Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. 8 januari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN ii
När borta han var, icke hade
hon fägnad af örterna mer. —
Nu står hon på björkklädd kulle
och honom, blott honom hon ser. ■
A. U. Bååth.
En far.
Af Maria Nyström.
lät sä trefligt därinne från hvardags-
lmmet, de unga lifliga rösterna och
moderns glada skratt. Snabbare och snabbare
flög pennan, där han satt och skref i sitt
klart upplysta arbetsrum.
Det var ett elegant och dyrbart iuredt rum,
där allt vittnade om rikedom och smak. Det
var ett mer än elegant rum, det var ett hem-
trefligt rum, där många småsaker buro vittne
om kärleksfull ömhet och omtanke. Där på
det dyrbara skrifbordet låg en liten penntorkare
af stramalj och med märke efter ett
litet smörigt finger, lillans första julklapp åt
sin pappa. På golfvet låg hennes sista arbete,
den präktiga skriftygsmattan. Det nätta penn-
stället var förfärdigadt af den lille konstför-
farne slöjdaren, och frimärkssamlaren hade
uppoffrat sina »dubletter» till beklädnad på
askfatet. Och där var slutligen skrifbordsmat-
tan från den, som var honom kär öfver alla
andra, från hans maka. Allt talade om kärlek
och tillgifvenhet, och en outsäglig ömhet lyste
också ur hans blick, då den då och då höjdes
för att liksom smekande öfverfara alla dessa
föremål. Det var, som om tanken emellanåt
velat stanna vid dem och drömma; men så
ljöd åter det glada skrattet därinne från hvar-
dagsrummet, och åter flög pennan snabbt öfver
papperet. Nu var han färdig, raskt lade han
undan papperen, nu skulle äfven han vara med
om glädjen därinne.
Men plötsligt tvekade han, dröjande fattade
han i låset, gick med långsamma steg genom
salongen och stannade på tröskeln till hvardags-
rummet.
Därinne hade det blifvit tyst. Den unge
studenten reste sig hastigt från sin bekväma
ställning i soffhörnet och började bläddra i en
bok, som låg på bordet. Anna, som nyss
heltlättjefullt gjort det bekvämt sig förpå mattan
med hufvudet i moderns famn, satte sig åter
sedesamt till sin söm. Andre sonen, skol-
gossen, kom plötsligt ihåg, att stolen hade fyra
ben, och lillan kröp sakta ned från bordet,
där hon suttit i .stum beundran öfver alla de
bragder bröderna nyss omtalat.
»Åh, pappa! Gif rnm i soffan, Karl. Är
du färdig med din skrifning, min vän?»
»Ja! Nej, jag glömde, jag har ju ännu litet
kvar. »
Tvärt svängde han om på tröskeln och
återvände till sitt rum.
* *
*
Det glada skrattet klingade åter i hvardags-
rummet. Klar brann lampan i det eleganta
arbetsrummet, och dess sken föll på skrifbordets
alla om ömhet och kärlek vittnande småsaker.
Men därinne satt en djupt bedröfvad man
med hufvudet nedböjdt i händerna för att
dölja de bittra, bittra tårarne.
Slutligen steg han upp och gick fram till
fönstret. Huru mången afton hade han ej
stått där och med bitter afund betraktat sce-
nen där midtemot. Han kände så väl tiden,
då familjefadern återvände från sitt arbete.
Han tyckte sig höra det glada jublet, då
vid klockans ljud alla barnen skyndade emot
den efterlängtade fadern. Han såg med smärt-
sam längtan, huru fadern skämtsamt tryckte ned
sin mössa öfver ögonen på lille pysen, huru
han muntert svängde omkring med äldsta tösen,
under det de yngre klängde sig fast vid armar
och ben, ända till dess de fingo fadern pustande
ned på en stol. Så kom modern med den
yngsta. Högt på pappas axel svingades den
lilla, men hon var ej rädd, med armarne om
pappas hals eller med ett stadigt tag i pappas
hår kunde hon trotsa större faror än så. Det
var lek och ras; pappa midt på golfvet och
hela skaran jublande omkring. —-
Det blef så tungt om hjärtat för den en-
samme mannen därborta vid fönstret. Huru
gäxna hade han ej gifvit alla sina rikedomar
för blott en smula af den fattige mannens
öfverflöd! Hvad hade han ej gifvit, om äfven
han fått känna små mjuka armar kring sin
hals, om han fått vara häst åt lillan och
doktor åt dockan, om han fått hjälpa med
grammatikan och fått vara med om skolhi-
storierna, om studenten kommit till honom med
sina penningeförlägenheter och Anna med sina
toalettbekymmer! Hvad hade han ej gifvit,
om de därinne ej tystnat, då han kom in.
Ja! Han hade ju barn, han hade en kär-
leksfull hustru! Hvarför var han ensam?
Hvarför var han en främling i sin egen fa-
milj? Hvad skilde honom från dem?
Han var en ärans man. Ingen fläck fanns
på hans heder; oaktadt sitt något stela väsen
var han allmänt afhållen bland sina vänner.
Huru hade klyftan inom familjen uppstått ?
