Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
I DU N
»Just därför — för att dela med dem!»
»Det är otacksamt.»
»Mot farbror kanske, men —». Hennes ögon fyll-
des af tårar.
»Du har ju gladt dig så åt resan — har du inte?»
»Mer än åt något annat.»
I detta ögonbljck var det ock, som reste sig alla
luftslott, alla dåraktiga planer, hon byggt i och
för denna resa, dubbelt sköna och förföriska.
»Tänkpå, hvad du gör,» kom det öfvertalande.
»Sådant bjuds inte två gånger. Faster vet ingen-
ting — vi låta det stanna oss emellan. Du får
pengar till ny klädning och hatt.»
»Nej, jag kan inte. Mamma arbetar ut sig, och
pappa längtar. Jag skulle inte få roligt borta. Jag
kan inte.»
Kontorsboken slog igen med en smäll. »Nå som
du vill — laga bara, att du kommer igen frisk och
stark.»
425
Hon hade kommit med morgontåget och gick
framåt landsvägen med resväskan i handen. Om
hon tog genvägen genom Holma skog, var det en-
dast en kvarts mil till Björkvik — utgården som
fadern arrenderade —, sakerua kunde hemtas se-
dan, och hon ville öfverraska de sina.
Daggen låg ännu kvar öfver ängarna, likt ett
skimrande silfverflor, lärkorna jublade däröfver,
och från skog och björkhult doftade det så un-
derbart friskt och stärkande.
Att människor kunna sammangyttra sig i stä-
derna, föreföll henne i denna stund nästan ofatt-
ligt, och hon ryste till vid minnet af det mörka
kontoret, dit hon snart måste återvända.
Pion gick fort, med klädningen högt uppskörtad,
hatten på nacken och ögonen glimmande af lef-
nadslust.
Det var så nytt, så härligt, allt hvad hon såg,
och ändå så kärt och välbekant! Där, vid krök-
ningen af vägen, skulle hon få se kyrkan, där hon
konfirmerats ! Ja, där stack tornspiran redan fram !
Hur var det möjligt, att hon inte saknat, inte tänkt
mera på allt detta, som hon nu tyckte sig aldrig
kunna skiljas ifrån?
Hon stod länge stilla på backens krön, så vek
hon af till venster, där genvägen började mellan
solvärmda blommande rågfält med söt mjölstark
doft.
Efter en stund var hon inne i skogen. Där var
så mörkt och underbart tyst, och som ett ovän-
tadt bakslag öfverrumplades hon — som mången
gång förut — af smygande bittra tankar, på hvad
hon förlorat genom att ej följa med till badorten.
Pion var ju så ung! Hvarför skulle hon ej få
roa sig som andra, utan bara arbeta — arbeta
året om? Nu hade det kommit ett tillfälle att få
vara med, att få visa sig, taga sin del i lifvets
glädje, och det hade hon försakat — kanske utan
att det var nödvändigt. Hon förstod faderns ord,
att »resan -kanske var till hennes lycka». Hade
hon inte tänkt detsamma! Hade hon inte drömt
så många dåraktiga flickdrömmar om någon ännu
okänd, som hon skulle möta, som skulle älska
henne, och som — hon rodnade bara hon tänkte
därpå.
Visst hade hon mellan raderna i moderns bref
läst mer om öfverarbete, längtan och försakelse,
än själfva orden uttryckte; men föräldrarne voro
ju gamla, och vid deras år kunde man ej begära
annat än bekymmer och möda, då man i ungdo-
men däremot har privilegium på all lifvets glädje.
Hon hade gått framåt under dessa funderingar,
och när hon såg upp, visste hon ej rätt, hvar hon
var. Stora höga träd rundtorn och små otydliga
gångstigar härs och tvärs. Att gå vilse i Holma
skog var ej att leka med och nu till, när hon var
sa ifrig att träffa de sina! Med ens flammade
längtan efter dem alla högt upp’- allt annat var
glömdt.
Hon gick till höger och fann en klippvägg, som
stängde, till venster och hejdades af ett snår, rakt
fram och höll pä att fastna i en myr — tog så
en annan gångstig och stod återigen vid klipp-
väggen. Med ens kände hon sig förfärligt hungrig.
Tänk, om hon skulle ligga här och dö, utan att
raka föräldrarne, utan att de ens finge veta, hvad
ho*1 gjort för deras skull! Hon sprang framåt, ref
sönder, sin underkjortel och sprang på nytt, tills
hon höll på att gå ner sig i myren igen. Då ka-
stade hon sig framstupa på marken och började
storgråta..
Strax därefter sprang hon upp. utom sig af för-
skräckelse. Nagot varmt, vått hade snuddat vid
hennes öra.
En stor brunfläckig hund såg på henne med
kloka goda ögon. Kanske var den ej ensam. Kan-
ske var hon räddad. Det knastrade bland gre-
narne, och hon tyckte sig urskilja
ljudet af fotsteg. »En människa!
Gud vare lofvad!»
. »Jag har gått vilse, var god
visa mig vägen!» ropade hon
framspringande, men stannade
tvärt.
En lång, välväxt man med mörkt
helskägg, kort rock, jaktstöflar och
grå sidenmössa stod framför henne.
