Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 î D U N 1891
nerv kittlar af spänning. Man gnuggar sig i
ögonen. Hvad var det? Ah, det är söndag,
söndag! — —
Ut öfver slätten vandra de sida vid sida,
medan daggen ängar upp från gräset som en
blå rök, darrande i solen. Borgens runda torn
tecknar sin röda silhuett mot skogen. Det är
musik i luften af en hel här med lärkor, utan
återvändo. Tutu — smattrar hornet från ka-
serngården, men det skrämmer dem ej. Icke
ett ögonblick hålla de upp.
Just som solen smått börjar steka, äro de
framme i skogsbrynet. En fuktig svalka slår
dem till mötes. Deras steg tryckas djupt ned
i den yfviga mossan. Det är, som om den
ville alldeles gripa om Marys högvristade lilla
fot och hålla henne fast. Hon skrattar, gri-
per hans arm och stöder sig hårdt därvid.
En andäktig tystnad råder mellan pelarstam-
marna i skogen. Den visan, som Fred nyss
gnolade, blir tyst; Marys korta små skratt
komma allt mera sällan. Utan att ett ord vex-
las gå de vidare. De följa icke stigen, de gå
allt djupare in. Som en svag nynning höra
de ljudet af kyrkklockorna från staden. Deras
bröst andas djupt, nästan häftigt, i samfälld takt.
Då och då böjer han sig ned, utan att släppa
hennes arm, bryter ett ormbunksblad i förbi-
farten, rycker upp en slinga konvolvel, så att
rötter och mull följa med. Deras händer mö-
tas, när hon tar den ur hans. Det är något
annat än atelierns kretonblommor !
Plötsligt hejdar hon sig, knäpper fingrarne
om hans arm och håller honom tillbaka:
»Tst! Ett fågelbo I» — —
Ja, just ett sådant skulle de ha .. .
* *■
*
Ty hvarför skulle de icke ha det?
De hade funnit hvarann, de älskade hvarann
— det var väl dock någon mening därmed!
Åtta hundra kronor, det är inte mycket; men
så var hon en riktigt snäll och duktig fleurist
och förtjänade hela tolf kronor i veckan hos
fru Berndt. Det var icke något litet plus.
Och de skulle ju ändå lefva hvar för sig —
nej, hvar för sig, det kunde de icke längre!
Det var som om deras händer icke mer kunde
släppas ! •
»Herrn är tokig,» morrade grosshandlar
Keller, »löpa åstad och gifta sig med åtta
hundra kronors lön. För kom det i håg, jag
ämnar inte öka på herrns lön för att föda
hustru och ungar! Jag kan få tio såna som
herrn, bara jag hvisslar ...»
Fred hade svårt att undertrycka ett skratt
midt upp i ansiktet på sin principal, ett trot-
sigt, jublande skratt. Tokig ?... åh, han visste
icke, hvad han sade!
Ett fågelbo ! De voro yra som barn åt sin
lycka. Det fanns ett litet outhyrdt kök bred-
vid Marys rum, och så tog man upp dörr
emellan detta och Freds kammare. Det blef
ju ståtligt, en hel våning!
Litet bohag hade de förut; för öfrigt fick
man göra som bofinken, man fick plocka vid
vägkanten. Så småningom; det brådskade ju
inte. De hade alltid en pinne att sitta på,
det var vackert så till en början. Och spa-
rade man sedan litet, aldrig så litet i den här
veckan, och litet i nästa och litet i den därpå
—■ det blef penningar det till sist! Skomakar-
frun hade ett gammalt matbord, som hon egent-
ligen inte hade plats för och skulle släppa till
»vänpris». Och fram i september, då adjunk-
tens en trappa upp skulle flytta, för att frun
rakt inte tålde vid fukten, skulle de hålla hus-
auktion på ett och annat gammalt. Då kunde
man passa på . ..
* #
*
Ung kärlek har klara ögon, men de äro icke
till att se med. Den värld, de spegla, är nu
en gång icke den, vi ha utomkring oss, väggen
till höger, i hvilken vi stöta hufvudet vid en
hastig vändning, den gråa gatan till venster,
på hvilken vi nöta våra skor, där vi bittida
och sent vandra till vår arbetsbänk. Ung
kärleks ögon äro vända inåt och spegla den
värld, som vårt hjärta drömmer sig, den värld
där det förtrollade slottet bygger sig af skim-
rande luft, och där rosor växa utan törnen . ..
Ung kärlek har lystrande öron, men de äro
icke till att höra med. När den vishet talar,
som köpt sina rön för varmt blod, gifvet ut
droppe efter droppe bland kopparslantarne på
lifvets salutorg, då äro de döfvare än för vin-
dens susning. Ung kärleks öron lyssna till
visor, dem ingen annan hör, visor, som sjun-
gas utan läppar, som klinga ljufvare än strän-
gar, som flyta genom ådrorna, rusande som vin ...
% *
*
Och en augustisöndag var väggen genom-
bruten och skomakarfruns matbord tronade
midt på golfvet i Marys rum, glänsande som
en drifva af dukens snö. Vinglasen i en krans
kring portvinskaraffen voro lånade af adjunk-
tens. Men de bröto deras egen sol, fågelboets
egen solstråle, som genom det öppna fönstret
hade fri väg, i bjärta prismablommor öfver
duken. Och utifrån det lilla köket ångade en
lockande doft af »bästa brasilianskt» genom
dörrgläntan.
