Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 ! DU N 1891
Och flickornas hjärtan så vildt börja slå,
Fast liknöjdt de alla, hvaren ur sin vrå,
Söka titta.
Ack, hellre de kommit på balen ej alls,
Om de denna första förtjusande vals
Finge sitta.
Men ändtligen blir hvarje tärna så nöjd,
Och mammorna nu utaf döttrarnas fröjd
Kunna njuta
De mönstra så ifrigt de dansandes led,
Men gubbarne dra’ sig till smårummen ned
För att tuta.
Och dansen den fortgår så muntert och gladt,
Där blanda sig utrop och klingande skratt
I musiken.
Men fruar kring salen sig satt som en krans,
Och där skall jag säga det går som en — dans
Med kritiken.
De unga sig roa på ungdomens vis,
Små skrifvare visa, att de för knrtis
Ha begåfning.
För dottern i huset slår skarpt ingeniörn,
Och fruarna hviska i vråar ocb hörn
Om förlofning.
tt julkalas.
x Ett ungdomsminne af Snorre. -
et är bjudning på jul’n hos den rike patron,
Och släde på släde hörs stanna vid bron
Uti kvällen.
Och herrar i pelsar och fruar med tross
Nu landtliga pigor försöka ta’ loss
Utur fallen.
Med teckning af Jenny Nyström•.
Han målat patronens och frökens porträtt,
Som sitta i ramar i fruns kabinett
Öfver släkten.
Och älsklig är fröken, patron är kavat.
Och vasen han bär uti största format
Uppå dräkten.
Och långt fram på natten serveras supén,
Då gubbarne komma på sviktande ben
Och ä’ röda.
De äro så glada och fulla af skämt,
Men konstigt mot väggar och dörrar alltjämt
De sig stöda.
De skina — af sällhet och lycka en bild,
Och döttrarna få sig en helsning så mild
Utaf pappa.
Och mamma, som låtsas, att intet hon sett,
Men glad och belåten mot gubben sin lett,
Vill han klappa.
Och detta är socknens förnämaste hus,
Så ståtligt de lysa af lampor och ljus
Alla fönster.
Och herrn har sig skaffat ett namn på sin trakt,
Och frun uti husliga dygder man sagt
Ar ett mönster.
Och here patroner man ser här förstås,
Fast icke så prima som värden gunâ’s,
Men sekunda.
Och fruarna ge som värdinnan ej »ton»
Men alla de äro i samma fason
Af rotunda.
Och bordet det dignar af rätter och mal,
Där julskinkan tronar så stolt på sitt fat
Bredvid steken.
Och julölet skummar i kannor och glas,
Så nog går det lätt att på sådant kalas
Bli på kneken.
Patron har de grannaste oxar och fän,
Och mycket beröm han i hela sitt län
Fått för racen. ■>
Och rundtorn på möten med kräken han for,
Och se’n han fått priser för oxar och kor,
Fick han vasen.
Och där sitter prostfar så rak på sin stol
Och klockar’n, som spelar så bra på fiol
Och på harpa.
Och klockarens fru sitter bortglömd i vrån,
Men ögonkast skickar hon ut därifrån,
Som ä’ skarpa.
Så bordet tas bort, det blir afröjdt i sal’n,
Och nu ännu muntrare fortsätter baFn,
Se’n man hvilat.
Hur tiden den flyger — snart klockan är tre,
Och ungdomen blir helt förvånad att se,
Hur den ilat.
Och där ser man sonen, ett frö till patron,
Och dottern, som nyligen lemnat pension’
Uti staden.
För honom re’n flickorna göra sig till,
Och fröken kan välja, det sägs, hvem hofi vill
Uti raden.
Och nu i salongen hvad helsning och krus,
Där fruarna sitta som nytända ljus
Uppå stolar.
Och en »hennes nåd» och en adelig tant,
De sitta i soffan och lysa så grannt
Liksom solar.
Och där är artisten, som kommit från sta’n,
Som hundrade gånger ur pannan om da’n
Stryker manen.
Af kropp har han just inte någonting alls,
Och hufvudet bär han på gängliger hals
Liksom svanen.
Dar skrifvare ser man från närmaste bruk
Med snodda mustascher och oljad peruk
Uti salen.
De dofta så skönt utaf mysk och essence
Och tänka sig föra med stor elegans
Uppå balen.
Och där står så munter och glad ingeniörn,
Som vågat sig fram uti fröknarnas hörn
För att skämta.