»Hvart ämnar ni er då?» frå-
gade han småleende.
»Till Björkvik. Jag har kommit
med tåget och —»
»Det var oförsiktigt att gå ge-
nom skogen, då ni inte kände
den.»
»Jag har gått här så många
gånger förr.»
»Ah!» Han såg på henne.
Hon märkte det och blef blos-
sande röd. Så hon såg ut! Plvad
skulle han länka? Lerig om fot-
terna, med klädningen uppsatt,
underkjorteln sönderrifven, gran-
barr i det yfviga ljusa håret, som
hon visste stod åt alla väder-
streck, och ,spår efter tårar öfver
hela ansiktet.
»Nej, nej, behåll klädningen
uppe,» sade han, då hon ifrigt
ryckte i den. »Ni är våt om edra
små fötter, ser jag, men vi komma
strax ur skogen.»
»Strax!» frågade hon och såg
sig omkring.
»Ni har sprungit i en cirkel, lilla barn, kan jag
förstå.»
»Lilla barn!» Hvem log han henne för?
»Jag kommer frän Stockholm», sade hon helt
omotiveradt.
Han smålog och såg återigen på henne. »Och
tänker stanna på Björkvik?»
»Sex hela veckor.»
»Inte längre?»
»Det. är ovanligt långa sommarferier. Det är
b.ara, för att det är min farbror.» Så afbröt hon
sig. Hvad kunde allt detta intressera honom?
Han visste ju inte, hvem hon var, lika litet som
hon kände honom.
»Nu kan fröken se sjön glittra mellan träden.»
Fröken! Han hade således insett, att det hvar-
ken gick an att kalla hennne ni eller Ulla barn.
Hunden gick bredvid henne och slickade då och
då hennes hand, solen brände, och barrskogen
ångade.
»Det är härligt, men varmt,» sade han. och tog
af sig mössan.
»Och nu går herrn längre, än som behöfs —
bara för min skull.»
Han svaracle ej, men böjde sig ned och klappade
hunden. »Thieros har gjort ett godt arbete i dag.
Det var han, som fann er.»
. Hur god . han såg ut, hur manlig och kraftfull,
non hade ej vågat se på honom förut.
»Ja, här ligger Björkvik,» fortsatte han. »Nu
hittar fröken väl?»
De stodo vid en stätta, och hon var rädd han
skulle hjälpa henne öfver — hon mindes, att hon
hade ett litet hål på strumpbenet.
»Ja,» svarade hon ifrigt —• »och tusen tack!»
_*Och ni stannar bara sex veckor? Nå, jag får
väl försöka begagna tiden.»
De skildes åt med ett handslag, och hon var
öfver stättan, utan att han kunde begripa, hur det
tillgått.
(Forts, â sid. 434.)
! IJ
v::-;) 3
J.C-ÏV
Ett intrydç
från Eugeniahemmet,
Af
Mathilda Roos.
Med teckning af Viktor Andrén.
n| å en landtbo kommer till Stockholm,
Bland nyheter,
som komma att inflyta i Idun för nästa år, vilja
vi särskildt påpeka fru F. IW. Chrysanders vid Iduns
senaste stora tailing prisbelönta novell »Den rätta»,
hvilken börjar det nya årets följetongsafdelning ock
kommer att sträcka sig ett godt stycke fram på våren.
Dessutom erhålla alla, som prenumerera på Idun från
årets början, gratis fru Ellen Bergströms förträffliga och
likaledes prisbelönta arbete : »Huru skall kvinnan bä,st
kunna bidraga till höjande af familjens ekonomi?» —
tryckt i bokform. Endast dessa tvänne arbeten äro till-
sammans mera värda än den obetydliga prenumerations-
afgiften — 4- kronor — för hela årgången,
Ä
har han vanligen på sitt program upp-
satt åtskilliga ställen och inrättningar,
* som han under vistelsen i hufvudsta-
den önskar bese. Bland dessa återfinnes of-
tast — om den resande tillhör det kvinliga
könet, och särskildt om hon är maka och
moder —■ Eugeniahemmet. Denna lilla till-
flyktsort, som inom sig gömmer det mest
rörande af alla lidanden — det som bäres
utan egen skuld — har en sällsam drag
ningskraft på hvarje kviiilig natur, som ej
förderfvats af låghet och själfviskhet. Den
lyckliga modern, hon som har omkring sig
en skara leende friska barn, längtar att få
se dessa små martyrer, måhända för att se-
dan känna sig ännu mera ödmjuk och tack-
sam, ännu mera manad att gälda sin skuld
till Gud genom att sprida af sin lycka åt
andra. Den olyckliga modern, hon som själf
måste kämpa med sjukdom och sorg, känner
kanske ett behof att lära sig, att det finns
en smärta större än hennes ejen, och att
det finns ett sätt att bära denna smärta, så
att hälften af dess tyngd är borta.
Det var en mulen oktoberdag, då jag med
en resande kvinlig släkting — en ung lyck-
lig mor med tre friska, vackra harn — be-
gaf mig af till Eugenia-hemmet, där jag lofvat
att vara hennes ciceron. En tung stämning
hvilade öfver det vackra hvita huset, där det
låg på sin höjd med de gulnade, aflöfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
