hade han, när han i
höstas lemnade grannförsamlingen och gjorde sitt
afskedsbesök i prostgården, sagt några ord som
—- — Men det var ju ej värdt att tänka^ därpå
— — hon hade bara varit enfaldig, som gått och
drömt och byggt på de där orden! Om hon blott
kunde bli kvitt den underliga känslan af att något
satt sig i halsen, så att hon ej kunde svälja, och
om hon kunde låta bli att gråta — —
»Till mamsell Klara» läste prosten utanpå ett
tjockt bref, »att efter godfinnande mottaga eller
förkasta.»
Klara mottog brefvet och bröt det. Ett papper,
som såg ut som en ämbetsskrifvelse, föll därur.
»På kallelse af patronus i — församling har
— — utnämnt och förordnat pastor — — till
kyrkoherde därsammastädes,» läste hon ytterligt
förvånad.
»Det är ju fullmakt på ett pastorat,» stammade
hon, »hvad skall jag göra därmed?»
»Tag emot du, min flicka, tag emot, hvad du
kan få,» uppmanade prosten skrattande; »men
när du har fått pastoratet, så skall du väl hafva
presten med,» tilläde han och drog sin unge äm-
betsbroder fram till den häpna och rodnande
flickan.
»Seså, min bror, nu får du föra din talan själf!»
fortfor den fryntlige gamle, tog sin gumma under
armen och begaf sig in i sitt eget rum, dit de
öfriga barnen snart följde, lemnande »syster Klara»
och »farbror pastorn» allena.
Och så fick mamsell Klara ändå julklapp.
Och så föga romantiskt kunde dylika saker upp-
göras för fyrtio år sedan.
Mathilda Langtet.
Glömmen ej att i tid förnya prenumeratio-
nen på Idun oeh Iduns Mode- oeh Mön-
stertidning. Prenumerationspriset åter-
finnes fullständigt på sista sidan i detta
nummer. Medföljande blanketter kunna
lämpligast användas.
Den första snön.
Med teckning af Viktor Andrén.
i i
X Jmärt, elegant och. endast
^ ’***mg*r nitton år...
Vid fönstret hon i vakna drömmar står
och blickar ut i kvällen öfver parken.
Det börjar sakta snöa. Hvit blir marken,
på trädens grenar, som hvart blad ha
mist,
i snöhvit fägring lyser minsta kvist.
För hennes inre blick i brokig tropp
då stiga vackra, ljusa bilder opp . . .
Musiken tonar, gyllne kronor brinna,
och i kristallglas ädla viner rinna.
Själf i en vals hon bärs, liksom i dröm,
till ett förtrolladt land på toners ström.
Ack, skönhet, rikedom och lycka — allt
i hennes ungdom tagit ljuf gestalt,
och därför slår aflängtan hennes hjärta
till denna värld affärger glada, bjärta.
Hon anar ej den sorg och bittra nöd,
som ser iförsta snön blott köld och död!
Nej, hon vill skratta, vill ha sång och
ljus,
vid bjällerklangen höra skogens sus.
Och när kring viken festmarschaller
blänka
och högt mot nattens skyar guldregn
stänka,
hon flyger sorglöst glad på stålsmidd
fot
sin kavaljer från balerna emot.
Ja, du är lycklig, barn! En flinga snö
för dig betyder lefua, ej att dö.
Den lofvar dig, när du ser ut i natten,
en dans på bonadt golf, på frusna
vatten.
Den bjuder dig, när balensfröjd är slut,
en dunmjuk bädd att riktigt sofva ut...
Men hon, som framför isad ruta står
med glanslös blick, iförtidgrånadt hår,
hon hviskar, när hon första snön ser
falla,
med bleka läppar: »ve oss — ve oss,
alla!»
För henne vintern är ej lek och skratt —
nej, den är köld och hunger, död och
natt.
Och därför, barn, när du vid fönstret
står
och första snön mot glaset sakta slår,
så hör det ej liksom enfestsång klinga—
nej hellre som begrafningsklockor ringa.
Betänk, för fattigfolk går solen ner,
och många, många få ej se den mer!
Daniel Fallström.
3Ê.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
