Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 429
Yäl hade de gjort en och annan ansträng-
ning för att hålla allt vid makt, men de fat-
tades af modlöshet inför dessa gamla tjänare
och dessa gamla hästar, inför alla dessa gamla,
som nog ville, men ej mäktade. Gamla sed-
vanor förmådde de ej bryta, nya bruk kuDde
de ej följa. Egarne af den gamla gården
kände sig glömda. De måste sälja gården
och lemna barndomshemmet åt främlingar.
De voro ej sådana människor, som tiden be-
höfde. De älskade lugn och sorglöshet. De
voro helt visst ej värdiga att behålla den
gamla gården.
Så hände sig en stilla sommardag, medan
folket arbetade med rågskörden, fast där nog
ej fanns mycken råg att skörda, att husets
damer sutto på trappan med sina handarbeten.
De sutto tysta, såsom de gärna gjorde på
senaste tiden, men deras tankar vandrade i
de vanliga spåren. Då de gåfvo akt på, att
slingerväxterna, som eljes brukade nå tak-
åsen, nu stannade på halfva vägen, och sågo
mängden af torra grenar i buskagerna och
märkte, hur ostadigt och bräckligt trappräcket
blifvit, så kände de alla lika tydligt, att de
ej hade krafter nog att upprätta allt detta,
som villé falla. Och i tankarne sade de till
sig själfva: »Detta går ej. Vi måste bort
härifrån; här behöfvas kraftigare armar än
våra.» Men dessa tankar hade ännu ingen
vågat högt uttala, ty de hade gården öfver-
måttan kär.
De kände det bittert, att de nu skulle
kastas bort som något, för hvilket ej mer
fanns plats eller användning. Naturen för-
kastade dem, människorna glömde dem. Gam-
malt herregårdslif, sådant som de tyckte om,
fick ej mer föras. Det var, som om tiden ej
hade råd med sådant.
Som de nu sutto där, hörde de plötsligen
några gälla klarinettoner från flygelbyggnaden,
där gårdskontoret låg. Af de första, osäkra
drillarne blef det snart melodier, ypperliga,
gamla dansmelodier, som de alla hört så ofta,
att de kunde gnola dem takt för takt, och
så blef det »Neckens polska» och så till sist
»Preciösa».
De hörde genast, hvem det var, som satt
nere på gårdskontoret och underhöll inspek-
tören med musik. De kunde ej tvifla på, att
deras egen gamle spelman var kommen till går-
den. Det var längesedan han varit där nu,
men förut, — ack, så många gånger!
Han var ingen vanlig bondspelman. Han
hade varit fältmusikant, och en tid, i hans
ungdom, tänkte hans direktör på att sända
honom tili Stockholm och låta honom få
konstnärlig utbildning. Det var mycket hos
honom, som lofvade framgång. Han hade
godt hufvud och riktigt glänsande musikaliska
anlag, god sångröst, godt sätt och ett ståtligt
utseende. Det var underligt, att han ej kun-
nat arbeta sig upp till herreman, men han
hade gift sig med en bondkvinna, som endast
velat förbli hvad hon var, och detta torde
hafva stäckt vingarna på honom. Fattigdom
och sorglöshet hade väl ock hållit honom kvar
i hans eget stånd.
Nu var han gammal — allting hade blif-
vit gammalt. Han skötte ej mer musiken på
herrskapernas baler och böndernas bröllop.
Han kunde ej mer hålla ut vid klarinetten
natt efter natt. Han var gammal och märkte
det själf. Men att arbeta som en bonde vid
plog och lie anstod honom dock ej. Han
skötte fiske och jakt.
Nu hade det denna vackra sommardag fal-
lit honom in att gå ut med bössa och hund.
Och på samma gång som han stoppade ned
m TsLJ
% CW
; V »
’(-’GKi-f■* i^ /
tmi
Med teckning af Jenny Nyström.
‘•’J mln ungDom » , »aDe ^u»»u|;;
tide j[u»»uj; jkån 9TLeDlna;
» i mtvi tmcjpom» . . . -men- da fc-ycflted
ppc
otDen på åanA Eappat- dtna,
åan åom på dotgdna tanåa^
ocå åan ducåaSe ocå da3e:
»0Ccå; åi)i taEafc jacf- om tinhorn,
dom ineden unqrSom åaDe!
y***
» 9T-ö3 ocå atmoS ßEott, da Sancp
dom j-ac^ mtnnad åan tlECßaßa,
ååtDfläiaDt »tta^oa-iv mot ßeft/tj-rnten,
»t-fclDa, fula ocfv |ö-fc»aß,a.
