Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N 1891
426
träden rundt omkring. Himmelen var betäckt
med blygråa moln; ibland kom en stormil
susande mellan de halfnakna grenarne och
drog upp hela hvirflar af nedfallna löf. Ibland
var det, som om hela naturen plötsligen dom-
nat bort; allt blef så tyst, så orörligt stilla,
att man kunde höra, huru bladen föllo med
ett sakta, vemodigt prassel.
Då vi kommo fram till Eugenia-hemmet,
hade barnen sin middagstimme. I stora sa-
len på nedre botten sattes de kring ett stoit
bord, krymplingar, blinda, lama, om hvaran-
dra. De sjukaste, det vill säga de, som ej
kunde äta själfva, sutto vid särskilda små
bord och matades af sköterskorna.
Sedan föregående besök kände jag igen
flere af barnen; som jag emellertid ieke va-
rit där på ett par år, hade många förändrats
och, trots vanskapligheten, växt och utveck-
lats. Gossen därborta t. ex., som går på
träben, och som, då han efter två, tre ampu-
tationer och månadslånga lidanden slutligen
kom upp, blef så glad och tacksam öfver sitt
träben som kanske ingen af oss öfver lyckan
att ega friska lemmar, — han har nu vuxit
och blifvit en stor, duktig pojke, som icke
alls tyckes vara nedtyngd af sin olycka. Flere
af hydrocefalerna, d. v. s. sådana som till
följd af vatten i hjärnan ha ett onaturligt
stort, uppsvullet hufvud, hade också skjutit
upp och, som det tycktes, blifvit något min-
dre hjälplösa. Några voro sig däremot orubb-
ligt lika; åren hade gått öfver dem som frost-
nätter öfver redan förfrusna, torkade blom-
mor, där fanns ingen fägring att härja, ingen
ungdom att röfvä. En flicka, som sitter där-
borta och matas, är redan öfver 30 år, men
som hon nu ser ut, såg hon ut för många
år sedan, och hon skall troligen, om hon får
lefva, icke märkbart förändra utseende. Det
lilla rödletta ansiktet, skrumpet och torrt som
ett fruset lingon, de vanskapliga lemmarne,
förvridna af oupphörliga nervryckningar, ha
ingen kraft vare sig till utveckling eller för-
ändring, blott till ett långsamt, omärkligt af-
tynande. .
En annan flicka, »lilla Lina», en pigg, trei-
lig 17-åring, med hvilken de besökande gärna
prata litet, bar också ohjälpligt stannat i väx-
ten. Hon är så liten, som om hon blott rak-
nade åtta, nio somrar, och till följd af svåra
fistelgångar kan hon ej växa, men trots sin
lilla hopkrympta gestalt ser hon glad och frisk
ut och förefaller att vara ett slags kustos for
de andra barnen.
Jag gick omkring och pratade med bar-
nen och, vana som de äro vid ständiga be-
sök af främlingar, svarade de mig gladt och
ulan den minsta blyghet. Men min följesla-
garinna kunde ej taga saken på samma satt
som jag. Hon var häftigt upprörd; alltemel-
lanåt måste hon gå afsides för att dölja sin
rörelse. Jag visste, jag också, af erfarenhet,
hur svårt hon kände det; jag visste, att för-
sta gången man ser dessa små varelser, är
det omöjligt att icke så uteslutande gripas af
deras lidande, att man glömmer allt, hvad som
måhända gömmes under denna dystra yta.
den kärlek, den barnsliga glädje, den förnöj-
samhet, den arbetslust, som kan gifva deras,
mänskligt att döma, härjade lif skönhet och
betydelse ...
Sedan vi varit i öfre våningen och helsat
på gossarne, som där intaga sin middag, be-
gåfvo vi oss genom en lång täckt gång ned
till det i en flygel belägna idiothemmet.
