Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN
mörkblå ögon, som alldeles likna hvarandra,
hvilar ett allvarligt begrundande uttryck, som
säger: hur skall det bli där borta?
han artigt och högljudt helsar: »god morgon!»
fast dörren nyss omutligt skilt honom och
mamma ät och kastat honom in i en främ-
Slut pâ de sköna, fria förmiddagarne, dä
Gert följt mamma till torget och deltagit i
en hel del andra små husliga sysslor och
tomtat kring henne, beskäftigt och gladt. Nu
blir det att plugga lexor förstås! Man är
emellertid redan i förstugan, och klockan rin-
ger häftigt under mammas nervösa tryckning
på knappen.
Gert kryper bakom mammas rygg och kän-
ner ett begär att springa ut genom porten,
hvilket endast besegras af hans oemotstånd-
liga behof att krampaktigt hålla i mammas
klädning. Men på henne har klockans klang
framkallat en alldeles motsatt verkan. Hon
har rätat upp sig och antagit en glädtig säll-
skapsmin, medan blicken forskande fästs på
det unga fruntimmer, som ber henne stiga in.
Det är en blond, vänlig liten dam med ett
ungdomligt utseende. Nu sitter man i soffan,
och midt emot vid skrifbordet sitter det unga
fruntimret. Gert hör, att man talar, och att
han uppmanas att se upp, där han håller sig
bakom mammas armbåge. Han har nog re-
dan stulit sig till en blick under de långa,
svarta ögonfransarne. Inte tycker han, att
hon ser så farlig ut, men det är ju ändå rys-
ligt att tänka, att hon skall rå om honom
hela förmiddagarne. Mamma talar och skrat-
tar, så att Gert känner sig helt nedstämd.
Han läser ju icke hennes hjärtas tankar, att
den här lärarinnan säkert kommer att bli rik-
tigt snäll mot hennes lilla Gert, och att hon
är glad, att hon just kom att gå hit.
En mjuk hand lägges på hans hufvud,
stryker öfver hans bruna kind och tvingar
honom att se upp i ett par vänliga ögon,
och en mjuk stämma affordrar honom svaret
på, hur gammal han är, och hvad han heter,
hvilket allt på en gång kufvar och retar ho-
nom som en makt, hvilken han inte kan
motstå.
Seså, nu fattar hon pennan och sktifver
in honom i en stor bok. Det känns, som om
mamma sålt honom. Det enda han uppfattar
af samtalet är, att mamma genom något väl-
funnet skäl förklarar, att han icke kan börja
ännu på en vecka. Han känner en stor lätt-
nad därvid, liksom af att han åter befinner
sig i förstugan. Han skall börja på mån-
dagen, och på lördagen infinner sig mamma
ensam med terminsafgiften och omtalar där-
vid, att Gert bestämdt förklarat, att han icke
vill att mamma skall följa honom till skolan,
emedan skilsmessan då blir mycket svårare.
Han ville helst gå alldeles ensam. Lärarin-
nan 1er och säger, att lille Gert tydligen är
en karaktär, hvilket yttrande framkallar ett
ofantligt ökadt förtroende från mammas sida.
På måndagsmorgonen, då en hel del muntra,
hemmastadda små sällar befinner sig i tam-
buren under högljudt prat och skratt, ringer
det häftigt på klockan, dörren’ öppnas, och
in träder Gert, i det samma lärarinnan iakt-
tager en mörk gestalt, som mycket liknar en
skolmamma, spöklikt försvinna bakom dörren
i förstugan.
Ett leende lägrar sig kring lärarinnans läp-
par, men så omärkligt att Gert inte ser det.
Hon förstår sig så väl på de små. Om
Gert också vacklat i sitt fasta beslut att gå
ensam till skolan, företer han likväl i hennes
ögon bilden af en liten hjälte, där han står
så rak, med griffeltaflan under armen, en tyd-
lig blekhet under den bruna sommarfärgen
och med den klufna hakan darrande, men
med framgång sväljande tårarne, under det
mande värld.
Amalia Fahlstedt.
