Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I D U N 3
(Demenfo!
6(n nriârsïtifîf af §3jinid kallström.
––––––oOO^vW–––––-
De flesta tänka och säga också, att lifvet är
tort. Tanken verkar olika på olika personer,
men de flesta drifvas däraf rastlöst framåt —
framåt till arbete eller njutningar.
Men med den tanken borde följa en annan,
som dock endast sällan får vara med — den,
att detta lifvet, långt eller kort, får lefvas
blott en enda gång. Ingenting får tagas till-
kaka eller göras om ; det som en gång är gjordt,
det är som det är, det kan aldrig ändras.
Jag tror, det vore godt, om vi tänkte litet
mera härpå.
Visserligen kan ett fel afbedjas och godtgöras,
visserligen varder det mer glädje i himmelen
öfver en syndare, som sig omvänder och bättrar,
än öfver nio och nittio rättfärdiga, som ingen
bättring beböfva. Men ändock är det gjorda
gjordt,och om det också fullständigt glömmes och
förlätes, så har det dock skett, och ingen makt
i världen kan åstadkomma, att det icke skett.
Vi hafva blott detta enda lif pä jorden, och
■det få vi ej lefva om igen.
Därför är det ej nog, att vi besinna, att lifvet
är kort: den tanken drifver oss blott att skynda,
att brådska. Vi måste också besinna, att vi lefva
endast en gång: den tanken skall mana oss att
akta på, huru och till hvad vi skynda. Det vore
bättre, synes det mig, om vi tänkte litet min-
dre på, huru mycket vi skulle hinna med af
arbete och njutningar, och litet mera på beskaf-
fenheten af det vi jäkta efter. Det vore kanske
också bättre, om vi icke jäktade så efter nöjen
och vinst, utan nöjde oss med litet mindre, vore
belåtna ändå, om vi också icke skulle hinna med
att se allt, smaka på allt, Djuta af allt.
Ty det kan hända den, som blott tänker på, att
lifvet är kort, det kan hända honom, att han jäktar
igenom allt, hvad detta korta lif har att bjuda,
så snart, att han icke hunnit balfva sin bana,
förrän han redan tröttnat därpå och innerligen
önskar, att han skulle kunDa börja det om igen
på ett förnuftigare sätt. Men det kan han icke.
Det lif, han lefvat, var det enda han hade,
och det är förbi — han kan aldrig gå tillbaka
•den väg, han en gång tillryggalagt, kan aldrig
mera börja från början. Icke underligt om för-
tviflan griper honom vid tanken på, att detta
enda lif, ban hade att lefva, nu är förfeladt.
Men saken har ännu en sida, en ännu vik-
tigare. Det lif vi här på jorden lefva är
visserligen det enda, som timligen förunnas oss
— i vår jordiska kroppshydda lefva vi blott en
gång —■ men det finnes ett lif efter detta, ett
som visserligen icke blir för kort, ty det heter
evighet. Och hurudant detta lif kommer att
gestalta sig, beror i väsentlig mån på det sätt,
hvarpå vi genomlefvat vårt jordiska lif. Ilar
detta varit sådant, att vi gå ut därifrån med
en förädlad ande, en renad och upphöjd själ,
en själ, som redan på jorden genom själfför-
sakelsen höjt sig öfver det jordiska, då gifver
detta en ljusning åt den evighet, vi gå till möte.
Men komma vi med själen fläckad och frätt och
förmörkad, då blir också det lif, som väntar oss,
blott mörker ,— — •—
Ack, detta enda, stackars jordelif, som får
lefvas blott en gång! Finns då ingen räddnings-
planka?
Den finnes och har funnits i snart nitton-
hundra år, och den är lika säker och fast i
denna stund som i den, då den först lades ut.
Den är lika fast och säker och ligger lika
orubbligt kvar, oaktadt alla de anfall, som rik-
tas däremot. Det är den kristna tron.
Där, endast där, visas, huru vårt lif skall
lefvas så, att vid dess slut ingen suck skall
behöfva höjas, för det att det varit för kort,
ingen tår behöfva gjutas, för det att det ej får
lefvas om igen. Men den, som kastar bort detta
-r^ör nY^rsiwttens flocfor flinga,
(f I?fnar ku få fpänbt, bu uet be bringa
forgens mörfer eller gläbjens bag,
od) bu räfnar fafta flodans flag.
Coif. Det gamla året är ett minne,
od) bet nya är nu reban inne; —
tiben åter nib bin tröffel ftår —
ue, om gamla året tomt)änbt går.
