Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 423
Jfrf’ijWÿ
Han hade också, stackars gamle man,
i morgonstunden många ting att sköta;
ty fast han fattig var, så ville han
sin gäst, den höge, med all vördnad möta.
Han städade sin boning riktigt fm
och gjorde upp en brasa i kamin;
med morgondrycken sysslade han ock
samt bredde prydligt ut en duk på bordet.
När allt på bästa sätt var ordnadt vordet,
iförde Martin sig sin helgdagsrock.
Ut genom fönstret då och då en blick,
en spanande, den gode Martin sände;
väl en och annan öfver gatan gick,
men ingen stegen mot hans boning vände.
Johannes, gårdens dräng, ej långt ifrån
sågs flitigt syssla med sin tunga spade;
fastän till åren kommen, var han mån,
och brådt att skotta undan snön han hade.
:»Ack,» tänkte Martin, »vädret år så hårdt,
den arme gubben har det riktigt svårt!»
Fram litet närmare Johannes skred,
snart han befann sig tätt vid fönsterrutan;
en doft af »Mandarin» just nu sig spred
från Martins tekök. — »Skall han blifea utan?
Nej!» Martin sig beslöt: han knackade;
Johannes godt förstod och nickade.
Sin spade bort han slängde i en hast,
det vur af nöden ej att honom truga,
han tyckte om att taga sig en rast
och steg så in i Martins varma stuga.
»Jag har, som du kan se, redt till en fest,
och därför bjuder jag, hvad jag har bäst.
Sitt ned!» Så Martins stämma vänligt ljöd,
därpå en kopp han skänkte full med råga;
Johannes tömde den och tycktes fråga
med ögats språk, om Martin mer ej bjöd.
Jo visst! Ej kunde denne hjärtat värna
mot sådan bön, strax med en gifmild hand
på nytt han fyllde koppen upp till rand :
»Drick, du behöfver, och jag unnar gärna.» —
Ett litet samspråk följde däruppå,
fördt något tankspridt ifrån Martins sida;
till sysslan, hvilken nu en stund fått bida,
Johannes snart dock måste återgå.
»Guds fred,» han helsade, »tack för i dag!
Nu må du tro, det skall bli friska tag.»
Det skred mot middag, ingen hördes af;
visst tyckte Martin, att det drog på tiden,
men hoppet dock förloradt han ej gaf,
blott halfva dagen var ännu förtiden.
Fram till sitt fönster gick han då och då,
den lilla gatan syntes tom och öde;
men vinden ändrats, snön nu tycktes gå
upp i ett enda väldigt vattuflöde. —
Ah, hvacl var detta för en klagolåt,
som plötsligt trängde fram till Martins öra?
Besynnerligt — den ljöd liksom den gråt,
hvarmed de späda ofta plåga störa.
Se där! — En kvinna, ytterst torftigt klädd,
kom nedåt gatan med ett barn på armen;
den lille smög sig, skälfvande och rädd,
med sakta kvidan tätt till modersbarmen.
»O,» utbrast Martin, »här är verklig nöd!
Här är en plikt att bjuda hjälp och stöd.»
Ut han begaf sig, ropande: »Hitåt,
gå trappan ned, den till min bostad leder,
därinne kunnen I få värma eder,
ack, arma kvinna, hvad ni blifvit våt!» —
»Men kanske komma vi blott till besvär?» —•
»Nej, hvila nu från mödorna på vägen,
sitt ned i stolen invid brasan här!» —
Glad kvinnan lydde, men ock smått förlägen.
»Jag kan förstå, att ni, som många andra,
fått kämpa hårdt i dag med köld och frost,
så låt mig bjuda litet resekost,
törhända långt ni ännu har att vandra.»
Nyss Martin ordnat till sitt middagsmål,
som för i dag bestod af kraftig soppa,
däraf till brädden fyllde han en skål
och bjöd sitt främmande med bröd att doppa.
Det var för Martin en ej ringa fröjd
att se, hur väl hans rätter tycktes smaka,
att skåda lille pilten så förnöjd
och höra honom jollra: »Kaka, kaka.» —
När Martin sina gästers hunger släckt,
begynte han att granska kvinnans dräkt,
närgånget ej, medlidsamt, halft i smyg
och med ett mildt af tårar fuktadt öga;
ack, denna klådning skyddade så föga,
gjord, som den var, af dåligt bomullstyg.
Men hvarför gick hon ut i dräkt så sval?