(itlafihit i Hora.
Ett minne från i fjol
af
Georg plordensïan.
Med vignett af Viktor Andrén.
pass
|1S
allticl
ågon »sydländsk sommarfröjd»
kan man ej säga, att julen i Rom
denna gång bjuder på. Sista
veckan har varit antingen kylig,
man ogärna stannat inomhus — där det
är kallare än ute — eller har ^det regnat
så ihållande och ymnigt och varit så bottenlöst
slaskigt på gatorna, att man helst ville undvika
att gå ut.
Men i dag är det julafton, och gamle Jupiter
Pluvius har välvilligt inställt regnet för dagen —
ett par öfvergående skurar, som skölja gatorna
rena och därpå sluta upp, lika hastigt som de kom-
mit, äro ingenting att fästa sig vid i detta klimat.
I dag skall man drifva omkring och se på ju-
len. Några förberedelser till högtiden ha ej varit
att iakttaga, om ej att leksaksbodarnas fönster varit
ovanligt rikt fyllda med lockbeten för småttingarne
och kaféer och bagare bullat upp hela berg af
russinströdda jättebullar, högtiden till ära.
Men för öfrigt ingen julmarknad, inga köp- och
skådelystna folkskockar på gatorna, inga upplysta
bodfönster, inga granar, inga grenljus och inga
julbockar.
När jag går ut, möter jag i trappan gubben port
vakten, som i egen hög galonerad person begifver
sig upp för att aflemna hyresgästernas bref — i
hvardagslag tycker han det gör sak samma, om
såväl brefven som tidningarna bli liggande ett par
tre dagar nere i hans ’casa’. Han tycker säkert,
att det är endast oroande att fâ bref och att läsa
i bladen om allt krångel i världen.
Gubben får sina drickspengar, som meningen
var, och tackar välvilligt. Hack i häl efter honom
kommer telegrafbudet, som också med det mest
förbindligt glada leende uttalar sin förhoppning
att få en slant.
»Men jag har inte mottagit något telegram här i
Rom,» invänder jag.
Mannen småler oerhördt älskvärdt och menar,
att detta alls inte utgör något hinder ...
Brefbärarne spara sin visit till nyårsafton, då
de — två i sällskap — uppvakta med nya årets
almanack och ett öfverflöd af välönskningar —
allt mot kontant erkänsla.
Jag kommer ut på min.breda, snygga gata, som
ser ut, som låge den på Östermalm, och går förbi
San Isidoroklostret — Overbecks bostad i världen
— och Villa Malta, där Byström höll hof, ner för
Capo le Case och in i- artist- och främlingskvar-
teret.
Där är lifligare än vanligt. Via Sistina — alltid
trång och oftast smutsig — är proppfull af åsnor,
lass, bönder, grönsaksvagnar, imponerande gummor
med jättebylten på hufvudet och hållning som en
antik staty. Hos liquoristan trängs man kring
disken. Hos bagaren är kommersen liflig med
skratt och skämt och ömsesidiga artigheter. I
mjölkboden tjänstgör i dag hela familjen, och hu-
sets söner ha ingen tid öfrig att slå sig ned och
prata med kunderna, som de eljes ha för vana.
431
Frukthandlarne ha dragit ut hela sitt lager på
gatan, som var trång nog förut, och dekorerat
med apelsinträd, morotsgirlander, meloner, äpplen.
Folk drar hem frukt, vinflaskor och bröd pä sina
kärror och åsnorna ha en duk bunden för Ögonen,
på det att de ej må frestas till stöld och tjufveri
af allt öfverflöd, de bära på ryggen och hängande
om halsen.
Se där ha vi en gran, en riktig gran! Den är
liten och ynklig och skulle hemma i Sverige inte
anses värdig att tjäna till dörrmatta för snöiga
fötter. Den är marig och tunn och fattig, och den
växer i kruka.
»Hur mycket kostar den?»
»Tre lire — men vi ha ett stort granträd för
S6X lire.»
Trädet är ungefär tre fot högt. Men det gör
alls ingen effekt i bredd med oranger, lagerträd,
cypresser.