Åh, det hade gått så småningom. Han
hade haft mycket arbete, då barnen voro små.
Han var ej så synnerligt intresserad af den
lilla skrikhalsen därinne i sängkammaren ! Då
hap hade ledigt, pratade han helst med sin
hustru. Han kände sig så otymplig, då det
gällde att spänna för dockhästen eller att be-
rätta en saga; läxläsningen med de små var
enerverande, och hans hustru var glad att
kunna befria honom från detta besvär. Små-
ningom hade barnen blifvit blyga för honom,
och han hade ej gifvit sig tid att öfvervinna
denna blyghet, och nu nu störde han dem
blott med sin närvaro.
Nog var ju far den, som alla älskade och
ärade; men han kunde ej så riktigt förstå,
huru ungdomen kände och tänkte. Han hade
ej som mamma helt lefvat sig in i deras käns-
lor och blifvit som ung på nytt med dem.
För sent hade han insett, att äfven det där
röda byltet i barnkammaren måste hafva en
plats i fadersfamnen; att intet arbete så får
absorbera en fader, det han ej har tid att
leka med sina små. Han hade glömt, att
man aldrig får upphöra att lära. Har man
lärt nog och blifvit man, måste man lära sig
att med sina barn åter vara ung och att med
dem sätta sig in i den nya tidens måhända
olika uppfattning och åsikter.
Gamla gömmor.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
B
vilken treflig gammal vind det var!
Visst var där litet hett på sommaren,
när solen brände på de gamla spruckna tegel-
pannorna, och i vätväder sipprade regnet i
små rännilar ner efter åsarne och de mörka
läkterna, men trefligt var det i alla fall.
Du skulle bara varit där en riktig solskens-
dag. En väldig flod af ljus vältade då in
genom de båda vindskuporna, som lågo midt
emot hvarandra, och i den floden simmade
milliarder små fina, glänsande partiklar, gun-
gade upp och ned, upp och ned, så att man
kunde bli yr i hufvudet af att se därpå.
Men på ömse sidor, inne i de djupa vrårna,
var det nästan mörkt, utom där en och annan
spindelväf, träffad af en solstråle, som träng-
de in genom en remnad takpanna, lyste som
en feston af silfver. Och just dessa dunkla
skrymslen — som voro upplagsplats för hvarje-
handa bråte af sönderbrutna husgeråd samt
gamla kistor och koffertar — hade tidigare
haft ett oemotståndligt behag för mitt barna-
sinne.
Nu hade jag vuxit ifrån detta tycke något,
men trifdes ännu godt på den gamla vinden,
där jag tillbragte så många glada timmar un-
der barnaåren. De mörka dammiga skryms-
lena voro ej nu i min smak ; fönstren, från
hvilka man hade en så fri utsikt öfver om-
gifningen, lockade mig ofta att tillbringa en
stund däruppe.
Så låg jag, en vacker dag på vårsidan,
till hälften ute genom ett af dem, såg på de
förbiseglande molnen och drömde — jag vet
icke hvad, men några vidunderliga saker var
det visst.
En röst nerifrån den rankiga trätrappan
slet mig plötsligt ur min drömvärld,
»Hvad i all världen, flicka, gör du där?
Jag kunde ej begripa, hvart du hade tagit
vägen? »
Det var faster Marie, som kom upp för
trappan, bärande på en nystfot, som skulle
ställas undan däruppe, och nu fick se mig
ligga halfvägs ute genom fönstret.
»Du kunde ju rent af stupa ut, och för
öfrigt hafva svalorna bo på karmen där ofvan-
för, och du kunde få något i ögonen. Har
du inte sett det?»
Detta argument verkade, och jag drog häf-
tigt tillbaka hufvudet.
»Jag studerar molnen, faster.»
»Studerar molnen! Det är visst någonting
att studera; de ändra ju form och färg oupp-
hörligt. Gå då i stället ner och studera fast-
landet och öarna på din karta, så kan du ha
någon behållning däraf — de förändras då
inte. »
»Misstag, faster. Genom vattnets ständiga
inverkan ...»
»Asch ! Kom nu inte med någon lärd före-
läsning utan hjälp mig i stället att lyfta ner
den här tunga lådan, som blifvit uppsatt på
min koffert. Så, tag nu i. Tung var den,
men det gick.»
Faster skulle i sin koffert!
Den som kanske aldrig varit i åtnjutande
af förmånen att ha en gammal vind och en
gammal faster, ägarinna till en stor gammal
koffert på den vinden, vet ej heller, hur det
kändes, när faster började tala om att revi-
dera i sin koffert.
Jag slog mig ner på lådan, som jag nyss
hjälpt till att lyfta ner, och öppnade mina
ögon, så vidt jag kunde.
Låset var litet krångligt, men det gick dock
till sist att komma till rätta därmed, och så
slogs locket upp.
Har du någonsin sett en sådan där gam-
maldags koffert med sina små fack på sidor-
na och med snören uppspända under det
bukiga locket, där hvarjehanda föremål äro
dels upphängda, dels instuckna. O, hvad
våra moderna reskoffertar taga sig prosaiskt
ut vid sidan af en sådan där gammal vörd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0015.html
