Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 421
»På hvad då?»
»På hvad vi ska ha till middag i morgon.»
»Vi ha ju gäddan.»
»Nej, ser du,» sade gamla kaptenskan, »det
ä’ med den som så, ser du, att den ha vi
redan ätit upp.»
konungahusets yngste.
I detta liksom i föregående års jul-
nummer hafva vi ansett lämpligt att
utbyta det i alla andra nummer före-
kommande kvinnoporträttet på första
sidan mot någon annan illustration.
Och då vi denna gång valt att med-
dela den allra nyaste porträttgruppen
af vårt kronprinspars trenne söner, tro
vi, att detta val skall af Iduns läsa-
rinnor helsas med tillfredsställelse. Det
skall äfven osökt påminna dem om
de unga furstarnes moder, hvilken ett
mindre tillfredsställande helsotillstånd
tvingar att tillbringa julen långt, långt
bort från sina kära. Säkerligen skall
det glädja henne att veta sig hafva
varit så ihågkommen vid juletid.
Pdgelbo.
Med teckningar af Jenny Nyström.
Jl^tt fågelbo !
Ja, just ett sådant
skulle de ha .. .
Pä en grön gren öfver
deras hufvuden hängde det,
sakta gungande för den sva-
gaste vindfläkt. Konstnär-
ligt hoptimradt af hundra-
tals gråa kvistar och guld-
glänsande strån, samlade från
skogssluttningen och vägkanten, ombonadt med
sammetslen mossa ochbäddadt med svällande dun,
plockade från de små nybyggarnes egna bröst.
Lönnlöfven hvälfde sin gröna sufflett öfver det
till ett skydd mot solens hetta och landsvä-
gens dam; en enda klar solstråle letade sig
fram mellan bladen och målade en ljus fläck,
som dallrade och dansade, när en susning drog
genom kronan. Ut och in, i kvittrande kret-
sar, flög bofinkmor.med mat åt ungarne.
De stodo länge tysta vid hvarandras sida
och blickade ditupp.
»Hur underbart,» sade hon till sist och
lutade sitt hufvud upp emot hans skuldra.
Han svarade henne ej, men tryckte hennes
arm fastare intill sig.
* *
*
Två vildftglar voro de, ensamma, storm-
drifna ut i den vida, främmande världen.
Ännu var han ung, men han hade länge
. ’ £
•Lim
pröfvat egna vingar. Glodt att de buro ho-
nom, om också just icke till någon flykt i
högre rymder. En sådan stämmer ej särdeles
öfverens med en fattig kontorsplats och åtta
hundra kronors lön — hela åtta hundra nu
efter tio år af siffror, slit och släp. Upp-
skrufvad på en hög kontorsstol vid en pulpet,
brant som en uppförsbacke, på ett skumt kon-
tor vid en gränd i »staden», med en gaslåga
pipande öfver ens hufvud, dag ut och dag in,
sommar och vinter, hinner man lära sig på tio
år, att lifvets poesi just icke interfolierar de
lispundstunga kassaböckerna. Men man uppe-
håller tillvaron, och det är ju hufvudsaken.
När man så till på köpet verkligen är ung ...
* *
*
Uppe i Tyskbagarebergen hade de byggt ett
nytt hus, ett stort femvåningars stenpalats,
som i stelnad förvåning med sina rader af
tomma fönster, liksom med dumma ögon, stod
och stirrade öfver taken på de små kåkarne
vid dess fötter utåt »Gärdet» och skogen. Så
lät man, mot billiga hyror, småfolket flytta in
i de granna, banala rummen, där de torftiga
bohagen togo sig befängdt parodiska ut, De
skulle »dra ut fukten».
Här hade han en vindskupa fyra trappor
upp. När han öppnade fönstret kl. 6 om mor-
gonen, hörde han reveljen gå i Artillerikaser-
nen, och i fjärran från Dragonskolan svarade
det som ett eko. Och han såg den första
dagens bris dra dimman bort från Djurgårds-
brunnsviken.
I rummet bredvid hörde han genom den
tunna väggen, hur den lilla grannen redan var
vaken. Hon rörde sig och styrde med dessa
mjuka, tassande, egendomligt smeksamma ljud,
som gåfvo honom en känsla af att något varmt,
darrande smög sig upp mot honom . . . Och så
tog en späd, men klar röst upp en sång.
De hade samma tid. Mary skulle på fleurist-
ateliern kl. 8 liksom han på kontoret. Ty att
hon hette Mary och var fleurist, det visste han
redan andra dagen. Man hade väl för intet
skomakarfrun därnere, som tjänstgjorde vid
portluckan som hela husets samvetsgranna Klio.
När hon tog i sin dörr, tog han i sin. När
hon var i trappan, var han tätt bakom henne.
Så vände hon sig om, litet förvånad först,
kanske litet förskräckt. Men när hon mötte
hans blåa, fromma ögon, log hon och böjde
med kokett grace på hufvudet till en helsning.
Ett sådant hufvud, ett rundt rosigt litet huf-
vud, ett hufvud med guldgult hår och skrat-
tande ögon och röda, röda läppar!
Den tredje dagen hade han redan talat till
henne, om en vecka voro de vänner. Det var
iu så mycket, som dref dem tillsammans; båda
voro de unga, ensamma, fattiga på den snöda
mammon, men rika på gladt mod. Och sä
hade de samma väg till arbetet.
* *
*
Hvilken härlig sommar blef det ej!
Ered — han hette nu egentligen Eredrik,
men Mary hade döpt om honom till Fred —
tyckte, att de sex slafdagarne på kontoret gingo
fortare än fordom en, när han hvarje dag fråssa-
de på minnet af deras gemensamma morgonpro-
menad till sin torra frukostsmörgås, som vid
tolftiden förtärdes på den tomma kolboxen
bakom kaminskärmen på Kellers kontor; när
han hade henne i tankarne vid sin femtioöres-
middag på »magasinet» kl. 4, och
sjuslaget från »Tyskan» betydde så
mycket som så: om tio minuter mö-
tas vi i Storkyrkobrinken !
Och så vaknar man en morgon
med en förnimmelse af, att en
elektrisk gnista sprungit genom
hela ens kropp; hjärtat bul-
tar hårdt, och hvarenda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0429.html