Och två kandidater så lärda från sta’n,
Som artigt patronen förut under da’n
Låtit hemta.
Och jungfrur nu komma med te och med dopp,
Som staplats så skyhögt på brickorna opp
För att bjuda.
Och sedan man druckit i ordning och tur,
Från salen en vals i den muntfaste dur
Börjar ljuda.
Och papporna komma så sömniga nu,
Och hvar och en söker ta rätt på sin fru,
Om han kan det.
Och flickorna trötta sig ena däri^
Ej någon sig tänkt det så gladt skulle bli,
Som hon fann det.
Och bort fara slädar i ilande fart,
Och gubbarne nicka och falla så snart
Uti drömmar.
Men Brunte förstår nog, hur roligt man haft,
Han känner, att husbond’ ej håller med kraft
Sina tömmar.
Men ändtligt när visaren pekar på fem,
Man stannar så frusen och trött vid sitt hem
Framför trappan.
Och pappa far upp, efter piskan han ta’r,
Men lugnt ligger denna på landsvägen kvar,
Där han tappa’n.
på det nybyggda Palazzo Piombinis eleganta tak-
balustrad stå klart hvita mot den grå luften.
Där bakom skymta otydligt Albaner- och Sabi-
nerbergens höga kedja med sitt vintertäcke af snö.
Bakom Kapitoliums klocktorn breder sig campag-
nan, jämn och slät som ett haf utan gräns. Men
åt norr stå bergen så klarblå som en vårhimmel
— Soractes hvita kägla luftigt genomskinlig, högre
än de andra, och Villa Madamas cypresslund teck-
nar sig skarpt uppe på höjdens krön mot himlen,
som hitåt är rödlett efter solnedgången.
Plastiska, stora, rena, mäktiga linier, hela utsik-
ten åt detta håll mättad med färg och mäktig i
färgen. Ett landskap som sofver.
Det är ingenting af nordens julstämning öfver
denna tafia. En storslagen, ödslig natur, men som
har intet tungsint eller tryckande. Allvar, men
också lifsglädje, lugn, men icke vemod. Roms
campagna är en kyrkogård, men det behöfs endast
sol, så blir den så leende lefnadsglad, som endast
en italiensk grafgård kan vara.
Skymningen stiger upp ur stadens gränder, klätt-
rar uppför höjderna, låter hus och trädgårdar-
sjunka i dunklet. Skyarne skingras, en blek måne
söker tränga igenom de grå molnen i söder.
Jag har tändt lampan i mitt rum och tagit upp
jultidningarna, som anländt. Och tankarna gå
till det frusna landet där långt borta bakom berg
och slätter och haf, till den nordiska kyrkogårds-
naturen med granarna planterade i snö, till vin-
termörkrets land, där sinnet blir tungt, och där
man så tidigt uppger den strid, som borde vara
till lifvets slut, det hopp, som skulle gifva kraft,
uthållighet och lefnadslust. Tanharne gå till allt
detta, som jag nu är så långt ifrån, och som jag
ändå är så nära, alltid så nära.
Efter den tröga julaftonen på »föreningen» kuska
vi vid midnattstid ned för Corso, fyra man i en
nattligt’anspråkslös vagn, genom virrvarret af folk-
tomma gränder, förbi Trajani kolonn, där Petrus
med himmelrikets nycklar vaktar mellan de båda
kyrkorna, genom nya gränder, än i skugga, än i
klart månljus, till dess vi svänga ned för backen
framför Colosseum. Ett besök där i månskenet skulle
vara en värdig afslutning på julaftonen i Rom.
Genom de beckmörka hvalfven gå vi in på are-
nan. En af oss har börjat sjunga »Du gamla, du
friska», men han tystnar, dä han kommit där in.
Vi andra äro ock tysta. En hvar vill ingenting
annat än få vara ensam med sina tankar. Ena
hälften af kolossen gömmer sig i svart mörker,
som randas af skarpa, långa månstrimmor in ge-
nom gluggarne. På dagsidan är hvarje linie skarpt
dragen, skuggorna kraftiga och bestämda. Mån-
strålarne smyga in i hvalfven, förbi kolonnerna,
förlora sig i mörkret. Öfver står natthimlen med
bleka stjärnor, månen rullande fram mellan hvita
moln, karlavagnen som kört omkull och står på
kant...
Och tystnaden hvilar öfver forntidens graf, be-
lyst af julnattens stjärnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
