Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
428
sig vidare, vidare, från hus till hus, följande
halmtakens åsar till dess den sista lilla flamman
nått det ställe, där den första stuckit fram; alla
dessa tusen små lågor vältade nu ut öfver halm-
stackar och vedstaplar •— hela gården var ett eld-
baf _ flet fördes af vinden bort till den vackra
hufvudbyggnaden af tegel — tog i markiserna
utanför gafvelfönstren till hennes lilla vindskam-
mare — alla rutor sprungo med en stark smäll,
och in i vindsvåningen strök elden, gripande i
takbjälkar och trävirke.
Ett ögonblick hade hon känt en oändlig mat-
tighet i knäna; hon hade fattat tag i det gamla
brunnskaret för alt stödja sig; men blott ett ögon-
blick. Nästan lika snabb som den fladdrande la-
gan hade hon störtat tillbaka in i rummen, där
hennes moder var allena; hastigt hade hon stängt
alla fönster åt vindsidan för att hindra de stora,
af blåsten lösryckta brinnande halmflagorna från
tak och stackar att komma in; luften därute var
mörk af rök och aska, elden dånade och brakade,
den rasade redan i huset öfver deras hufvuden.
Utan rast ilade hon från rum till rum, hopsam-
lande alla kära minnen, först den döde faderns
porträtt ; folk kom ilande från alla håll, sprutor
framkördes i rasande fart, vattenstrålarne hväste
öfver eldhafvet, stråle på stråle jsmattrade in i
lågorna ; men hon gaf ej akt på tumultet om-
kring sig.
Med själftagen, obestridd myndighet ledde hon
det arbete, som så många villiga händer snabbt
utförde; från rum till rum sprang hon, anvisande,
med. af stundens spänning ökad styrka, själf bä-
rande stora tunga möbler.
Hennes moder, som nere på den vackra lek-
platsen tog emot alla räddade saker, var utom
sig af ångest för henne och sände bud på bud,
att hon skulle Iemna det brinnande huset, hvari
taken redan började instörta; hon gaf ej akt där-
på; så länge det ännu fanns kvar där inne en
enda bit att rädda af dessa mångfaldiga ting, som
tillsammans bildat hennes hem, hvilka hon hållit
af såsom nödvändiga tillbehör till detta, så länge
vek hon ej från sin post; håret flöt ned öfver
hennes axlar, hon var svart i ansiktet af rök,
flere gånger hade eldgnistor fattat tag i hennes
klädning, och en gång hade man påst rikta en
vattenstråle emot henne. Men i nästa ögonblick
var hon åter i full verksamhet, hes af att be-
falla, halfkväfd af rök.
Till slut återstod endast linneskåpet, hennes
moders stolthet; nästan alla de räddande hade
nu af röken jagats ut; de ville föra henne med;
hon slet sig lös, sprang tillbaka, flämtande och
med okuflig energi. Ut ur det brinnande skåpet
ryckte hon de prydliga linnehögarne, redan svedda
i kanterna, bög efter hög kastade hon ut genom
fönstret; då hördes plötsligt omkring henne ett fruk-
tansvärdt brak, utanför höjdes skri af hundrade
röster, hon kände sig häftigt gripen och utburen
och kom ej tiJl besinning, förrän hon befann sig
stående ute på den lilla bakgården, där hon kände,
hur askan efter de redan nedbrunna torf- och
vedstaplarne var brännhet under hennes tunna
skor De omgifvande hade med ens blifvit tysta
och bleka — alla stodo stilla och stirrade: taket
i det rum, hvari bon nyss stått, hade instörtat
med grus och bjälkar; hon hörde de flämtande
andetagen från den man, som rusat efter henne
och nästan kastat ut henne; borta på andra si-
dan arbetade ännu sprutorna, en och annan vat-
tenstråle brusade in i elden men mera matt
än förr — all räddning var hopplös.
När eftermiddagen kom, voro af hennes hem en-
dast de svarta murarne kvar.
Med sin moder hade bon hemtats till ett van-
ligt grannhem i nästa by; man hade velat förma
henne hvila; men hon fann ingen ro ; pfter ett
par timmars nervös slummer hade hon ater lem-
nat sin moder, omhuldad af deltagande vänner;
ut ilade hon den kända vägen fram; hon drogs
tillbaka till det ödelagda hemmet.
Hunnen halfvägs, till sockenskalet, dar vagen
delade sig på en backe, gick hon upp pa den
höga dikesvallen vid sidan och såg framat mot
det håll, där hemmet legat; rödaktig brandrök
syntes ännu; kyrkan helt nära bredvid_stod hvit,
och vänlig som alltid, men af kyrkogaraens ai-
mar hade många delat det öde, som öfvergatt
hennes kära buskar och blommor i trädgarden;
kala och svarta stueko de nu upp.
Den ljusa sommarkvällen var stilla; vinden
hade lagt sig. I sin lilla förbrända bomullskläd-
ning stod hon där med det ljusa långapåret ännu
oredigt omkring sig; hon stirrade bortåt mot den
tomma platsen, och hon kände med vemodig
glädje, alt dock något fanns kvar därborta, som
oskadadt tillhörde dem: hennes fars graf. Midt
under det elden rasade som värst, hade hon ställt
l D U N
vakt vid den hvita marmorstenen, så att den ej
skulle skadas i tumultet, som sträckte sig ända
in på kyrkogården.