En hyrvagn — stolta syn ! — stannade
framför porten, begapad af hela husets bebyg-
gare i en lång, andlöst nyfiken rad. Och ut
hoppade Fred i hvit halsduk och glänsande
cylinderhatt, och efter sig lyfte han en hvit-
klädd liten kvinna med ett hår, som lyste
under myrtenkransen likt klaraste guld.
Det blef en lång bullrande gåsmarsch upp-
för trapporna; alla voro de bjudna upp att
dricka de ungas välkomstskål. Skomakarfrun
— som sig vederborde — med sin gubbe i
spetsen närmast efter brudparet. Till och med
adjunktens voro så »gemena» att sluta sig till.
Och hvad man skrattade och stojade i denna
festprocession; det var minsann sannskyldig
bröllopsstämning! Trappa för trappa bar det
uppåt. Marys lilla hand sved ännu under
handsken efter den hjärtliga tryckningen af
skomakarens beckiga fingrar. Men hennes
hjärta svällde af en ny glädje, så full, så djup,
att hon kände, att den måste räcka för ett
helt lifs arbete och strid.
Kärlekens glädje, som öfverskyggar männi-
skors bon och fåglarnes nästen.
Johan NordUng.
Ursprungligt ädla naturer kunna djupt sjunka,
men aldrig helt gå under. Den store läraren,
olyckan, han, hvilken de gamla kallade den
helige för hans kraft att förbättra hjärtat, kom-
mer öfver sådana naturer såsom en pånyttfö-
dande, upprättande makt.
illattfm, sMutectu
Efter Leo Tolstoys saga:
Där kärleken är, där är Gud.
Af Charlotte Lindholm.
Med teckningar af Axel Sjöberg.
A ett gammalt och förfallet hus,
dgpf i trakt, där ganska litet folk har vägen,
en^källarvåning finns med ringa ljus ;
i denna Martins bostad är belägen.
Där, fastän ensam, lefver han förnöjd,
där idkar han se’n många år sin slöjd.
Ej har han på sitt yrke skördat guld,
ty det består af lappning för det mesta,
och ännu aldrig Martin kråft sin nästa,
då hon hos honom häftat uti skuld.
Ej alltid de förrunnit, Martins dagar,
som nu i sorgfritt lugn och stilla frid;
den gamle öfver pröfningen ej klagar,
men minns med vemod svunnen sorgetid.
Det var för omkring femton år tillbaka
han drabbad blef utaf ett dubbelt slag :
först döden skördade den hulda maka,
som gladt med honom delat mödans dag;
och kort därefter såg han lagdt på båren
sitt enda barn, sin son, sin ögonsten.
O, hur de blödde, djupa hjärtesåren!
O, huru tungt det var att stå allen!
All trefnad hade flyktat från hans bo,
ej dag, ej natt hans sorgsna själ fann ro.
Det hände någon gång, för sina kval
han sökte trösten, han så väl som mången,
där, hvarest hon som allra mest är fal —
dock, denna tid är längesein förgången.
Nu har han »trösten» funnit i Guds ord,
ibland han plötsligt kastar sylen undan
midt under arbetet och vid sitt bord
i bibeln läser under tyst begrundan.
För Martin denna bok är städse ny,
allt mer och mer han lär att henne skatta;
i början gaf hon honom hufvudbry,
men snart begynte han att tro och fatta.
I evangelierna han läste glad
om Herrens godhet mot de små och arma,
uppå de gulnade och nötta blad
hans tårar ofta föllo strida, varma.
Hvad honom fängslade dock allra mest,
det var de ställen, hvari det förtaldes,
att Jesus, frälsaren, som jordisk gäst
hos sina vänner understundom dvaldes.
O, om han varit ibland dessa en!
Bedröfoad läste han om farisén,
som ej bjöd Mästaren en kyss till helsning,
som stod så nära själens lif och frälsning,
men låt det stanna vid ett fagert sken.
Med sympati han såg, hur Magdalena
hos Herren dröjde kvar i ödmjuk bot,
med tårar fuktande hans helga, fot ;
o, hade Martin så som hon fått tjäna !
En natt i drömmen tyckte han sig höra
en stämma, talande uti hans öra:
»JT morgon, Martin, vill ditt lius jag gästa,
sätt fram för mig då af ditt allra bästa!»
Med glädje mottog Martin detta bud;
hans hjärtas innerliga, varma trängtan,
hans under år och dagar närda längtan
förnummen, var i himlarne af Gud.
’Dock — kunde väl ett sådant under sket -
Ja, denna stämma ville ej bedraga;
men hvilken skepnad Herren skulle taga,
förmådde Martin ej att förutse.
Det syntes honom Likväl vara bäst
utsagan tolka enkelt, efter orden,
hans Herre skulle komma såsom gäst,
just så som när han vandrade på jorden.
*
Den dag, som grydde, kulen var och grå,
af moln och dimma tyngdes himlens Jäste,
och en och annan stormil hördes gå
med hvinande omkring det gamla näste.
Snart snö med blandadt hagel yrde kring,
ibland ett slag mot rutan man försporde,
men Martin låtsade om ingenting,
han tycktes finna allt så, som sig borde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0430.html