»För dyrt, alldeles för dyrt.»
Men på granar låter köpmannen ej pruta med
sig. Han vet, att det är ondt om varan, och att
efterfrågan är relativt liflig i dag.
»Inte dyrt, alls inte dyrt!» försäkrar han. »Sex
lire för en gran det är ju ingenting! För öfrigt,
om ni inte vill köpa den, så får ni hyra den öfver
festen.»
Öfverallt är för öfrigt samma pris, öfverallt
ytterst liten tillgång på varan.
Och samma trängsel på alla gator. Folk som
köper grönsaker, frukter, granna julkort med flickor
och gossar i nationaldräkt, som önska »Sinceri
auguri». Trångt som i karnevalen eller dagarne
före påsk.
Nere på Corso gör man boulevard som vanligt
och tar sig ledigt mer än vanligt. Där leker man
sommar, eleganterna drifva i uppslagna sommar-
rockar och med en gul »Gaggie» i knapphålet.
Officerarne med sina koketta små kappor ledigt
draperade öfver högra skuldran röka sin ciga-
rett på den breda, torra trottoaren utanför Café
Nazionale. Små kadetter ha permission i dag,
gå och kläda gatan och se ut som första tenorer —
bleka gossar med små söta mustascher, som slå
i tillväxt, stubbadt svart hår, den lille kepyn på
sned, hvita hanskar, elegant tillskurna uniformer.
Damer i svart siden gå med psalmboken i hand
till messan. Deras små döttrar i storskyggiga
hattar och fotsida, långa kappor hoppa framför
dem på trottoaren — små lifliga barn med ansik-
ten så allvarliga, att de kunde passa åt en trettio-
årig kvinna.
I folkkvarteren är lika lifligt. På grönsakstor-
get ett stim och ett lefverne, som vore man i Nea-
pel. I gränderna idkas dagdrifveri.
Männen med sina grönfodrade slängkappor öfver
axlarna röka sin pipsnugga på den trånga gatan,
kvinnorna hänga i fönstren, konversationen är
allmän.
Efter den lätta frukosten med en fiaschetto gen-
zano och kaffet på »Roma» med den senast komna
parisertidningen som andlig spis gör jag på hem-
vägen en titt in på posten, där det i dag är en
ovanlig trängsel under arkaderna kring den stil-
fulla gården med dess små palmer, dess orange-
träd, dess rika grönska — trängsel af folk, som
väntar julbref från alla världens kanter, och som
mottager dem med ett lika hjärtligt småleende, som
brefutdelaren småler godt, då han lemnar dem,
glad på mottagarens vägnar.
Så går jag hem, förbi »Propaganda fide», den
väldiga katolska -missionärskolan, förbi de båda
klostrens gråa .murar, blinda utåt gatan, uppför
backarne till »Östermalm», där i den gamla goda
tiden Villa Ludovicis gamla lummiga park klädde
höjden, och där nu reser sig en ny enformig stads-
del af moderna femvåningshus, uppradade utefter
korrekt breda och jämna gator.
Det faller mig in att gå, dit jag ej gått förut,
upp på takets terrass.
Utsikt öfver hela Rom och öfver en del af cam-
pagnan. Det är grå och töcknig luft nu. Den
eviga staden simmar i en fin silfverton, som på-
minner om den nordiska skymningen en december-
dag vid fyratiden.
Nedanför mig ligga trädgårdar, där röda oran-
ger och gula citroner lysa i den mörka grön-
skan, husen ha platta tak, som påminna mig om
Neapel eller komma mig att drömma om Orienten,
klostergårdarne omslutas af grå byggnader med
små fönstergluggar som i ett fängelse.
Ett grått haf af byggnader, här och hvar en trång
gränd, där det redan är skumt, och där gaslågorna
stå som mattgula prickar. Öfver stenhafvet står
San Pietros väldiga kupol tung och blygrå i denna
belysning och ser ut att trycka ned husmassan.
Men åt venster lyser det unga Italiens glada tri-
color från Quirinalens torn, och marmorstatyerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