Det är här den svaga tron så lätt vill
svikta, det är här känslan af en oändlig, rätt-
vis kärlek stundom liksom kväfves af dessa
förfärliga: »hvarför», som likt mörka skuggor
vilja resa sig i ens inre. Hvad betyder det,
att kroppen lider, hvad gör det, att lemmarne
äro vanskapliga och ansiktet härjadt, om blott
ur ögat framlyser en själ, som kan bildas
och utvecklas för evigheten? Men denna slöa
blick, i hvilken intet själslif återspeglas, detta
ändamålslösa, vedervärdiga lidande, hvad gag-
nar det till, hvad är dess mål, då ingen ut-
veckling vinnes därmed?
»Har du mod» — frågade jag min föl-
jeslagarinna, då vi närmade oss flygeln.
»Kom ihåg, att hvad vi nyss sett af sjukdom
och lidande är ett intet, jämfördt med hvad
som gömmes inom dessa väggar. Det är
det djupaste mänskliga elände, som här kom-
mer oss till möte.»
Min följeslagarinna ryste till och stod ett
ögonblick tvekande.
»Hvad en del mödrar hela sitt lif ige-
nom får bära, bör jag kunna uthärda att
se,» sade hon slutligen till svar på min
fråga, hvarefter vi tillsammans gingo in i det
första af de rum, där de stackars små va-
relserna framlefva sitt, efter vårt sätt att se,
tunga, gagnlösa lif.
Hvad som skiljer idioterna på Eugenia-
hemmet från dem, som äro intagna på andra
idiot-hem, är att de förra, till följd af kom-
plicerad idiotism och kroppslig sjukdom, äro
ur stånd till något slags arbete. Merendels
sitta de hela dagen igenom i sin stol och
upphäfva underliga läten, ibland vilda gläd-
jeskri, ibland ångestfulla, otåliga rop, som
påminna om ett fängsladt djur. Ibland ha
de egendomliga, vidriga vurmer; en gosse
t. ex., en mager, slankig figur, som dock tyc-
kes kunna sitta upprätt, fingrar nästan oupp-
hörligt på sin näsa, som blifvit alldeles röd
och svullen af det ständiga handterandet, —
det är alldeles, som om hela hans själslif -—
ifall man kan använda detta uttryck ! gått
upp i en enda stor undran, öfver hvad det
är för en utväxt, han har i ansiktet. En li-
ten flicka kastar sig gång på gång framstupa
på golfvet i samma ställning som en öster-
länding, då han bedjer. En annan håller nå-
gon leksak i handen, gapar, så att man ser
ett stort, svart svalg, och råmar som en kalf.
I en säng ligger en liten varelse, som har
ett fullständigt aphufvud; man behöfver ej
fråga, om hon är idiot, man ser det på det
smala hopklämda hufvudet och det skarpt
utvecklade käkpartiet.
Hjärtat krymper samman vid åsynen af
dessa arma varelser, hvilkas hela lif förflyter
likt en tung, oredig dröm, en hemsk nattlig
mara, som ingen morgonsol skingrar. Hur
ser det ut inom dem — råder där en abso-
lut slöhet, en absolut medvetslöshet, —- eller
är det ieke stundom en dof, kvalfull ångest,
som skymtar fram ur blicken?
Ja, detta skall ingen läkare eller psykolog
kunna säga oss. Hvar finns för resten grän-
sen mellan det medvetna och det omedvetna
lidandet? Kan man icke i t. ex. en hunds
ögon ibland se ett uttryck af smärta så djup,
så intensiv, att man tycker endast ett mänsk-
ligt öga kan se så lidande ut? Och här fin-
nes dock en bunden människosjäl, en själ
som våndas och ängslas i den kropp, som
af föräldrars eller förfäders synd smidts till
förnedrande bojor i stället för lydiga verk-
tyg åt anden.