Se, öet fträder bebjanbe frant Ijanben —
genom nattfnart timglas rinner fanben:
”gif mig, barn, bet goba fom bu gjort,
ffynba, snart fig fluter tibens portd’
©if mig, barn ... ! De f)årba bragen nefna,
ftämman ffälfuer. Dina läppar blefna,
när bu måfte fäga orbet ut:
”gå få fattig, fom bu nar förut!”
Såg bu bliden? Jntet gubben fabe,
men i ftället bliden tungor l)abe:
”De big, barn, om bort i natten få
från bin börr jag måfte tomI)änbt gå!
säkra ankare, drifver redlös omkring på det
villande haf, och när lifvets stormar komma,
fmner han ej den kompass, som för hans far-
kost i den trygga hamnen. Hvad kan han
göra — hvad gör han i de flesta fall? Vi veta
det blott alltför väl. Nästan dagligen höres det
ropet: En man öfver bord.
Hvad kunna vi kvinnor göra därvid, frågar
man kanhända? Icke kunna vi upptaga kampen
mot dem, som med alla snillets och vetandets
vapen anfalla kristendomen ? Icke kunna vi
förhindra, att de, som förkasta ankaret och
ankargrunden, som icke tro pä kompass och
styre, att de segla i kvaf?
Nej, det kunna vi icke, men — vi kunna
lära våra barn att lefva.
Vi kunna lära våra barn att tro, att bedja,
att försaka sig själfva. Vi kunna lära dem
kristendomens stora princip, dess hörnsten,
dess vapen, dess seger: kärleken, den rena,
uppoffrande kärleken, som »icke söker sitt» ;
vi kunna lära dem, att den, som lefver sitt
lif icke för sig själf, utan för andra, skall
aldrig behöfva sörja för, det han icke kan lefva
det om igen, ej heller skall det blifva honom
vare sig för långt eller för tungt. De tårar vi
gjuta öfver andra bränna ej så i hjärtat, som
ffar bu intet... intet till att gifua?
£åt ett uänligt orb bå gåfuan blifua,
blott en uänlig tanfe till od) meb
lägg fom ffänf i gamla Ijänber neb!”
©cl) l)an ber få öbmjuft. IlTen bu tiger.
Då på fårab panna ureben fliger:
”©ag bå, Ijårba l)järta, tibens ffänf —
betta lilla enba orb: betätih!”
©d) när ut bet fagts, är l)an förfnunnen —-
borta, som en bäd i fattb förrunnen —
men l)an fommer inom natt od) år,
när fom tolf i tornet flodan flår.
©d) l)an beber big på nytt att ffänfa —
ej juneler, fronor ej, fom blänfa,
men en fattig liten Ijanbling blott —
ett beuis på att bu l)ar gjort gobt.
©d) om gåfuan gifs, Ijans blid bå blänfer,
för bitt fjufa I)jårta frib l)an ffänfer,
od) bär bort l)an öfuer marfen går,
tnäpa rofor... rofor i l)ans fpår.
när vi måste gråta öfver oss själfva. Och det,
som vi gå miste om af denna världens härlighet,
uppväges mer än väl af lyckan att kunna åt
andra räcka en hjälpande hand.
Men, invänder du, man kan misstaga sig
äfven häruti, misstaga sig om vägen, om med-
len, om det rätta och det orätta, och vår lifs-
gärning blir ändock förfelad. Sannt, men så
hvarken bör eller behöfver det blifva. Här har
du kristendomen till ditt stöd, här kommer
vägvisaren, ledningen, hjälpen. Visa den ej
ifrän dig, tag den utsträckta handen och förtro
dig därtill — du skall aldrig ångra det. Oeh
om också ditt lif blir kort, alltför kort för
allt det du velat och tänkt, så skall det dock
räcka till för att älska och tjäna och förlåta
den värld, i hvilken du lefver, de människor,
som omgifva dig.
Det har blifvit »modernt» att skylla allt
ondt på kristendomen, och i detta ämne filoso-
feras nu så mycket och så märkvärdigt, att
äfven ungdomen angripes däraf och börjar med
omogna krafter grubbla öfver sådana lifvets
gåtor, som de djupaste tänkare ej förmått lösa.
Därför lägger jag hvarje moder, hvarje god
och tänkande kvinna detta på hjärtat: lär dina
barn — eller andras, om du fostrar dem —
©cf) en natt meb brag, oänbligt bltba,
ftannar £)an meb böben nib bin fiba,
fluter ftilla bina ögonlocf,
l)uiffar: fof! — bu Ijabe l)järta bocf!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
