Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1892
4
lär dem, att lifvet icke blott är kort, utan
ock att hvarje steg pä dess väg bär framåt ocb
icke tillbaka. Lär dem, att det enda lif, som
är värdt att lefva, det är kristendomens lif,
och det eDda bopp, som aldrig sviker, är
kristendomens hopp om evigt lif.
Hvad, gör det då, om vårt jordelif är långt
eller kort!
Mathilda Langtet.
’Ig.
För alltid.
Skiss af Elena.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
"lÜget var när fruktträden blommade. Björ-
kar och bokar stodo i lummig grönska,
2-v men ekarna hade icke kommit längre
än med späda, gulbruna blad. Det var sen
vår det året. Häggen stod hvit. I back-
sluttningarna var luften mättad af liljekon-
valjdoft.
De stodo båda två nere på gräsplanen
midt i solskenet.
»Jag tror icke du förstår mig riktigt, Ivar,»
säger hon långsamt och ser på honom.
»Nej, jag tror icke vi förstå hvarandra.»
Hans röst är mycket låg, och hon tycker
sig höra, att den darrar.
Under den gamla linden står en trädgårds-
stol. Hon går dit och sätter sig; han kom-
mer långsamt efter och blir stående, lutad
mot trädstammen.
»Nu skall jag berätta för dig om mig
själf,» säger hon.
Hon lutar tillbaka hufvudet mot stolsryg-
gen och ser upp i den blåa vårhimmelen.
Så fortsätter hon.
»Ser du, jag hade alltid tänkt, att det en
gång skulle komma någon, som jag hölle myc-
ket af. Nu är jag ju icke så ung, jag har
fyllt tjugutvå år, så jag har haft tid att
tänka på detta. Jag var alltid så rädd att
icke kunna spara det bästa af mig själf för
honom. Hvad man kallar kurtis föreföll mig
förfärligt. Huru kan man kasta ut för vind
och våg, hvad som skall vara för en? När
jag såg unga flickor våga den leken, först
med en, så med en annan, kunde jag gripas
af medlidande. Huru skola de icke ångra
sig sedan! Jag tyckte, det var som att stjäla,
de hade ju icke rätt att gifva bort något,
förrän han kom.
Så gingo några år. Om jag hade »roligt» ?
Aldrig riktigt. Du vet, att jag varit mycket
med. Jag var aldrig en »firad» flicka. Jag
är glad öfver det. En baldrottning lemnar
alltid kvar något af sig själf, för hvarje gång
hon firar en ny triumf. Jag hade intet, som
jag kunde gifva bort.
Så kom du. Vi råkades ofta, och du ta-
lade mycket med mig. Aldrig i hela mitt
lif hade jag haft en sådan känsla af full-
komlig glädje. Och så efter hand, långsamt,
började jag förstå, hvad som hade kommit.
Jag förstod, att du var den, jag väntat på,
och jag var så lycklig, att jag hållit mitt
hjärta alldeles fritt, tills du kom, att där
icke fanns minnet af någon mellan dig och
mig.
Ivar, jag frågade dig aldrig, om du hade
älskat någon före mig, jag tänkte icke på
det, jag var så gränslöst lycklig. Men nyss
frågade du mig själf, om jag skulle kunna
vara svartsjuk på det förflutna. Kanske du
nu förstår mitt svar?»
Hon ser icke på honom; hon sitter orörlig
i samma ställning med hufvudet tillbakalu-
tadt och väntar.
»Ja, nu förstår jag, att du har rätt att
fordra mycket, Märta.»
»Icke fordra,» —hon vänder sig häftigt mot
honom — »men jag skulle kunnat vara så gräns-
löst lycklig. Att älska om igen —» Hon ry-
ser lätt till.
Han går fram till henne och tar den fina,
hvita handen, som hänger slappt ned med
den släta guldringen på fjärde fingret, och
kysser den.
»Vill du nu låta mig berätta, hvad jag
känt, innan jag såg dig?» spörjer han mildt.
Hans röst är låg och upprörd.
»Min barndom var ganska glädjelös, lik-
som min första ungdomstid. Vid tjugutvå
års ålder kom jag med i en krets, där man
roade sig mycket. Jag hade en ganska stor
summa af sparad lifsglädje. Jag började
njuta af lifvet i fulla drag. Man sade, att
jag var glad som en galning. Så blef jag
kär.»
Med en hastig rörelse lägger hon handen
öfver ögonen, som om dagern bländade henne.
»Förlåt mig, Märta, det plågar dig, men
detta måste vi två tala till slut med hvar-
andra. Det var första gången jag hade va-
rit i närmare beröring med en ung flicka.
Hon var mycket vacker. Jag tror, det var
hennes skönhet, jag förälskade mig i. Hen-
nes närvaro berusade mig, jag gick som i
yrsel. Då berättade man mig en dag, att
hon var förlofvad.