Doft buller och ett och annat rop hördes annu
från brandstället; men öfver slätten livilade eljes
tystnad. „
På vägen ljödo snabba steg; hon sag dem kom-
ma springande i skymningen, brodern och hans
vän, och hon kände dem genast i deras hvita
sammetsmössor. De ilade fram till den lilla ge-
stalten, som orörlig stod på den höga vallen; och
medan hennes bror, alltjämt springande, fortsatte
vägen fram för att uppsöka deras moder, stan-
nade den andre kvar, och snart stodo de där, han
och hon, hand i hand. De satte sig ned på den
med många vilda blommor bevuxna gräsvallen,
hon ännu tyst, fortfarande nästan bedöfvad, men
finnande helt naturligt, att han kommit och nu
satt där bredvid henne; han åter kunde icke dölja
sin oro, ja sin sorg, öfver att han för den iånga
vägens skull ej hunnit fram, förrän allt var slut,
öfver att hau så skulle möta den ännu i går sa
glädtiga ungdomsvännen, med hvilken han ej fått
dela fara och ångest.
Och kvällen sänkte sig allt mera öfver slätten:
dimmor uppstego från ängarna; syrsor sjöngo i
gräset; långt borta glänste ännu en svag strimma
af hafvet; i gårdar och byar var allt dagens ar-
bete slut, och i doftande klöfvervångar rasslade
tjudret från en och annan ännu betande ko.
Hand i hand vandrade de två framåt mot den
svartbrända poppelraden.
Tagande en omväg för att undvika folket och
bråket bland dem, som ännu höllo på att släcka,
styrde de nästan omedvetet stegen ned till par-
ken; den stora planen var fylld af alla möjliga
föremål, och på gräset låg det af henne sist räd-
dade, af sprutorna genomdränkta linnet utbredt.
Alltjämt hand i hand nalkades de det röda bag-
tornsträdet; här tog han henne i sina armar, strök
tillbaka hennes hår, kysste hennes ögon, kysste
hennes kinder och läppar,, om igen och om igen.
Och hon tog honom om halsen, lutade hufvudet
mot hans bröst och snyftade sakta, medan hela
hennes gestalt darrade under inflytande af den
föregående starka själsspänningen ocb den ny-
vunna lyckans djupa glädje.
Slutligen lyfte hon åter upp sitt ansikte och
leende mellan tårarne — han kunde nätt och
jämnt i sommarskymningen uppfånga den skälm-
aktiga blicken ur hennes ögon — visade hon med
handen på den ljusa fläcken i trädets bark —
spåret efter hennes knif — och hviskade: »Nu
tror jag, vi om igen kunna skära in våra namn
där — så blir det ändå vårt förlofningskort.»
Skuggorna under parkens höga träd blefvo allt
djupare. Uppe från den plats, där hennes hem
stått, hördes ännu ljudet af arbetande sprutor. Och
åter blef hon allvarsam; hennes hem, där hon
lefvat sin lyckliga barndom, det hon med ångest
tänkt sig skola lemna, det hon önskat kunna föra
bort rned sig, på det inga främmande människors
blickar måtte komma att med likgiltighet hvila, på
hvad för henne egde oskattbart värde — detta
allt var nu borta, försvunnet, utplånadt! Hon
snyftade af smärta, men midt i sorgen med en
känsla af tröst, öfver att nu ingen främling mera
skulle kunna nalkas det; hon skulle slippa att
återse det, på en gång detsamma och dock ett
annat; ja, borta var det visserligen — i hennes
minne och tankar skulle det likväl lefva kvar.
Nya byggnader och nya anläggningar i det sköf-
lades ställe skulle komma alt uppstå och ordnas
af andra, som här skulle lefva lyckliga ; men hen-
nes hem egde endast hon, gömdt djupt i hjärtat
som dess dyraste minne.––––––– –––––––
Femton år fyllda af ostörd harmoni hade gått
sedan dess, och af dessa tio under gemensamt
arbete, gemensam glädje i det hem, de själfva
skapat.
Ibland hade de tillsammans framtagit och be-
traktat den dräkt, hon burit under dessa deras
ungdoms mest minnesvärda dagar, den lilla ljusa
bomullsklädningen, hvars våder voro liksom öfver-
sållade af hål, brända af ett regn af gnistor.
Vaknande upp ur sina tankar, där hon stod^i
sitt eget lilla rum, blickade hon ned genom vå-
ningen, hvars alla dörrar stodo öppna; solen sken
in genom fönstren och spelade öfver växternas
gröna blad; allting såg gladt och vänligt ut. —
Nästan ömt strykande det nu gulnade tyget med
handen, vecklade hon det åter samman och gömde
det i skåpet, där hon förvarade sina skatter från
flydda sommardagar.
fe-
n spsImoMilisfeicG.
Med teckning af Jenny Nyström.
j-årda år och svår tid hade de haft att kämpa
med på den gamla herrgården. Arbete
^ 1 och omsorg tycktes intet hjälpa. Boska-
;n ville ej trifvas, åkern ej frodas. Allt där
ide blifvit märkvärdigt gammalt och kraft-
st: de stora parkträden föllo, alla tak blefvo
äta, alla väggar lutade, äppelträden buro
oå, maskstungna frukter, och trädgårdslanden
,i mäkta framalstra annat än ogräs.
Människorna på den gamla gården fattades
af ängslan. »Vi duga ej mer,» tänkte de,
»gården är nog bra, men vi duga ej. Nya
stränga tider äro komna, bistert arbete och
oaflåtlig kamp fordra de af dem, som vilja
bestå, men sådant är ej för oss.» Och de
kände, att de voro dömda att förgås, därför
att de voro gamla och ej kunde följa med
den framstormande tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