Medan vi stodo där och med tårade ögon
följde de stackars idioternas besynnerliga rö-
relser, afbrötos plötsligen våra betraktelser af
ljudet från ett positiv, som därute på gården
spelade upp en valsmelodi.
Jag kan ej beskrifva, hvilket gripande in-
tryck denna melodi gjorde. På dess toner
kommo böljande en mängd stämningar från
lifvet därute, stämningar af glädje och ung-
domslycka, otydliga bilder af glada, leende
ögon och rosiga kinder —- och mot allt elän-
det, all den vidriga oskönheten härinne bröto
sig dessa stämningar med en hemskt skärande
glans, likt en solstråle som faller in i ett
svart likrum.
Hvad ha de här att göra, dessa toner, som
i sin banala enkelhet dock gömma så många
luftiga drömmar från lifvets vår hvad ha
de att göra, dessa yra, glittrande trollsländor
i detta lidandets hem, där luften är tung af
sjukdom och sorg?
Medan jag stod där och öfverlemnade mig
åt dylika tankar, fick jag höra en röst bred-
vid mig, som sade:
»Nu bli barnen så glada; det roar dem
så, när någon kommer och spelar för dem.»
Det var den vänliga sköterskan, som visat
oss hemmet, och då jag nu vände mig mot
henne, såg jag, hur hela hennes ansikte strå-
lade af glädje vid tanken på barnens nöje.
Vi gingo ut på förstugubron och sägo där-
ifrån, hur på trappan till stora huset, vid
hvilken positivspelaren stannat och i rask
fart vefvade på sitt instrument, samlats hela
skaran af de barn, som voro i stånd att
själfva röra sig. Krymplingar af alla slag
stodo där om hvarandra; bleka kinder och
tärda drag mötte blicken, hvart man såg, men
öfver de flestas ansikten låg ett det mest rö-
rande uttryck af barnslig glädje. Ett par af
de relativt friska klappade i händerna och
hoppade skrattande omkring.
Jag vände mig emot min följeslagarinna;
men hon mötte ej min blick, hon hade gömt
ansiktet i näsduken och snyftade sakta.
Och positivspelaren vefvade oförtrutet på ;
de lekande valstonerna ljödo ut öfver den
stilla gården med de små dansande krymp-
lingarne, de gula höstlöfven, som föllo det
ena efter det andra, och den mörka himme-
len, bakom hvilkens tunga skyar solen gömt
sig undan.
I detsamma kom sköterskan ut på förstu-
gubron med en af idioterna i sin famn. Den
lille gossen höll sina armar om hennes hals
med en kraft och en innerlighet, som vittnade
om, att denna rörelse åtminstone var fullt
medveten. Öfver hans bleka ansikte med de
stora, öppna, blinda ögonen låg ett nästan
soligt uttryck; han log, såsom man 1er, då i
hela ens varelse kännes endast välbehag, un-
der det han hårdare och hårdare tryckte sig
emot sin sköterska.
»Han är så kär i mig, den lille stac-
karn,» sade hon småleende, »det gör ho-
nom en sådan glädje, då jag så här tar upp
honom.»
Och hon strök smekande handen öfver
hans hufvud, under det den lille gossen fort-
for att trycka sig intill henne med samma
lyckliga leende öfver sitt blinda ansikte.
Jag tyckte i detta ögonblick, att de glada
tonerna från positivet ljödo mindre skärande,
mindre vilsekomna. Det var dock glädje, som
återspeglades i den lille idiotens ansikte, det
vav en känsla af lycka, som genomströmmade
hans stackars förkrympta hjärta, då han tryck-
te sig intill sin kärleksfulla vårdarinna. Bak-
om denna dystra natt af lidande, bakom dessa
bilder af mänsklig förnedring, dessa hemska
vittnesbörd om skuld och synd, som under
några ögonblick så häftigt upprört mig och
frammanat gengångare af förflutna tiders tvif-
vel, såg jag ånyo glänsa den lifgifvande solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