Det är åtta långa år sedan, Märta, och
jag har hunnit med mycket sedan dess. Men
det var en tung tid, då först. Bedan då,
medan sorgen var ny, kunde det dock kom-
ma underliga tankar om framtiden. Det var,
som om något väntade på mig, och som om
jag måste skynda mig att frigöra tankar och
sinne för något, som skulle komma. Och så
kommo sträfsamma, arbetstunga dagar, och
minne och sorg skötos undan, och år följde
på år. Jag bief en man, som någon gång
med vemod mindes ynglingens första dröm.
Längst inne i mitt hjärta fanns där dock nu
en annan dröm. Jag kunde gå och längta
efter att en gång råka en kvinna, en verk-
lig kvinna; jag hade sett nog af dessa ele-
ganta dockor, som trängas på baler och pro-
menader. Då råkade jag dig, Märta!
Jag kan inte kalla det att älska om igen,
detta har jag aldrig känt för någon kvin-
na, du är den enda. Står nu det förflutna
emellan oss?»
Det blir alldeles tyst omkring dem. Hon
ser på hans bleka, upprörda ansikte, och hon
känner, att hvad han gifver är fullt och helt,
och att det som varit icke tagit något ifrån
henne.
»Förlåt mig, Ivar,» säger hon stilla.
» Min — för alltid.»
Han kvsser det blonda håret och de långa
mörka ögonfransarne . . .
Uppmanen edra väninnor att oförtöfvadt för-
nya prenumerationen för det nya året,
emedan de eljes löpa fara att gå miste om
de först utkommande numren.
En i sänder.
Af Ave.
S
et förflutna aret hade i flere afseenden
varit tungt för den lilla familjen; ett
af de tre barnen hade blifvit nedbäddadt
i grafven; mannens syssla inne i staden
vardt indragen under senhösten, och det
fanns för närvarande ingen utsikt för att
därstädes få en ny; en flyttning ut till
hustruns föräldrahem hade blifvit den en-
da räddningen undan brist och nöd för de
fyra.
Nu var nyårsafton inne, och ännu ingen
utsikt till bättre dagar med arbete och
själfförvärf; mannen satt tyst och grubb-
lande vid fönstret; luften var tung och
mulen, hela den omgifvande naturen grått
i grått.
Hustrun kom bort till honom.
»Fäll icke modet, Gustaf! Gud kan åt
oss öppna en utsikt med det nya årets in-
gång. »
»Utsikt!» sade han tungt. »Ser du sko-
gen där borta, som står svartgrå och stän-
ger för blicken? Just som en sådan mörk,
hotande massa kommer det nya året med
sina långa månader, sina veckor och dagar
mot oss; ingen ljusning, ej en glimt af
sol — icke ens af snö; endast en svart
massa. »
Mannen sänkte sin panna mot sina sam-
manknäppta händer, hvilka hvilade på fön-
sterkarmen, och hustrun märkte, att han
grät. Då gick hon stilla ur rummet; de
tårarne tycktes henne vara som en isloss-
ning i den starke makens hjärta.
Skymningen hade sänkt sig öfver land-
skapet; mannen satt alltjämt stilla vid
fönstret, och så steg månen upp öfver
skogen, och denna senare ryckte närmare
det lilla bostället,
»Det är det nya året,» suckade mannen
och drog sig något tillbaka; han fruktade
att bli kväfd under denna rörliga massa
träd; men se på den, det måste han.
En gråhvit slöja sänkte sig nu likt ett
förhänge emellan hans blick och den tunga
skogen, men ur detta böljande grå fram-
trädde en rank fur med ljusblink emellan
grenarne.
Barrträdet försvann och efterföljdes af
en hvitskimrande björk med nakna kvistar ;
efter denna kom en knoppande lind, och
så följde träd efter träd, än löfvade, än i
blomning, än nedtyngda af frukter; och då
det sista, en rönn med glitter som af stjär-
nor öfver de röda bärklasarne, framträdde,
då sade mannen:
»Det är det trehundrasextiofemte trä-
det, och alla ha de kommit ett i sänder;
hvart och ett af dem har jag sett med
glädje!» Och han reste sig upp från sin
nedböjda ställning och såg med vakna
blickar ut på landskapet.
Hustrun hörde honom röra sig och kom
in. »Gustaf, ser du, hur rimfrosten har
klädt allt i skimrande stjärneskrud! Mig
tyckes det som en hälsning och ett löfte
om hjälp från vår Fader där ofvan. Jag
fruktar ej för det kommande året.»
»Icke jag heller nu, vännen min,» sva-
rade mannen, »ty jag har fått bud, att
jag skall blott taga en dag i sänder, taga
den med tilltro till Honom, som i kärlek
sänder oss sorg som glädje, och som lärt
oss bedja: vårt dagliga bröd gif oss i
dag »
ooo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