»^acj. fielt 6ett, fiat omfiet ßopat»
ojmet, man, eg »aDant oätDe,
i.acj Ixctt »ett eem j’tnna R-ätfeR,
Dä-t De ßatfeR ej- ßegatDe.
»âlnSetflOjl i jannmjf mânDe
mannwHotnas oDen faut; a» :
llunDe ej en enta »muta
jltan De iiRe» ßotD mtj s^anka»?
»jEä-fc -mlg, ©mat, fgcßan j;mtva(»
ßaD Hart »l»t; »gag gätna faDe
afft mttf cju PD j’ot Dtna fottet!» —
9Tteia Den aDfe »ångatn »aDe :
» Ço3» ocR giufD ßte|; modand uinnwj,
maåt ocå -tan| -BEan2 oånend ^otdta-t^
men j?ofccjaj?’ue& e^tez åatEeå;
eÿteZ Eij-cåa åja/i-tat tbtdtat.»
©c-å åan cpcå tt-EE dankend aEdåEtncjf^
©mat- eE madt-nt; Den gEaDe;
åan dom iVj-onc^ da dåonfc om ßä-tfeß —
ftfaaaDe »tu ncD ocPt »aDe :
» ©Ltnte Tu»»u|! (g.ttfD Hatt Röpa
fått Dett »RonaAte »fajWnna,
men ett fijcttta, acl, ett Ivpxtta
ät ÿot »ent j;öt Drg att otnna.
»<-ff,ö»t ät tnne, ©Ltme ^u»»it^,
atm t Dtna ttRcDomat,
Dit gieß, ut att pfocRa to»ot,
nät et någon to» met ßfommat. »
kruthorn och matsäck i jaktväskan, lade han
också ned den sönderskrufvade klarinetten
däri, och detta var ingenting ovanligt, ty den
tog han gärna med sig, hvart han färdades.
Men ovanligt för honom var att gå på jakt
i sin bästa rock och att släppa lös hunden
i skogen ofvanför den gamla herregården, ty
den var väl den sämsta jaktmark där på
orten. Han egnade ringa intresse åt jakten
den dagen och fick ej heller något.
Fram på förmiddagen hade han kommit
drifvande ned till skördefolket och talat med
det om många likgiltiga ting. Inspektoren
hade råkat honom där och tagit honom med
sig in på kontoret. Han hade följt honom
under mycket krusande och undskyllan.
Och så hade inspektören frågat efter hans
klarinett och bedt honom spela. Den gamle
hade kastat en snabb blick genom fönstret
upp till trappan, där damerna sutto. Inspek-
toren slog upp fönstret, då började han genast.
Tonerna rullade flinkt och lätt i de takt-
fasta dansmelodierna, men mycken känsla stod
ej till att inlägga i dessa, som blifvit nötta |
af att spelas tusentals gånger. Annat var det,
när han kom till Neckens polska och Preci-
ösa, som han spelade blott där i gården, där
man förstod musik. Då blef klarinetten smäl-
tande öm och vemodig.
Därpå nödgade inspektören honom att gå
upp och helsa på damerna, och han lät sig
efter oändligt mycket motstånd tvingas därtill.
Åh, den skrymtaren, inte var han kommen
för att träffa just dessa damer!
De, som suttit på trappan och lyssnat, hade
så när tagit honom i famn, då han kom. De
förstodo nog, trots alla hans omvägar, att han
var kommen för att spela för dem nu, då det
gick dem illa. ITvad det var vackert af ho-
nom, att han ville trösta dem med att låta
dem höra de kära, gamla melodierna!
Och så satte han sig ytterst på kanten af
en liten ranglig trädgårdsstol i hemsk närhet
af trappstegen och alldeles utan skydd mot
solskenet. De kunde ej få in honom på en
bättre plats, men där han satt, spelade han
än en gång igenom hela repertoaren, alltifrån
dansmelodierna till Preciösa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