Försiktigt Martin började att leta,
och huru det förhöll sig, fick han veta:
hon lånat en och femti på sin sjal. —
Hur var det då för gossen, stackars liten? —
För honom var det sämre stållclt ändå,
den snäfva kolt han bar af tunn trikå
—• hans enda plagg — var nära nog försliten.
Nu Martin sökte uti sitt förråd,
där borde väl dock finnas någon »tråd»;
ja, snart han fann en ganska brukbar jacka.
Glad räckte kvinnan handen för att tacka.
Sist Martin letade uti sin pung,
den var, som vanligt, icke mycket tung,
men hur det var, så hann det till för »panten» ;
och när han tryckte kvinnans hand i sin,
han lade uti den en penning in
och bad: »Lös hem er sjal för denna slanten!»
Det vanligt är, att tiden blfiver lång
för den, som väntar någon under spänning;
’ till fönstret trådde Martin gång på gång,
af litet missmod erfor han en känning.
Det gamla väggur visade på tre,
än var det tid, än kunde det väl ske,
att han förnimma fick sin Herres fjät;
sitt löfte kunde Jesus icke rygga,
och därför borde Martin också bygga
med lugn förtröstan hoppet uppå det.
Just under det han stod och tänkte så,
en skepnad rörde sig tätt vid hans ruta;
det var en gumma, som sågs långsamt gå
och allt emellan sig mot väggen luta.
Ej under att hon fram så sakta skred.
På hennes rygg man lagt en börda ved,
så stor, att hon den ej JörmÅdde draga.
I hast vår Martin fick sin mössa på,
stod strax på gatan, ropande: »Hallå!
Nu, kära mor, vill jag din börda taga.»
Men gumman gjorde motstånd på allt sätt,
som hon var döf och skumögd i förening,
hon hade svårt att fatta saken rått,
men sist förstod hon Martins goda mening.
Den gamle man ej egde att förfogo.;
just öfver mycken kraft, hans rygg var böjd,
men tåligt med sin börda sågs han knoga,
och gumman vandrade bredvid förnöjd.
Om aftonen sin lampa Martin tände
och tog det nya testamentet fram;
men hur han låste, hur han bladen vände,
"...i
ISÄR
i! -,
af innehållet intet han förnam.
Hvad. är, som denna afton honom stör?
Hvad år det vål, som sig kring honom rör? —
Nu var det, som om låga taket skalf,
som om det lyfte sig inför hans öga,
se, buret utaf pelarrader höga,
det lyfter sig till heligt tempelhvalf!
De, hvilka nyss ha gästat i hans hus,
för honom tråda fram som ur en dimma
i dräkter skinande, liksom de ljus
från fästet stråla ned i kvällens timma.
Dock känner Martin vål igen dem alla:
dår står Johannes, ack, hans sträfva drag
ha blifvit milda som en solskensdag,
se’n stoftomklådnaden fått nederfalla.
Och kvinnan, nu med skår och rosig hy,
ses sväfea fram som ur en morgonsky
med barnet ännu slutet i sitt sköte;
så glada båda synas vid hans möte.
Ack, barnet allra skönast år ändå
utaf de fagra gästerna därinne,
dess åsyn kallar fram för Martins minne
det barn, som hvilade på hö och strå.
Den gamla, hvilken fram så sakta skred
och var så skröplig, hon är också med.
Förunderligt att se! Hon blifvit ung
på nytt, det skett dårföre, så hon sade,
att hennes börda, alltför stor och tung,
på sina skuldror Martin villigt lade.
En röst nit talade som ofvanfrån:
» Väl den, som öfver fattiga och arma
förstår att uti kärlek sig förbarma,
betalande till Herren Gud sitt lån!
Head du mot dessa mina minsta gjort,
det har i himlars himmel jag försport:
den sista dag, då jag mitt domslut fäller,
din gärning såsom mig bevisad gäller.»
Den häpne Martin lade boken hån
och sjönk i ödmjukhet på sina knän:
sin Herres godhet ville han beprisa,
håns hjärta var en enda högstämd visa.
Ej han förmådde uti ordens skrud
sin andes underbara stämning kläda,
men som ett barn förstod han fram, att tråda
till nådens fotapall, till lifvets Gud,
Utaf de känslor, i hans själ sig rörde,
en enda blott i ord tog sig gestalt,
de milda änglar honom hviska hörde
med brutna ljud: »Pris dig, min Gud, för allt!
När helst din tjänare du täckes gästa,
vill Martin bjuda dig det allra bästa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
